Tag: Didacticum

Jag är tillräckligt gammal för att minnas när webben växte fram i mitten av 90-talet. Till en början drevs utvecklingen främst av idealister som ville erbjuda fritt tillgänglig information för alla. Utbudet var därför rätt magert och selektivt, men så småningom blev både användarskaran och innehållet större och därmed också användbarheten.

Många stora organisationers webbar växte organiskt, så även de svenska lärosätenas. Olika avdelningar och enheter kom in i matchen vid olika tidpunkter och med olika ambitionsnivåer. Att surfa runt på ett svenskt lärosäte runt millennieskiftet kunde därför vara en rätt splittrad upplevelse. Både utseende och struktur kunde skilja sig åt väsentligt mellan olika enheters webbplatser. Inte sällan hamnade uppdraget att ta hand om webben hos någon lokal entusiast som med liv och lust experimenterade med färger, bakgrunder, insticksmoduler och annat smått och gott. Att gå från en webbplats till en annan var som att förflytta sig mellan natt och dag. På ena sidan flashigt och plojigt, på andra sidan byråkratgrått och tråkigt.

Innehållet var mycket sällan anpassat efter målgruppen. Man slängde helt enkelt upp den information som råkade finnas digitalt, oavsett om den var intressant för någon eller inte. Detta ledde till att webbplatserna blev röriga och svåröverskådliga. Webben var helt enkelt inte en naturlig del av arbetsvardagen ännu, utan mest något som alla enheter upplevde att de borde ha, bara för att. Informationen var sällan datummärkt och ofta utdaterad. Det var svårt att veta om det som stod på sidan fortfarande gällde. Och den stackare som var ansvarig för webben kunde plötsligt tappa sugen och sluta underhålla strukturen. Dessutom läckte intern information ut. Ingen hade riktigt koll på hur personuppgifter skulle hanteras. Det var inte ovanligt att personnummerförsedda listor med studentresultat låg ute till beskådan för hela världen. Och vi ska bara inte tala om hur det slarvades med upphovsrättsskyddat material.

Många av dessa problem är nu tack och lov lösta. Arbetet med webben är idag professionaliserat och har blivit en naturlig del av vårt arbetsliv. Även om det kan vara svårt att hitta information ibland, så har vi betydligt mer ordning och reda idag. Många lärosäten har, efter noggranna målgruppsanalyser, dessutom valt att flytta in mycket av den information som tidigare låg öppen in i intranät, medarbetarportaler och andra tjänster bakom inloggning.

Och på det sättet har en bit av universitetets själ gått förlorad.

Som lärare har jag många gånger surfat runt och kikat in i kurser som liknar mina vid andra lärosäten, över hela världen. Jag har fått se inte bara officiella kursplaner och glassiga ansökningsbroschyrer, utan även den osminkade bilden av kursen i form av instruktioner till studenterna, lektionsplaneringar och gamla tentafrågor. Inspirationen från andra lärare har väsentligt ökat kvaliteten på min undervisning. Och jag skulle gärna dela med mig av mitt eget material, om vi bara hade en mer öppen miljö.

Både som lärare och som pedagogisk utvecklare har jag många gånger samarbetat med och sökt information hos andra lärosäten i olika frågor. Under pandemin försökte vi alla hitta former för undervisning och examination som fungerade i ett distansläge. Några lärosäten låg lite före och lade ut guider som vi andra kunde hänvisa till eller anpassa efter lokala förutsättningar. Samma sak händer igen idag, när generativ AI är på agendan för nästan varje möte. Vi får enormt mycket hjälp av att läsa de tips som olika lärosäten tar fram, som egentligen är intern information, men som ändå generöst ligger öppet för hela världen att läsa. Men vi kan inte bidra själva till den här nationella dialogen, för vi har ingen öppen miljö.

Runt oss reser sig Jerikos murar höga.

Vår affärsidé är tydligen att ingen information slipper ut som inte är noggrant kontrollerad och stöpt i samma himmelsblå form. Gud nåde den som vågar tänka utanför boxen. Den här tendensen att försöka tygla den digitala akademiska diskussionen syns på allt fler lärosäten. Men det är förstås mer komplicerat än så. Kanske är det i dagsläget inte möjligt med totalt frihet.

