En av föreläsarna på IKT-dagen kommer vara prodekan och professor i utvecklingspsykologi Mikael Heimann. Fokus kommer vara användandet av ögonrörelsekamera (eye-tracking) i forskning, något han har gedigen erfarenhet. Mikael är även ny ordförande för LIKS och efterträder nu avgående ordförande Helena Klöfver. LIKS är den grupp med representanter från filosofiska fakulteten och utbildningsvetenskap, som är det styrande organet för IKT-studions verksamhet.
Vad är du nyfiken på? Universitetsperspektiv på IKT 17/10
Med jämna mellanrum samlar vi ihop våra befintliga resurser och kompetenser vid IKT-studion och försöker få till kunskapsspridning med lite mer brett perspektiv. Tidigare har vi visat upp vad vi arbetar med genom seminarier i samarbete med specifika utbildningsprogram men till hösten blir det en “IKT-dag” den 17/10. Formatet är rätt traditionellt tänkt – men förhoppningen är att vi även ska kunna streama de föreläsningar som ges och att anställda och studenter vid LiU ska vilja prova på i efterföljande workshops. Tanken är också att genomföra någon slags aktivitet på campus Norrköping.
Vi kommer erbjuda workshops inom främst:
– Eyetracking
– Sociala medier (pedagogiskt perspektiv/omvärldsbevakningsperspektiv)
– Trendspaning IKT: Det flippade klassrummet, den mobila utvecklingen och den visuella webben – hur påverkar det oss vid LiU? Hur går det att använda i vår nya lärplattform Lisam?
– 3D-skrivare – möjlig användning inom filosofiska fakulteten och utbildningsvetenskap
– Presentationsverktyg: Interaktiva skrivtavlor, responssystem.
Vad är du nyfiken på inom LiU? Kom gärna med kommentarer, tankar och förslag.
Chromebooken: min nya kompis!
IKT-studion har just fått två Chromebooks! Vi har med nyfikenhet följt utvecklingen av olika nya digitala enheter och ville själva testa och utvärdera hur de skulle kunna fungera som komplement till våra mer stationära datorer i undervisningssammanhang.
Vi valde en Samsung Chromebook 3G och en Acer Chromebook C7. Samsungen ger ett lite dyrare intryck, även om båda är ganska plastiga, men känns också lite större. Jag valde därför att bära runt på och testa primärt Acern då jag är löjligt förtjust i portabla enheter. Hur är då första upplevelsen av en Chromebook?
Mina referenspunkter att jämföra Chromebooken med är min laptop (Lenovo Thinkpad Edge, Windows 7 / Fedora 16) och min surfplatta (Asus Transformer Prime, Android 4.1.1). Vid en första anblick ger Chromebooken mig ett intryck av surfplatta, så till den grad att jag envist försöker trycka på skärmen. Jag misstänker att det är storleken på enheten som gör att jag så tätt förknippar den med plattbeteende.
Jag är egentligen den ideala användaren av en Chromebook, rent av den persontyp som Chromebooken måste ha skapats för. Ge mig en Internetuppkoppling och en webbläsare så är jag nöjd – webbens utveckling med flash, html5 och webbappar har gjort att jag väldigt sällan använder något anat än webbläsaren i alla fall. Dokument finns på Google Drive, övriga filer på Dropbox, kontakt med vänner och träningskompisar sker över Facebook, RSS-läsning sköts via Feedly, att-göra-listorna finns hos Wunderlist. musiken strömmas från Spotify och jobbets kalendrar ligger, precis som dokumenten, hos Google. Det har kommit av det faktum att jag har flera olika enheter och inte vill vara tvungen att använda en specifik för att kunna klara vardagsbestyr. Med den bakgrunden är inte inte underligt att jag gillar den här datorn!
Jämfört med min platta är tangentbordet lite större och lite bekvämare men jag saknar som sagt interaktiviteten i skärmen som jag är van vid. Hela enheten är också snäppet större vilket gör den något mindre portabel. Däremot känner jag att det är lättare att t ex blogga eller skriva texter tack vare det normalstora tangentbordet.
Jämfört med min laptop känns Chromebooken som en frisk fläkt. Den startar snabbare från viloläge, känns rappare och är klart mindre och mer lätthanterlig att ha med sig. Operativsystemet påminner dessutom lite mer om Android än Windows vilket i just mitt fall är en klar fördel. Faktum är att jag de senaste dagarna knappt använt min laptop eftersom Chromebooken har så mycket kortare uppstartstid.
