
Tanken att enskilda personer kan stå i vägen för utvecklingen och att det samlade vetandet kan vidgas först när gubben trillat av pinn kan förstås upplevas som cynisk eller makaber. Det är något som frustrerade doktorander ibland tänker i sina mörka stunder, men som kanske inte lämpar sig för tryck. Den här idén har dock återkommit flera gånger hos välrenommerade författare. Just den här klatshiga formuleringen är inget direkt citat, men andemeningen finns uttryckt i fysikern Max Plancks postumt utgivna memoarer. I den engelska översättningen lyder formuleringen:
A new scientific truth does not triumph by convincing its opponents and making them see the light, but rather because its opponents eventually die, and a new generation grows up that is familiar with it.
Det här har kommit att kallas Plancks princip och flera andra tänkare, däribland Thomas Kuhn, har byggt vidare på idén att vetenskapliga revolutioner sällan är särskilt rationella. Vi talar mycket om vikten av kritiskt tänkande, men riktar det ofta mot andra och mer sällan mot oss själva. För mig är den här sentensen en påminnelse om att vara ödmjuk. Jag kanske har starka övertygelser inom många områden, men jag försöker vara öppen för att lyssna på argument. Jag vill inte vara den som står i vägen för historien.
Ett ännu bättre mantra att bära med sig genom livet kanske är slutet på Roy Anderssons gamla reklamfilm för ketchup. Ni vet, den där med en gråtrist gubbe som klagar på att frun har köpt ketchup utan socker, men som sedan upptäcker att det kanske inte var så dumt. “Man kan väl ändra sig.”