Vi har ett snyggt och välordnat intranät med en genomtänkt strategi för hur information ska spridas, uppifrån och ner. Det är bra. Om folk bara gav det en chans och faktiskt tog del av allt som fanns där skulle de antagligen känna sig mer delaktiga. Men samtidigt känner jag mig lite lurad. Jag kom till universitetet med en naiv förhoppning om att delta i ett mer öppet globalt samtal. I stället står jag på toppen av muren och försöker skrika till mina vänner utanför. Och knyter näven i fickan i väntan på att basunerna ska ljuda.

Handledning av examensarbeten kan ibland vara utmanande, men är nästan alltid lärorikt. Många av mina studenter tar sig an examensarbeten formulerade av externa uppdragsgivare. Deras ursprungliga frågor är ofta intressanta och industriellt relevanta, men svåra att angripa rent vetenskapligt. Därför lägger vi en hel del tid på att stöta och blöta dem, avgränsa och förfina.

Är det rimligt att besvara den här frågan på tio veckor? Nej, antagligen inte. Även om vi skulle lyckas formulera en genomförbar metod skulle det ta en hel grupp flera år. Den här frågan är för stor, till och med för en avhandling. Det är en livsfråga som du kan bära med dig i 25 år och framemot pensionen kanske skriva en bok om. Men den kan absolut tjäna som utgångspunkt, även om du kanske inte nämner den i din rapport. Finns det någon mindre, mer hanterbar, fråga som skulle kunna ge en liten pusselbit på väg mot den stora frågan? Om du hittar ett bra svar på den lilla frågan, så kan andra exjobbare som kommer efter dig ge svar på andra liknande små frågor. Och någon gång i framtiden kanske det går att sätta ihop alla dessa bitar till en helhet som närmar sig ett svar på den stora frågan.

Någonting i stil med det här kanske jag säger på något av seminarierna. På många sätt är det en ynnest att få stå bredvid och se på när studenterna knyter ihop säcken, när de självständigt tar sig an en obekant och i början mycket luddig uppgift, men i slutändan – med hjälp av sina mödosamt erövrade kunskaper och färdigheter – lyckas komma fram till något. Väl medveten om att jag nästan inte hade något att göra med resultatet känner jag ändå en kollektiv stolthet över att vi som lärosäte har odlat fram ännu en kull ingenjörer som kan gå ut i världen och göra den lite bättre.

Men samtidigt känns det lite trist att ta ner studenterna på jorden, att plocka sönder och trivialisera deras stora frågor. Den vetenskapliga metoden, med alla sina fördelar, har tyvärr sina begränsningar. Det finns så många livsviktiga och djupt meningsfulla frågor som vi inte kan närma oss med vårt analytiska och reduktionistiska tänkande. I våras hade jag förmånen att få lyssna till Lars Strannegård som på Pedagogikdagen diskuterade bildningens roll. Han har ju de senaste åren i böcker, sommarprat och insändare fört ett korståg för en breddad syn på kunskap som inkorporerar fler aspekter av att vara människa. På kuppen har han dessutom fått mina fördomar om ekonomer att komma lite på skam. Och jag slås av hur själsligt utarmade många utbildningar är, inte bara hos oss. Kultur i olika former, som spelar en stor roll i mitt privatliv, lyser med sin frånvaro på jobbet. Allt har blivit instrumentellt, väldigt lite är meningsskapande.

Våra studenter är förstås kloka och godhjärtade redan när de kommer hit, och förhoppningsvis tar vi inte bort något av detta. Men det känns ändå lite fattigt att inte kunna adressera fler aspekter av mänskligt varande under deras tid hos oss. Skulle vi inte kunna tänka oss en frivillig kurs Kultur för ingenjörer, 4 hp? Har du några bra förslag på vad som skulle kunna ingå?

Låt mig berätta två historier.

Pelle läser på ett kandidatprogram och ska för första gången skriva en längre akademisk text på egen hand. Han tycker att det är svårt att få en känsla för vilken nivå texten ska ligga på. Särskilt svårt är det att greppa det här med metod, så Pelle slänger iväg en prompt till ChatGPT med lite frågor. Direkt får han ett ganska långt svar med tips på hur han kan tänka för att komma vidare med arbetet. Pelle tycker också att det är svårt att hitta relevanta källor, så han ställer ytterligare en fråga till ChatGPT. De har en kort diskussion där Pelle får många bra tips på sätt att söka och värdera litteratur. När Pelle lite senare på terminen kommit en bra bit med texten känner han ett behov av att få återkoppling. Han skickar in texten till en gratis onlinetjänst som med hjälp av AI kan kommentera språk. Från den här tjänsten får Pelle ganska många småkommentarer om språk och struktur. Pelle tar till sig av kommentarerna, men väljer att inte göra alla de föreslagna ändringarna i texten.

