AIDVENTSKALENDERN – 2024

Ett samarbete mellan Universitetsbiblioteket, Digitaliseringsavdelningen och Didacticum.

I år låter vi människan arbeta väldigt mycket med generativ AI, för att på så sätt påvisa det många föreläsare sagt under året som gått: Det går inte att inte separera dessa två för att hitta konstruktiv användning inom utbildning och forskning.

Årets julkalender innehåller 24 olika infallsvinklar där både informationsexperter, it-utbildare, doktorander, docenter, bibliotekarier, adjunkter och högskolepedagogiska utvecklare får bidra med olika exempel på hur generativ AI kan användas. Det som läggs ut i den publika julkalendern är en direkt överföring av den resurs som finns tillgänglig via vårt intranät Liunet.

Prompt: A pop art image in primary colors depicting information experts, IT educators, PhD students, associate professors, librarians, lecturers, and higher education pedagogical developers in a staff situation with Christmas atmosphere

Skärmtid, pärmtid…och digitala klyftor

I somras besökte jag en nöjespark med familjen. Nöjesparken var verkligen i molnet! Det fanns en app, det skulle scannas qr-koder, betalning via Swish eller ännu en betaltjänst där bank-id behövdes. Det gick inte att gå in i restaurangerna och beställa mat genom att prata med en fysisk person, utan det skulle också göras via en app.

“Du får ett sms när din mat är klar” hävdade en övertydlig ruta i min telefon.

Synd bara att just den här dagen låg nätverket nere i just nacho-båset så 4 av 5 i sällskapet fick sin mat. Dock var den kall, för trots övertydlig ruta kom aldrig något sms. Men det jag också såg var att det var rätt många i den äldre generationen som tog hjälp av den yngre – “Jag vet inte längre hur jag ska göra för att beställa mat!”. Samma generation som har lappar från Polisen på kylen: GE ALDRIG UT DITT BANK-ID till okända! Nu skulle det användas 3 ggr under en och samma transaktion.

Där och då har aldrig den digitala klyftan känts djupare. Visserligen hade vi väl kunnat lämna parken och gått till närmaste mataffär, men justja det är en obemannad affär där du bara kommer in med ett mobilt bank-id och du behöver vara beredd på att kunna betala med kort eller ännu hellre Swish.

Det är ändå tur att den yngre generationen har fått ha en rätt liberal skärmtid genom uppväxten, för att kunna leka, laborera och utveckla kunskap om vad digitala verktyg kan användas till. “Utan hjälp hade jag gått hungrig”, muttrade en äldre person i vårt sällskap.

Idag kom Folkhälsomyndigheten ut med sina Rekommendationer för en balanserad skärmanvändning bland barn som föregåtts av rapporten Digitala medier och barn och ungas hälsa – en kunskapssammanställning och jag hoppas att det inte enbart innebär en oreflekterande vända skärmskam för alla Sveriges föräldrar. Media har en tendens att polarisera, i vanlig ordning.

Läs rapporten – om det som rör sömn och psykisk ohälsa och det som faktiskt hänger ihop med sociala kontakter och gemenskap – något som kan vara en viktig del i att förebygga psykisk ohälsa. Det som dock inte alltid görs är en fundering över vilka normer som råder vid social interaktion, där det fysiska mötet anses ske i den riktiga världen.

Det forskning visar är också att Innehåll är viktigare än skärmtid, något som dock kräver att fler från vuxenvärlden visar genuint intresse för den ungdomskultur som pågår i både sociala medier och spelvärlden.

Kanske att det skulle vara bra med rekommendationer för skärmtid även bland vuxna – mer skärmtid för 65+, för att bättre förstå vad det innebär att vara en medborgare i dagens digitala samhälle?

Kanske skärmtid ihop med ett barnbarn för att tillsammans lära sig mer?

