Lyssna, tala, läsa, skriva

Scrabble tiles
Photo by Brett Jordan on Unsplash

En viktig del av grundutbildningen handlar om att erövra ett språk. Varje ämnesområde har sina egna begrepp och benämningar som gör det lättare att vara mer precis. Jag minns själv hur hjärnan ibland tycktes snurra av nya ord, så där mot slutet av första året på universitetet. Och hur vi inom klassen till slut började skämta med alla nya begrepp – det slutliga beviset på att man börjar kunna ett språk.

Högskolelagen är det mest grundläggande officiella dokumentet för högre utbildning i Sverige. Den sätter upp ramarna för vad vi får och inte får göra på svenska lärosäten. Texten kan lätt uppfattas som torr och tråkig, men den innehåller flera intressanta definitioner. Vad är målet med utbildning på grundnivå, oavsett ämnesområde? Det kan högskolelagen svara på, i sex olika punkter! Den sista av dessa talar vi sällan om:

Inom det område som utbildningen avser ska studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att […] utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området. 1 kap. 8 § högskolelagen (1992:1434)

Vilka är då dessa personer utan specialkunskaper? De kan vara kunder, patienter, föräldrar, elever, journalister eller bara intresserade personer i allmänhet. De kan också vara kollegor i samma verksamhet, men med helt eller delvis annan utbildning. Hur väl förberedd är du själv på att prata med personer utan dina specialkunskaper?

Grundutbildningen är på många sätt ett språkbad. Studenterna äter, sover och andas sitt ämnesområde. Ganska snart har de flesta tillägnat sig jargongen och blivit lika nördiga som lärarna. Men sedan kommer den svåra biten. Hur ska de kommunicera med personer utanför området? Hur problematiseras det i våra grundutbildningar idag? Vad skulle du säga om UKÄ kom och frågade? Jag är säker på att det finns många goda exempel där ute, så dela gärna med dig i kommentarsfältet.

Hybrid eller parallell?

NU2022 välkomnade deltagare både fysiskt och digitalt till många delar av programmet. Begreppet “hybrid” verkar inte ha förekommit i marknadsföringen men min bild av vad konferensen skulle innebära var just en hybridisering av fysiskt och digitalt. Jag hade antagligen helt enkelt fel bild av det, för det jag skulle kalla NU för är en parallellkonferens. Varför upplevde jag det så?

Som fysisk deltagare i moment som mestadels var presentationer så hade jag väldigt lite kontakt med de digitala deltagarna på konferensen. De var delvis på samma pass som jag, men osynliga och anonyma. Den fysiska manifestationen var kameror i rummen och mikrofoner på presentatörerna, men själva personerna som skulle se och lyssna var inte tillgängliga för oss på den fysiska konferensen. För min del så tänkte jag inte så mycket på att det fanns fler personer närvarande än de i rummet, mer än på något pass där det ställdes en fråga.

Min spontana gissning är att fokuset under planeringen för konferensen var teknologin. Vad krävs för att kunna streama olika rum med presentationer? Hur kopplar vi in mikrofoner och kameror så att onlinedeltagarna ser och hör, men utan att det går ut över upplevelsen i rummet? Den biten var också välskött, så vitt en fysisk deltagare kan bedöma det. Det jag som fysisk deltagare saknade var kontakten, det mänskliga, det där fluffiga som är det allra svåraste med hybrid. Men kanske saknade inte de digitala deltagarna oss som var på plats, och kanske var jag ensam på plats om att sakna de digitala. Kanske har det med att göra att jag tycker om att delta digitalt och gärna hade varit med i deras chattar och umgåtts även där. Kanske är det här bara ett tecken på att jag, nästa gång det finns både fysisk och digital möjlighet, ska välja den digitala?

Fler iakttagelser från NU kommer efter sommaren. Stay tuned så får du veta hur jag upplever de senaste tio årens utveckling kring presentationsteknik på våra lärosäten (spoiler: trögare än en elcykel som har slut på batteri).