Hur känns det i magen? Vi vet ju inte riktigt vilka regler som kursledningen formulerat för användningen av generativ AI i uppsatsarbetet, men om vi utgår från hur det ser ut i din miljö: Skulle det här räknas som fusk? Och även om det inte skulle räknas som fusk, tycker du att det är en dålig användning av generativ AI som motverkar lärande? Är det kanske helt enkelt omoraliskt? Medan du funderar på det, låt mig fortsätta med nästa historia.

Kalle läser på ett kandidatprogram och ska för första gången skriva en längre akademisk text på egen hand. Han tycker att det är svårt att få en känsla för vilken nivå texten ska ligga på. Särskilt svårt är det att greppa det här med metod, så Kalle slänger iväg ett mejl till sin handledare med lite frågor. Inom ett par dagar får han ett ganska långt svar med tips på hur han kan tänka för att komma vidare med arbetet. Kalle tycker också att det är svårt att hitta relevanta källor, så han bokar ett möte med en bibliotekarie. De har en kort diskussion där Kalle får många bra tips på sätt att söka och värdera litteratur. När Kalle lite senare på terminen kommit en bra bit med texten känner han ett behov av att få återkoppling. Han kontaktar sin kompis som visserligen inte är insatt i ämnet, men som själv skrev uppsats för några år sedan och är rätt språkintresserad. Från kompisen får Kalle ganska många småkommentarer om språk och struktur. Kalle tar till sig av kommentarerna, men väljer att inte göra alla de föreslagna ändringarna i texten.

Det som Kalle gör är naturligtvis helt okej. Kalle gör precis det som vi förväntar oss av studenter, att de ställer frågor när de inte förstår och inom rimliga gränser tar hjälp av andra för sitt lärande. Och det är förstås finare att ta hjälp av riktiga människor. Kalle har lite större anledning att lita på dem han tar hjälp av, medan Pelle – förhoppningsvis – läser svaren från de AI-tjänster han använder med mer kritiska ögon. Men i grund och botten är det ingen större skillnad på Pelles och Kalles beteenden. Ändå är det många lärare som får en klump i magen av Pelles historia. Det är den som gör att många inte vågar tala om AI med sina studenter. Väck inte den björn som sover.

Men lärare som inte explicit pratar om AI med sina studenter förlorar i trovärdighet och relevans. Det spelar ingen roll att din forskning är världsledande om du inte törs prata om den nya vardag som vi alla lever i. I din tystnad om AI växer avståndet till studenterna. Det är dags att komma in i matchen.

Jag tycker att det är dags att sluta med text. Det är ju uppenbarligen ingen som läser ordentligt.

Den senaste tiden har vi sett många exempel på hur folk oreflekterat klistrat in svar från ChatGPT och ibland glömt att plocka bort inramningen. En tidning publicerade en lista med lästips inför sommaren där en del böcker var påhittade. Alltså, alla böcker är ju påhittade, men de här böckerna existerade inte överhuvudtaget. Ett stort antal vetenskapliga artiklar, som påstås ha genomgått noggrann peer review, innehåller fraser som antyder att delar av innehållet genererats av ChatGPT, och att “författarna” varit slarviga nog att inte redigera bort dessa. Tidskrifter tvingas nu leta efter “tortured phrases”, alltså formuleringar som skaver i öronen på riktiga mänskliga läsare.

Nu kan du förstås hävda att folk visst läser. Någon har ju uppenbarligen identifierat dessa tillkortakommanden och bedömt dem vara nyhetsvärdiga. Och där har du onekligen en poäng.