I nästa inlägg tänkte jag gå igenom hur jag upplever Chromebooken som dator på universitetet. Hur väl fungerar BYOD för anställda?
Vem ska stå för teknikkostnaderna?
I entusiasmen över allt som är gratis på nätet dess möjligheter till utveckling av pedagogik och lärande glöms ibland en aspekt bort. Det är kul att vara långt fram i IKT-tåget, men jag funderar ofta över dem som är lite längre bak och som av olika anledningar inte har råd att hänga på.
För, en förutsättning för att nå detta fria innehåll är att någon har gjort en inledande investering. Det behövs någon sorts dator med möjlighet att surfa. Trots prispress och undersökningar som visar på att 12-15-åringar är den åldersgrupp som har flest alternativ för att surfa – så måste någon stå för kostnaderna. Och det är – och kommer bli en knäckfråga för både skola och universitet.
Vem ska stå för teknikkostnaderna? Ska vi bara sitta lugnt i båten och låta skolor och universitet sponsras (högst sporadiskt) av dataföretag och låta de andra haka i den rådande BYOD (Bring your own device) – trenden?
Jag säger som Sverker: Ska det vara såhär?
Universitetsvärlden och BYOD
I universitetsvärlden drivs utvecklingen väldigt ojämnt framåt – inget konstigt med det egentligen. Ett universitet – men flera olika kulturer som råder både bland anställda och studenter. Attityden till teknik och användningen av den skiljer sig stort i en alldeles för heterogen grupp för att det ska gå att generaliserande säga “studenter använder den här tekniken”. Det som dock knyter oss alla samman är det “kit” med e-tjänster som ändå styr studenterna i en riktning: Vissa typer av tjänster erbjuds enbart digitalt. För dem utan egen dator så finns fortfarande datasalar – men frågan är när dessa spelat ut sin roll? Kommer det vara inom 5, 10 eller 15 år? BYOD-trenden spås få sin stora boom till 2016 och i vanlig ordning är det alltid några som är först på tåget (de är redan där) och några som motvilligt eller aldrig kommer haka på.
Vem ska stå för teknikkostnaderna i universitetsvärlden?
Frågan är då om det ska förutsättas att studenter själva ska betala för sin dator som en följd av ett allt mer digitaliserat universitet – där universitetet möter upp den investeringen genom att erbjuda stabilt och gratis nät, relevanta e-tjänster för studietiden och annars kostsam litteratur i digitala gratis-versioner. En del erbjuder universitetet redan – men frågan är om “bytet” känns rättvist. Kommer detta stå i hälsningsbrevet till nya studenter om 10 år: Vi rekommenderar att du införskaffar en laptop/surfplatta/smartphone för att på bästa sätt kunna ta del av det digitala innehåll vi erbjuder. Fördelen är att studenterna då köper en dator de känner sig bekväma med att använda – och då används den.
Skolans värld
För att återgå till skolvärlden – det är där jag kommit i kontakt med flest goda exempel inom IKT och digitalt lärande. Det är även där tankarna om tekniskt/digitalt utanförskap dykt upp. Det kommer i alla lägen alltid finnas elever som inte har råd med en dator, och då behöver skolan kunna erbjuda det i någon form. Men att då ha en lärarkår där 25% står utan egen dator själva – det ger verkligen inte en likvärdig situation. Det blir något av ett lotteri. Hur ska de skolor utan datorer ens till sina lärare kunna lära ut internetkunskap, god källkritik och i förlängningen även ta det ansvar skolor har enligt skollagen för att hantera mobbning som i dagens medielandskap även sker på nätet. Det här är inget nytt – men ibland behöver det påminnas om de olika förutsättningarna som finns.
Vem ska då för teknikkostnaden?
Inför en teknikinköpspeng öronmärkt för varje pedagog/anställd inom skolan – det ska vara lika självklart som friskvårdspengen. Att låta den kompetenta pedagogen välja själv och hitta sitt verktyg kan vara ett sätt att motivera till användning, men givetvis ska det finnas stöd för dem som efterfrågar det.
För som det är idag – att de som har råd ligger tre steg före dem som inte har råd, det är inte okej.