Campusuniversitetets identitetskris

Photo by Clint Adair on Unsplash

Platsen har en stor betydelse för vårt lärande – det ger oss sociala sammanhang, mötesplatser och slumpmässiga kontaktytor och det finns en inbyggd lätthet att röra sig mellan både studier och fritid. Campus är inte bara en plats, det är en identitet, en kulturyttring, en stark norm att det är där vi möts för att bilda oss och i viss mån bli vuxna.

Den digitala platsen är som ett litet envist, störigt småsyskon som helst avfärdas som en omogen konkurrent. Men så kom en pandemi – och de digitala mötesplatserna blev snabbt uppgraderade till det enda sättet för oss att överhuvudtaget kunna bedriva utbildning med en hyfsad kontinuitet. Och med dem våra ofta styvmoderligt behandlade hjälpmedel – presentationsteknik och multimedia (som förtjänar minst ett eget blogginlägg…).

Kunskapen och framförallt erfarenheten av att använda internet och media låg framförallt inom den del av utbildningsväsendet som erbjudit distansutbildning. Det senare bedrevs långt innan digitaliseringen gjorde sitt genombrott: i begynnelsen via korrespondens och telekommunikation, efterhand kompletterad med de medietyper som stod till buds (radio, film, tv). Oftast asynkront. Det ska vara likvärdigt med campusutbildning – men det är aldrig exakt samma sak. Det är ett sätt att lösa logistiska problem, bredda sin rekrytering och nå grupper som skulle ha svårt att studera på annat sätt. Men det ses hela tiden som ett andra hands-alternativ. En stand-in som inte kan erbjuda alla typer av utbildningar.

Det är då klart att det skapar oro när det digitala tar över under en period – det sker en normförskjutning. Den ordinarie blir överglänst. Det blir med ens tydligt att det går att göra så mycket mer än att lägga upp en mapp i en lärplattform. Oron infinner sig direkt – innebär detta att allt ska ske online nu? GE MIG MIN LEKTIONSSAL TILLBAKA!

Synen på flexibilitet kring tid, rum och kontaktytor för både social interaktion och lärande luckras direkt upp – det blev synligt att det inte behöver vara så vattentäta skott mellan campus och distans. Men tänk – tänk om någon SER det även efter pandemin? Då kanske vårt campus blir helt och hållet utkonkurrerat av digitala världar. Frågan är om detta utlöste en identitetskris – eller om det finns potential till ett utvecklingssprång också?

Människor gillar sitt campus, sitt bibliotek, sin väl valda tentaplugg-plats. Det finns så mycket rutiner och ritualer, som det lätt blir när både studier och liv sker kring samma plats under några intensiva studieår. För många är det åren du blir mer vuxen dvs du blir så mycket mer än bara bildad. Stora investeringar har gjorts för att bygga upp denna infrastruktur som ett campus utgör.

Min förhoppning är att den viktigaste lärdomen vi drar – när dammet efter krisen lagt sig något, att det i begreppet campusuniversitet ingår en självklar uppvärdering av det som sker online som en likvärdig komponent vid utformningen av framtidens utbildningsutbud. Det ska inte vara en nödlösning att en läraktivitet sker online, det ska vara genomtänkt utbildningsdesign där det finns förståelse för målgruppens behov.

Och att vara social online kan skapa minst lika fina vänskapsband inför framtiden som via en studentfest på Flamman.

 

 

 

Didacticum kickar igång läsåret 18/19


Didacticums föreståndare Gunvor Larsson Torstensdotter

Hur ska vi arbeta framöver? Strategier, idéer, digitalisering, livslångt lärande, hållbar utveckling, mångfald och internationalisering. Två spännande dagar inleds idag med de medarbetare vid LiU som är knutna till Didacticum. Högskolepedagogik är vår gemensamma nämnare, men oj vad mycket infallsvinklar det finns från ett stort universitet.

Vad gör en IKT-pedagog egentligen?

Jo, en presentationsfilm om vårt uppdrag. Vi rör oss i ett gränsland mellan pedagogik – IKT och ibland är det inte helt lätt att veta var en ska vända sig med sina frågor som lärare.

I den här filmen berättar Anna kort om hur vi jobbar. Vad gör en IKT-pedagog? Hur jobbar vi? Vad kan vi hjälpa till med?