Jag har nyligen varit på ett internat med redaktionen för tidskriften Högre Utbildning (HU). Denna tidskrift har funnits i knappt tio år och är den enda akademiska tidskriften i Sverige som är specifikt inriktad mot undervisning, lärande och utbildning inom högskolan. Den är synnerligen relevant för alla som jobbar inom högskolan och ett viktigt komplement till de fackliga tidskrifterna, t ex Universitetsläraren. Jag har förmånen att ingå i redaktionen för HU och representerar där såväl Linköpings universitet som aktiva forskare inom fältet högre utbildning.

HU har en publiceringspolicy som är lite bredare än många andra vetenskapliga tidskrifter. Självklart välkomnas artiklar och reflektioner som granskas av oberoende reviewers, men även andra format som debattartiklar, exempel på best practice, recensioner och essäer välkomnas. Tidskriften har det gemensamt med en del andra vetenskapliga publikationer att man välkomnar olika typer av gestaltningar av forskning, egna erfarenheter och reflektioner och att detta kan ske i olika format, inte nödvändigtvis enbart i form av en traditionell vetenskapliga artikel.

På internatet diskuterade vi en aktuell och kritiskt bok som bland annat just diskuterar akademisk publicering och den policy som råder inom olika tidskrifter samt den rådande allmänna strukturen av incitament för akademisk publicering. Ur HUs perspektiv kom vi ganska väl ut ur denna skoningslösa granskning, bland annat då vi redan välkomnar olika typer av texter och att vi inte entydigt prioriterar ett visst format. Möjligen var kritiken mer träffande ur andra perspektiv. Den bok vi läste var Return to Meaning. A Social Science With Something to Say (2017, Oxford University Press) författad av två forskare i Lund, Mats Alvesson och Roland Paulsen samt deras brittiske kollega Yiannis Gabriel.

Boken är egentligen extremt skoningslös i sin beskrivning av hur den akademiska publiceringen idag fungerar. Analysen lyder som följer. Som en följd bland annat av den högre utbildningens massifiering och den ökande konkurrensen mellan olika institutioner för högre utbildning och deras jakt på allt högre positioner inom rankningshierarkier, har detta även lett till en extremt hög värdering av vetenskapliga publikationer så att man kan prata om en norm för masspublicering. Utvecklingen skyndas också på av den politiska styrningen av forskning och premieringen av forskning i termer av dess ’impact’ och bibliometriska värden. Författarna håller inte igen i sin kritik. De pratar om en explosionsartad och blind överproduktion av vetenskapliga texter, stimulerad av konkurrens mellan forskare och deras egen vilja att visa upp sig själva: publish or perish; promote or perish. Denna analys kryddas med starka värdeord varav det mest frekventa är ’mening’, dvs. den här utvecklingen, menar de, bygger på produktion av texter som i många fall är ’meningslösa’. Härav bokens titel, Return to Meaning som innebär en kritik av den ’meningslösa’ forskningen och en uppmaning att göra ’mening’ till ett viktigt kriterium för publicering.

Författarna är själva forskare och har hunnit ganska långt i sina karriärer inte minst tack vare sin egen förmåga att publicera. De är självfallet medvetna om detta och att kritiken även drabbar dem själva och deras acceptans av de regler som gäller för att spela det akademiska spelet. De är förstås också fullt medvetna om att forskning är viktigt och att publicering av densamma är angeläget, men enbart, menar de, så länge som denna forskning har någon mening som går utöver den tomma viljan att visa upp sig.

Deras kritik är i grunden angelägen och träffande men man kan tycka att den i många fall också är alltför svepande och raljant för att träffa rätt bland den mångfald av motiv och värden som finns i forskningen, dess gestaltning och distribution. Deras huvudsakliga objekt är samhällsvetenskaplig forskning, särskilt företagsekonomi och sociologi, men även inom dessa områden är kritiken alltför svepande och oprecis för att vara helt trovärdig. I andra sammanhang har en av författarna, organisationsforskaren Mats Alvesson, gjort sig känd för dräpande kritik av den högre utbildningens organisering i allmänhet. Han har beskrivit en övertro på värdet av högre utbildning med begrepp som ’utbildningsfundamentalism’, ’grandiositet’ och ’devalvering’ av meriter.

Man kan fråga sig om forskare är medvetna om det spel som beskrivs i boken, och i vilken grad de väljer att anpassa sig till förutsättningarna. I boken beskrivs i ett kapitel de olika strategier som forskare väljer för att publicera sig med olika grad av anpassning och idealisering av sitt uppdrag. I detta spel med värden som impact, bibliometri, citeringar och karriär kan man fråga sig om forskarna är offer för ett ’system’ med dess incitamentsstruktur och/eller om forskare har någon möjlighet att påverka den verksamhet som kritiseras. Boken är inte bara, som en av kollegorna på internatet uttryckte sig – en harakiri över akademiskt arbete – utan det visar också på vägar framåt. Författarna menar att forskning som publiceras måste ha hög kvalitet, den måste vara insiktsfull och originell och i synnerhet måste den vara samhällsrelevant. Forskare måste vara kritiskt reflexiva och fråga sig hur deras arbete bidrar till samhället. Om dessa kriterier inte kan motsvaras så förblir forskningen, med deras tillspetsade ord, ’meningslös’. I en lista preciseras kriterierna. Det handlar om att undersöka i vilken mån forskningen bygger på eller bidrar till samverkan, om den är samhällsrelevant, om den bidrar med något nytt. Vidare skall man tränas sig i att formulera resultaten av sin forskning så kortfattat som möjligt.

De använder sig av metaforen tiokampare för att beskriva bredden i uppdraget hos en akademisk lärare. Det handlar inte enbart att bli så bra som möjligt i en eller två spetsgrenar, utan det gäller att omfamna det intellektuella uppdraget att bidra till medborgerlig fostran i hela dess bredd. De värnar om den akademiska undervisningen och menar att ’meningslös’ forskning kan vara ett hinder för utveckling av och engagemang i undervisning. De pläderar för en institutionell reform inom akademin där undervisningsuppdraget måste uppgraderas och flera karriärvägar måste bli möjliga utan att för den skull (åter)skapa hierarkier. Den här delen av deras argumentation är både intressant och angelägen, inte minst ur tidskriften HUs perspektiv. Men den skissartade argumentationen är samtidigt outvecklad och andas olyckligtvis av en slags reflektion ’von oben’, där de som redan avancerat i systemet kan titta tillbaka och önska sig lite större variation. Det har inslag av nostalgi och elitism och andas lite längtan tillbaka till ett system med ytterst få professorer och forskare som är knutna till stora forskningsuniversitet. Författarna är medvetna om att denna bild kan uppstå, men gör ändå, tycker jag, ett intressant försök att värna om undervisningens kvalitet och värden.

Detta är en bok som inte lämnar någon oberörd. Antingen blir man heligt förbannad eller också följer man med författarna i deras kritiska analys av publiceringssystemet och välkomnar deras förslag om nya kriterier och karriärvägar.

/Per-Anders