PS. Ett viktigt arbete kring digital delaktighet görs via svenska bibliotek, studieförbund mfl. Läs gärna mer om det på Digidel2013. DS.
Interaktiva skrivtavlor – ett presentationsverktyg av många
En första reflektion kring tekniken som användes i mässmontrarna på SETT2013 indikerar att den interaktiva skrivtavlan finns kvar, men blir allt mindre (storleksmässigt). Det fanns även fler sk interaktiva projektorer som går att använda mot vilken yta som helst – vägg, bord etc. Tavlor av märket Smartboard verkar dominera den svenska marknaden – då främst inom skolvärlden. Hur det ser ut i universitetsvärlden – det är svårare att greppa eftersom den typen av teknik inte riktigt slagit sig in på allvar i en miljö där overheadkulturen är extremt stark samt att mycket AV-utrustning oftast behöver bokas som ett tillägg, det finns inte i alla salar från start.
Oavsett förutsättningar – så bör vi som universitet erbjuda IKT-utrustning som ligger i linje med det våra studenter kommer möta i arbetslivet – oavsett om det är som lärare, psykolog, affärsjurist eller ekonom. Den interaktiva skrivtavlan är en del i denna IKT-utrustning, något som känns mest relevant för våra blivande lärare, men även för andra med intresse för presentationsteknik. Vi erbjuder workshops med jämna mellanrum och vi kan dra ett antal slutsatser av dessa.
Vi har två interaktiva skrivtavlor (det finns fler på andra ställen på LiU) av märkena Activboard och Smartboard. 9 ggr av 10 används tavlorna till något av följande (eller i kombination med varandra):
1.) Visa film (YouTube, TED, korta videoklipp – oftast från internet)
2.) Visa en presentation eller dokument med text- och bildelement (Powerpoint/Keynote)
3.) Att tillsammans med en högtalarmikrofon och webcam köra videokonferenser – oftast med hjälp av Adobe Connect.
Det interaktiva momenten är det få som faktiskt använder – dels är många inkörda redan på navigeringstekniken från surfplattorna – det funkar inte på tavlorna. Då ger en del upp och använder mus och tangentbord istället.
Dels krävs det kalibrering av pennorna innan användning – det hinns inte alltid med, och då skriver man hellre på en whiteboard vid sidan av. Sen tar många med sig sina egna datorer – och då krävs några steg till för att få till den interaktiva biten (installera mjukvara) och den tröskeln tar sig få över vid kortare workshops. Vi visar – men få vågar pröva själva. Smartboard har fler varit i kontakt med och där är modet något bättre än med Activboard.
Slutsats: 9 ggr av 10 hade det räckt med en projektor, ett stabilt nät och dator. Och förstås hyfsade högtalare – men många distribuerar ljud via den egna datorns högtalare.
Det som dock talar för de interaktiva skrivtavlorna är att det oftast är nära sammanknutet med lärresurser, handledning och material som går att använda i undervisning (främst för lägre åldrar förskola till åk 9). Smartboard har även nyligen lanserat en app, medan Activboard lanserar ett ActivTable. Det är främst i lägre åldrar och/eller i kombination med responssystem (mentometerutrustning) som den interaktiva delen kommer till användning, även om det givetvis går att använda det med äldre elever – men det kan krävas lite extra tänkande för att hitta dit. En interaktiv skrivtavla är svår att använda i större sammanhang (optimal grupp: 10-12) – som det ofta är i universitetssammanhang. Men att fortsätta visa den för våra blivande lärare – det ser jag som en självklarhet. Tavlorna är en del av mångas verklighet ute i skolorna och det här är ju en möjlighet för blivande lärare att åtminstone ha nosat på tekniken under sin utbildning.
Förbi är tiden då alla nya salar utrustades med i stort sett samma grundmöblemang – whiteboard/svarta tavla, pulpet och overhead – framtidens salar bör visa på en variation av presentationsverktyg, baserat på den typ av medier som ska användas i undervisning eller andra presentationer. Det skulle underlätta mycket om det åtminstone fanns: En projektor och ett stabilt nät.
Dator/smart telefon eller platta – ja det är ju en förutsättning också – men det har allt fler med sig själva i universitetsvärlden. Givetvis är skillnaderna mellan olika studentgrupper stora och kommer fortsätta vara ett tag framöver.
Men frågan är hur det ser ut om ca 10 år? Behöver vi ha öppna datasalar alls då?