Det är fascinerande att se hur krampaktigt många yrkeskategorier, inte minst akademiker, håller fast vid textens helighet, vid den performativa ritualiserade textproduktionen. En gång i tiden, för en evighet sedan, var det bara människor som kunde producera text. På den tiden var en bra text ett tydligt tecken på att författaren också var bra, så bra att hon kunde få ett intyg, ett förlagskontrakt, en examen. Idag kan vi aldrig vara säkra på varifrån texten kommer. Den kan låta fantastisk, logisk, rolig, skarp, men den är antagligen delvis genererad av en språkmodell.

Alla äkta texter är redan skrivna. Och de drunknar i de mängder av oäkta texter som sköljer över oss. Inte ens den här texten är helt genuin. Den här Markov-kedjan av ord är visserligen helt och hållet en produkt av min hjärna. Inte ens stavingskontroll har fått komma i närheten. Men jag har bett en AI-tjänst att hjälpa mig hitta exemplen ovan. Och hos dig gnager förstås tvivlet. Visst måste en AI ha författat dessa snärtiga formuleringar?

Det pågår ett låggradigt krig mellan författare och publicister, mellan arbetssökande och rekryterare, mellan studenter och lärare. I nån slags naiv förhoppning efterfrågas från båda håll regler och gränsdragningar. Vi är just nu i en övergångsfas där vi försöker blunda och titta samtidigt. Vi vill så gärna tro att en bra text fortfarande är ett tecken på en bra människa, men Pandoras ask är öppnad och går inte att stänga. Så länge det finns beräkningskraft kommer vi aldrig någonsin att kunna lita på texten igen.

Vi måste hitta något annat som är unikt mänskligt. Vi kan väl ses och prata lite i stället?

Ibland när jag är ute och träffar medarbetare på universitetet händer det att någon känner igen min röst. Det är inte så konstigt då jag har spelat in en hel del instruktionsfilmer om digitala system, till exempel Lisam och Inspera. När någon kopplar ihop min röst med en video som hjälpt dem lösa ett problem eller lära sig något nytt leder det ofta till ett glatt bemötande, vilket såklart känns fint.

Jag ser min röst som ett av mina viktigaste verktyg. Tillsammans med text och bild är det så jag kommunicerar. Jag försöker också vara medveten om hur jag använder rösten. Jag kan variera tempo, låta lugn eller entusiastisk, eller lägga in en mer allvarlig ton när det behövs.
När jag spelar in video brukar jag boka ett inspelningsrum på campus, bara en trappa upp från mitt kontor. Ibland har jag ett färdigt manus, ibland improviserar jag. Under inspelningen försöker jag lyssna på mig själv, för att avgöra om betoningen ligger rätt. Om något inte känns bra spelar jag in meningen igen. Efteråt lyssnar jag igenom allt och klipper bort det som inte blev bra. Ibland upptäcker jag rena fel i samband med redigering, som att jag sagt “höger” istället för “vänster”, eller glömt säga något viktigt. Då får jag ta trappan upp igen för att komplettera.

Jag har ofta tänkt att det vore smidigt med ett AI-verktyg som kunde härma min röst tillräckligt bra för att göra små justeringar och tillägg. Jag har testat något sådant verktyg online. Resultatet var lovande, men licensen dyr och det är inget vi har tillgång till via LiU.

Däremot har vi tillgång till Microsoft Clipchamp, ett enklare videoredigeringsverktyg. Där finns en funktion för text-till-tal, med flera inbyggda röster. Jag provlyssnade på några. Vissa gillade jag inte alls, men andra var helt okej. Jag fastnade för rösten Brandon, så jag klistrade in en text och lät Brandon läsa upp den. Överlag lät det bra, i alla fall så länge det handlade om vanliga svenska ord. Men när det dök upp ovanliga begrepp eller engelska ord blev det konstigt. Jag provade att skriva om orden med improviserad fonetisk stavning för att leda Brandon till rätt uttal. Ändrade till exempel “Copilot” till “Kåpajlåt” och “LiU-ID” till “Liju-ID”. Jag la även in några extra skiljetecken där jag ville ha konstpauser. Det fungerade hyfsat, men tog tid (vilket ju var det jag ville spara).

Efter ett tag började jag tröttna på Brandon och insåg att jag ändå föredrar att använda min egen röst, åtminstone tills jag får tillgång till mer avancerade verktyg.

Som tack för gott samarbete bjöd jag Brandon och hans AI-kollega Sofie på en fika. Vi hade inte så mycket gemensamt att prata om, men det var ändå trevligt.