Didacticums blogg

 

Det här inlägget ska inte handla om särskrivning, även om titeln kanske lurar dig att tro det. För visst har vi alla sett särskrivningar som denna? En gråhårig sjuksköterska – som plötsligt blev en sjuk sköterska som var grå och hårig… Nej, det här inlägget ska snarare handla om att välja rätt ord samt att ha förmågan att definiera dessa ord så att avsändare och mottagare får samma bild.

När jag studerade Statsvetenskap A på Linköpings universitet för ca 15 år sedan hade jag bland annat Elin Wihlborg som lärare. Hon pratade ofta om vikten av att kunna definiera sina ord, just för att alla skulle få samma bild. Och det är något som jag tog fasta på och bär med mig i min nuvarande yrkesroll som kommunikatör. Vad är det jag vill förmedla när jag säger eller skriver något och förstår mottagaren vad jag menar?

Ofta används uttryck som är tydliga för den som säger eller skriver dem, men som kan betyda något helt annat för mottagaren. Beroende vem du är och i vilket sammanhang du befinner dig kan ord som exempelvis stor, farlig, svår, nära, vanlig, liten eller ofta, tolkas helt olika. Och inte blir det enklare att tolka om orden förstärks till jättevanlig eller superliten.

Ett tydligt budskap anpassat för målgruppen

Oavsett om det handlar om information, kommunikation eller pedagogik är det viktigt att kunna förmedla ett tydligt budskap, som är anpassat för målgruppen. När man skriver eller förbereder sig på annat sätt är det viktigt att då och då sätta på sig ”en annan hatt” eller ”ett par andra glasögon” så att man kan lämna sin egen position och sätta sig in i mottagarens roll. Det kan vara en god idé att testa sina budskap på en annan person och se om man förmedlar det man tänkt.

För det är viktigt att du klarar av att lämna det interna jaget och lyckas nå ut och förmedla ditt budskap som en trovärdig och begriplig avsändare, så att mottagaren får en ärlig chans att ta åt sig ny kunskap eller information på ett korrekt och tydligt sätt – utan missförstånd på grund av otydliga definitioner.

Att följa instruktioner, utan att ifrågasätta

För att visualisera mitt resonemang, har jag fått lov att dela en film som Gustav Edman* har publicerat på sin Facebook. Se den och berätta gärna i inläggets kommentarsfält vad du har för erfarenheter av lyckade eller mindre lyckade exempel angående vikten av att kunna definiera eller målgruppsanpassa ett budskap.

“HUR GÖÖÖÖR MAN SEMLOR EGENTLIGEN?!
Jag följer barnens exakta instruktioner”

*Gustav Edman är bl.a. Projektledare på ”Fabel” och jag lärde känna honom i samband med utbildningen Kreativ Producent på Valla Folkhögskola 2018-19, då var det inte en distansutbildning och han var en av de tre huvudlärarna (bland annat i kommunikation och marknadsföring).

 

Under året som gått har jag för första gången jobbat med undervisning på heltid. Jag håller ofta kurstillfällen med samma innehåll men för olika deltagargrupper. Oavsett om jag håller samma kurs flera gånger är deltagarna alltid olika och därför blir en kurs aldrig den andra lik. Det är det som gör undervisningen roligt och utvecklande. Jag får dela med mig av det ämne jag brinner för tillsammans med människor som kan ge mig nya perspektiv, bara genom att komma med en kommentar eller ställa en fråga om något som jag inte hade tänkt på.

Jag har ibland funderat över varför det kan bli så olika stämning olika kurstillfällen. Till en början tänkte jag att det helt beroende på vilka individer som råkade närvara just dagen, om de var av den tystlåtna eller pratsamma typen. Men sedan började jag tänka mer och mer på hur jag som pedagog har möjlighet att påverka stämningen i rummet. Om jag till exempel vill att deltagarna ska vara aktiva i dialog med mig så behöver jag bjuda in till det.

 

Hälsa välkommen

Man brukar ju säga att ens intryck av en person formas redan under de första sekunderna man möts. Jag brukar därför se till att jag är på plats i rummet och har hunnit förbereda allt i god tid innan start. Då kan jag hälsa deltagarna välkomna glad och lugn redan när de kommer in i salen. Om vi dessutom hinner småprata lite så är det en bonus.

 

Prioritera presentationsrundan

Som deltagare i en kurs tänker man kanske inte på att ens närvaro spelar roll. Men som kursledare söker jag ständigt signaler från deltagarna om huruvida det jag säger är intressant och begripligt. När jag under en genomgång möter ett leende eller en blick som bekräftar att deltagaren är med så ger det ny energi. För att det samspelet ska fungera behöver deltagarna också känna sig sedda och bekräftade. I mina kurser (där deltagarna oftast inte är alltför många) tycker jag att det är bra att inleda med en presentationsrunda. Inte bara för att pricka av närvaro utan också för att var och en ska få introducera sig till gruppen.

 

Öppna för frågor

Jag brukar inleda mina kurser med att säga att det är helt okej att ställa frågor och att jag ska försöka besvara det mesta på plats, annars skriver jag ner frågor och återkommer när jag har hunnit göra efterforskningar. Dels minskar jag pressen på mig om jag redan på förhand är ärlig med att jag inte är allvetande, samt att jag tror att det också gör att stämningen överlag blir lite mer prestigelös. Det är helt okej att visa att man inte kan eller förstår, syftet med kursen är ju att lära sig. Och jag som undervisar lär mig alltid av att få frågor eftersom att det ger mig en inblick i vad deltagaren är intresserad av att få veta mer om.

 

Vara tillgänglig i pausen

Det är ganska vanligt att deltagare som inte vill ställa sin fråga under kursen passar på att göra det i pausen. Därför tycker jag att det är viktigt att alltid ha en ordentlig paus och att finnas tillgänglig under den. I mina kurser har jag möjlighet att fika tillsammans med deltagarna. Ibland kommer vi in på diskussioner om kursinnehållet och andra gånger är det en chans att få lära känna kursdeltagarna lite närmare. Oavsett så brukar det vara ett positivt inslag som kan fungera som isbrytare inför resten av kurstiden.

 

Skriv gärna en kommentar om hur du går tillväga för att få till ett bra dialog när du undervisar!