Sen är det med skärmar som med läsning – vi vuxna behöver agera förebilder i hur vi använder dessa format. Läs ihop med era barn, verbalisera inför barnet varför du behöver ta fram din mobil för att kanske sjukanmäla ett barn, betala en räkning eller läsa en tidningsartikel – och visa intresse för ditt barns digitala världar – det är minst lika viktigt att föräldravandra online som i den fysiska världen.

PS. Jag kan även säga att en spännande bok också kan ha negativ effekt på sömnen, det är bara inte lika vanligt med pärmtidsrekommendationer för bättre sömnvanor. DS.

AI i lästräningens tjänst – test av Copilot, Immersive reader och Reading Coach

Människan och AI, det är tillsammans nya möjligheter dyker upp sa en klok föreläsare. Det försöker jag anamma, men jag vet inte alltid hur det ska ta sig uttryck i mitt arbete som pedagogisk utvecklare med intresse för digitalisering, utbildningsdesign och inkluderingsfrågor.

Det bästa vore förstås att baka ihop alltihopa – att låta digitala verktyg och AI bli en del av en mer tillgänglig och inkluderande utbildningsdesign.

Hur undersöker en bäst detta då? Förslagsvis med ett faktiskt problem eller tänkbart scenario åtminstone.

Lästräning med elev i lågstadiet

Eleven i fråga får hem lästräning i form av läshäften som ska läsas intensivt hemma. Motivationen att ta del av dessa berättelser är inte alltid på topp. Det kanske är värt att testa en lite annan approach?

  1. Skapa en berättelse med hjälp av Copilot, med utgångspunkt i favoritdjuren just nu: salamanderdjuret axolotl och en capybara. Prompt: “skriv en berättelse om en axolotl som möter en capybara på väg till en skog. Båda djuren letar efter en fin gammal skogssjö där det finns eldflugor. Berättelsen ska vara på läsnivå 2 enligt normalfördelningskurvan, dvs under medel” Resultatet justeras något – det är svårt att avgöra huruvida texten är på rätt läsnivå t ex. Kanske skapa berättelsen redan från början tillsammans med eleven?
  2. Skapa bild i Copilot: Denna berättelse behöver även en illustration – det är något som eleven i fråga brukar uppskatta. Hen gillar även mangastil och söta japanska figurer “kawaii”. Efter en del svårigheter att faktiskt gestalta en axolotl blev detta resultatet:

Prompt: En rosa axolotl-salamander vid namn Axl och en capybara vid namn Cappy som har en kikare runt halsen i manga-stil, stående i skogsbrynet in till en djup, mörk urskog

4. Bilden blir sedan en utgångspunkt i att ge Copilot en chans till att skriva en berättelse igen. Prompt: “Skriv en berättelse om djuren på bilderna. Båda djuren letar efter en fin gammal skogssjö där det finns eldflugor. Berättelsen ska vara på läsnivå 2 enligt normalfördelningskurvan, dvs under medel.”

5. Klistra in bild och text i Word (i det här exemplet Online). Gå in under View och byt till Immersive reader (Avancerad läsare på svenska).

Det går att välja hur texten visas, om du vill fokusera på en rad i taget eller flera. Det går att byta teckensnitt och översätta texten till annat språk. Det går också att lyssna till texten genom att trycka play.

6. Testa Reading Coach

Längst till höger i Immersive reader-läget finns en ikon i form av en uppslagen bok. Under denna ikon hittar du Reading Coach som du slår på.

7. Nu får du läsa texten istället.

8. När du läst klart får du direkt återkoppling.

Hur många ord fick du rätt? Hur mycket av tiden som gick ägnades åt faktisk läsning och hur många ord var korrekta per minut? Det finns även 5 ord som behöver övas ytterligare.

9. När du trycker Practice Words får du möjlighet att säga orden och därmed öva dem ytterligare.

Inte helt klockren på svenska (än) men det här ser jag som en värdefull resurs att utveckla ytterligare!

