Tekniktrender – IKT-perspektivet på SETT2013

En mässa om digitalt lärande är förstås inte komplett utan just mässdelen – där goda exempel från främst skolvärlden varvas med innehållskoncept, läromedel för digitalt lärande, lärplattformar, hjälpmedel och teknik. Och jag förstår att det måste vara svårt att sålla i flödet – vem vet egentligen vilken typ av ny teknik som kommer finnas i morgondagens skolor? Hur framtidssäkrar man sitt IT-inköp? Och hur ser man till att det faktiskt används av dem det är tänkt för?

En av framgångsfaktorerna är – och kommer aldrig sluta vara det – den nyfikna och kunniga pedagogen. En pedagog med förmågan att se möjligheter med ny teknik i nära relation till sitt ämne. En pedagog som använder teknik som ett stöd i sin vilja att lära ut, inte som ett försök att lösa alla skolans problem, på en och samma gång.

När jag själv närmar mig ny teknik är det oftast för att lösa ett problem. Jag vill lära mig hur jag kan sätta samman, publicera och distribuera en e-bok – då tar jag reda på vilka verktyg som hjälper mig med detta utifrån vissa kriterier: det ska vara enkelt och billigt (helst gratis). Som support använder jag det jag lyckas söka fram med hjälp av google och behövs det – ja då kan det aldrig skada att slänga ut en fråga eller två på Twitter.

Med detta som utgångspunkt har jag valt att fokusera på fyra delar inför framtidens IKT(som allt oftare går under förkortningen MIK – medie- och informationskunnighet)-utveckling.

1.) Interaktiva skrivtavlor/projektorer
2.) Mobil teknik: surf/läsplattor och smartphones
3.) Öppna lärresurser
4.) Den visuella utvecklingen

Reflektioner från SETT

Förra veckan besökte jag SETT-dagarna, en mässa för oss med intresse för digitalt lärande. Det var en hel del folk på plats, pedagoger mest och så en uppsjö av utställare med tekniken i fokus, tekniken som pedagogerna helst ska använda i sina klassrum. Själv har jag en inneboende skepticism till teknik som ska lösa alla problem – teknik utan tillhörande kompetent pedagog är egentligen totalt ointressant. Och utmaningen är ju för pedagoger att hitta sin väg in till tekniken och få det att funka med ämneskunskaper och kursmål.

Mitt fokus på SETT var att besöka så många seminarier som möjligt – formatet var bra, 45-minuters pass och det var flera som gavs mer än en gång baserat på intresse. Jag hann lyssna på bl a Elza Dunkels som pratade om unga på nätet, trollkunskap, googlehygien och juvenism. Efter det följde ämnen som gamification, iBooks author i skolan, Flipped classroom, Wikipedia i skolan, NE.se och deras appar och även ett seminarium om konkreta exempel på hur internet används i undervisningen.

Vad behövs då? Vilka är nycklarna till framgång inom det digitala lärandet? Jag ser framförallt tre faktorer som återkom under SETT.

1.) Våga

Det har sagts länge nu – men det går inte att understryka tillräckligt: Våga pröva! Våga vara nybörjare för att lära dig. Men till det behövs även tid, tid att våga, göra fel och lära sig för att våga igen. Alltför många entusiaster kör vågandet på fritiden – det borde vara mer okej att även våga på den faktiska arbetstiden. Och det tar tid att bygga självförtroende hos redan kompetenta pedagoger, som ser tekniken som ett stressmoment. Det gäller att väcka sin nyfikenhet, våga ändra på vinnande koncept och integrera det med en digital dimension. Som en föreläsare sa: Lägg nivån på den oroligaste förälderns – oftast är det då bilder på barnen som skapar mest oro.

2.) Källkritik

Ett av de viktigaste uppdragen inom både skol- och universitetsvärlden är att förnya, uppgradera det vi redan vet om källkritik och förmedla det ännu tidigare i skolan. Internet är en del av informationssamhället och det är då viktigt att lära sig tidigt hur du ska förhålla dig till dess innehåll. Hur ska vi använda nätet som källa? Vad finns där? Hur hittar jag det jag letar efter? Hur värderar jag det innehåll som finns där? Den bristande förmågan till källkritik påverkar redan idag vårt lärande med hjälp av nätet och många debatter eldas på i snabb takt med källor där vidaredistributören inte alls kan sin källkritik och oftast inte mottagaren heller. Det går inte heller att stänga av det och ställa sig helt utanför det – och där kommer skolans roll vara av yttersta vikt för att lära ut källkritik. För vem ska annars lära ut det? Internet?

3.) Delad kunskap är meningsskapande

En insikt jag också tog med mig, från seminarierna där exempel på användande av digitala verktyg i skolvärlden lyftes fram, var att eleverna fick en känsla av att det de skapade hade en betydelse. De skapade inte bara skolarbeten för sin lärares skull, utan för sin egen, för andras och kunde enkelt dela det vidare till andra även utanför skolvärlden.

Exempelvis hade en gymnasieelev fått i uppgift att redovisa genom en artikel på Wikipedia, en artikel som dels lästs av betydligt fler än om uppgiften bara lämnats in till läraren, dels var eleven även inne och diskuterade sin artikel och redigerade den ytterligare även efter kursens avslut. Eleverna får med hjälp av tillgänglig teknik vara med och bidra med sin kunskap samtidigt som de själva förvärvar kunskap. Kritikerna må hävda att det är narcissism – men jag har svårt att se det negativa i att låta ett skolarbete dels bygga in andra typer av lärande (bilder, rörliga medier, film, visualisera med skisser, ljudklipp) och dessutom underlätta delandet av slutprodukten för att tydliggöra vikten av den kunskap som förvärvats.

En skicklig pedagog lyckas även få in källkritik i arbetet – just för att det som skapas oftast bygger på digitala källor av olika sort och behöver granskas och värderas på samma sätt som andra källor som används i ett skolarbete.

Jag kommer återkomma igen med fler tankar från SETT, då lite om det jag kom fram till gällande den tekniska utvecklingen och vilken typ av teknik som ändå kommer att påverka oss framöver.