10 år i Didacticums kostym

För 10 år sen arbetade jag fortfarande i det som kallades för IKT-studion. En resurs som stöttade lärarutbildningarna och filosofiska fakulteten med IKT: både personella och fysiska resurser. Det började dock bli rätt tydligt att många universitetslärare såg stora utmaningar i den digitala utvecklingen i relation till sitt utbildningsuppdrag. Vi mötte många kursansvariga som såg behovet av IKT – men det svåra var att göra något konkret av det. Lite som vi kan se genom diskussionerna kring AI idag 2024. Teknik och pedagogik behövde ställas i relation till varandra och inte behandlas som två separata spår.

IKT-studion blev med ens inbjudna till de högskolepedagogiska kurser som då gavs under centrumnamnet CuL och vi agerade gästlärare, men det var mycket annat som hände under samma period – högskolepedagogik började lyftas alltmer både nationellt och lokalt och Didacticum blev till efter en rad utredningar och satsningar.

Idag är det, med tanke på debatten som skedde under våren, inte alltid enkelt att prata pedagogiska frågor inom akademien. Den ständiga kampen mellan utbildning och forskning är tydlig – men samtidigt firar vi nu 10 år!

Kom gärna och lyssna på vår eftermiddag med högskolepedagogiska samtal – med prisbelönt universitetslärare och både nuvarande och tidigare föreståndare för den högskolepedagogiska verksamheten vid LiU.

Vi ses den 22/8, 15:15-17:00 i Lövverket, Studenthuset, campus Valla!

Länk till en film på YouTube där ett antal medarbetare presenterar Didacticum

Varför måste lärare på universitetet leka sjuksköterska med en apelsin?

För snart 10 år sen satt jag i en lektionssal på Linköpings universitet tillsammans med 24 andra universitetsanställda med ett astronomiskt högt antal högskolepoäng, om vi nu hade lagt dem samman i ett och samma LADOK-intyg. Svindlande.  

Vi satt på huk, en del stod i en ring runt den IVA-sjuksköterska som tagit med sig material från sitt undervisningsuppdrag på sjuksköterskeprogrammet: en artificiell arm, en kudde, kanyler, slangar och droppställning. Detta var material från en av simuleringsövningarna på vår medicinska fakultet. Nu skulle vi också få öva praktiskt på konsten att sätta en infart. En del valde dock att enbart sticka med nålen i en apelsin, armen blev lite väl realistisk för somliga.

Det var den första högskolepedagogiska kurs jag fått be om lov att gå, eftersom min anställningsform inte nödvändigtvis gjorde mig behörig. Teknisk – administrativ personal följer en annan karriärstege än den akademiska. Tänk en rätt lång, vidsträckt platå snarare än stege, om du inte vill bli chef.

Men en stor del av mina arbetsuppgifter innebar undervisning inom IKT (informations- och kommunikationsteknik) och detta utgjorde det viktigaste argumentet gentemot min chef att få gå den, till det korta namnet rätt beskrivande kursen: Lärande och kunskap.

Det var inte utan ett visst mått av imposter-syndrom som jag påbörjade kursen.

Jag hade bara en kandidatexamen. Jag undervisade, men lärare…nej det var inte riktigt en profession jag kände mig bekväm med att kalla mig.

Det blev rätt tydligt vid presentationsrundan att detta var något som skavde hos flera av oss. “Jag är doktorand, och nu ska jag tydligen ha en grupp studenter om två veckor” eller “Jag är en undervisande läkare” eller “Biolog först, lärare i andra hand.”

Andra ämnen, vetenskapliga discipliner och professioner utgjorde den viktigaste delen av deltagarnas identitet. En del var oerhört tacksamma att äntligen få lite vägledning inom lärande och kunskap, andra ville bara få två-tre metoder med sig hem och aldrig mer komma tillbaka.

Bland kursdeltagarna fanns doktorander och lektorer, docenter och en professor. Och sådana där som jag själv: TA-personal. Förutsättningarna att gå kursen såg också väldigt olika ut bland kursdeltagarna. En del var hårt hållna doktorander som var tvungna att gå kursen, men hade ingen egentlig tid avsatt i sin studieplan – medan andra var där frivilligt, på generöst tilldelad tid. En del hade just detta magiska – tid, men tvingades av en, i deras ögon tjurig anställningsnämnd, att gå denna kurs. Det kunde både synas och höras vilka dessa var.

Ledtråd: Den kritiska rösten med armarna korsade över bröstet, som vägrade äta en endaste Geishachoklad, i alla fall inte första tillfället.

Undervisningen var tydligt strukturerad utifrån ett antal teman som skulle utgöra utgångspunkt för kommande diskussioner och (och nu kommer det av många hatade ordet) reflektioner. Det behövs gott kaffe och te för att ta sig an ämnen av varierande svårighetsgrad, och utan tillit som gruppen bygger upp efter att par gånger blir det säkert ett rätt ytligt prat om ditt och datt. Underskatta inte heller vikten av fika i denna process. 

Det fanns dock flera viktiga delar (utöver koffein och socker) som gjorde att ditt och datt byttes till tillit, kritisk och avancerad nivå på reflektion. Från strunt till utveckling (Läs gärna Till Struntpratets lov av samtalsforskare Viveka Adelswärd). Den viktigaste delen av dem alla var läraren från den högskolepedagogiska enheten, som i den här typen av läraktivitet antar rollen som samtalsledare.

Samtalsledaren i min grupp var en senior, välmeriterad lektor i pedagogik som hjälpte oss som grupp att navigera i att förstå lärande och kunskap i teori och praktik

Samtalsledaren i min grupp var en senior, välmeriterad lektor i pedagogik som hjälpte oss som grupp att navigera i att förstå lärande och kunskap i teori och praktik – men också att använda våra samlade erfarenheter, från olika delar av akademien. Det gällde att syna sina egna och andras bidrag och utveckla nya kunskaper om den komplexa situation många möter. Successivt, lades det till nya teman som också förde gruppens samtal framåt: vad innebär student-centrerat lärande i praktiken? Hur ska jag hantera nya digitala verktyg i min undervisning? Vad innebär breddat deltagande i min kurs? Skulle det där med hybridundervisning vara något för mig? Didaktik och ramfaktorteori – vad innebär det i just mitt ämne?

Dagens universitet har ett viktigt undervisningsuppdrag – men i takt med att antalet studenter har ökat över tid, så har inte det motsvarats i antalet universitetslärare. Forskning och utbildning blir konkurrenter inom en och samma kunskapsorganisation, där forskning oftast vinner eftersom det lyder under andra finansieringsmodeller och är meriterande på ett helt annat sätt än utbildning. En universitetslärare ska, med väldigt lite avsatt tid, och med rätt få kurser i högskolepedagogik undervisa studenter för att uppnå rätt komplexa nivåer av kunskap.

Så länge inte denna ojämlikhet justeras, kommer artiklar som den Cederström och Rothstein skriver fortsätta dominera det offentliga samtalet om högskolepedagogik. Det är betydligt roligare med absurda anekdoter där vi kan fnissa åt pedagogikens alla möjliga krumsprång och gestaltningsformer. Risken blir att det är den enda bilden som sitter kvar på näthinnan när någon säger ordet högskolepedagogik, utan att egentligen bidra till bättre förutsättningar för universitetslärare att utföra sitt undervisningsuppdrag.

Drömmen vore att det ska gå att skapa karriärstegar där en pedagogisk meritportfölj också är grund för befordran.

Ett viktigt förslag till förbättring är att skapa system vid alla lärosäten där det utöver akademiska insatser ska ses som meriterande att vara en excellent lärare. Drömmen vore att det ska gå att skapa karriärstegar där en pedagogisk meritportfölj också är grund för befordran. Det tror jag skulle göra gott, på många sätt inom ett universitet som vill arbete med alla tre uppgifter: utbildning, forskning och samverkan med det omgivande samhället.

Svar till Varför måste lärare på universitetet lära sig att leka bondgård?