Skärmtid, pärmtid…och digitala klyftor

I somras besökte jag en nöjespark med familjen. Nöjesparken var verkligen i molnet! Det fanns en app, det skulle scannas qr-koder, betalning via Swish eller ännu en betaltjänst där bank-id behövdes. Det gick inte att gå in i restaurangerna och beställa mat genom att prata med en fysisk person, utan det skulle också göras via en app.

“Du får ett sms när din mat är klar” hävdade en övertydlig ruta i min telefon.

Synd bara att just den här dagen låg nätverket nere i just nacho-båset så 4 av 5 i sällskapet fick sin mat. Dock var den kall, för trots övertydlig ruta kom aldrig något sms. Men det jag också såg var att det var rätt många i den äldre generationen som tog hjälp av den yngre – “Jag vet inte längre hur jag ska göra för att beställa mat!”. Samma generation som har lappar från Polisen på kylen: GE ALDRIG UT DITT BANK-ID till okända! Nu skulle det användas 3 ggr under en och samma transaktion.

Där och då har aldrig den digitala klyftan känts djupare. Visserligen hade vi väl kunnat lämna parken och gått till närmaste mataffär, men justja det är en obemannad affär där du bara kommer in med ett mobilt bank-id och du behöver vara beredd på att kunna betala med kort eller ännu hellre Swish.

Det är ändå tur att den yngre generationen har fått ha en rätt liberal skärmtid genom uppväxten, för att kunna leka, laborera och utveckla kunskap om vad digitala verktyg kan användas till. “Utan hjälp hade jag gått hungrig”, muttrade en äldre person i vårt sällskap.

Idag kom Folkhälsomyndigheten ut med sina Rekommendationer för en balanserad skärmanvändning bland barn som föregåtts av rapporten Digitala medier och barn och ungas hälsa – en kunskapssammanställning och jag hoppas att det inte enbart innebär en oreflekterande vända skärmskam för alla Sveriges föräldrar. Media har en tendens att polarisera, i vanlig ordning.

Läs rapporten – om det som rör sömn och psykisk ohälsa och det som faktiskt hänger ihop med sociala kontakter och gemenskap – något som kan vara en viktig del i att förebygga psykisk ohälsa. Det som dock inte alltid görs är en fundering över vilka normer som råder vid social interaktion, där det fysiska mötet anses ske i den riktiga världen.

Det forskning visar är också att Innehåll är viktigare än skärmtid, något som dock kräver att fler från vuxenvärlden visar genuint intresse för den ungdomskultur som pågår i både sociala medier och spelvärlden.

Kanske att det skulle vara bra med rekommendationer för skärmtid även bland vuxna – mer skärmtid för 65+, för att bättre förstå vad det innebär att vara en medborgare i dagens digitala samhälle?

Kanske skärmtid ihop med ett barnbarn för att tillsammans lära sig mer?

Sen är det med skärmar som med läsning – vi vuxna behöver agera förebilder i hur vi använder dessa format. Läs ihop med era barn, verbalisera inför barnet varför du behöver ta fram din mobil för att kanske sjukanmäla ett barn, betala en räkning eller läsa en tidningsartikel – och visa intresse för ditt barns digitala världar – det är minst lika viktigt att föräldravandra online som i den fysiska världen.

PS. Jag kan även säga att en spännande bok också kan ha negativ effekt på sömnen, det är bara inte lika vanligt med pärmtidsrekommendationer för bättre sömnvanor. DS.

Om skärmskam

Med jämna mellanrum blossar en debatt upp om barn och unga på nätet – oftast i nära samband med att antingen Statens medieråd eller .SE-stiftelsen kommit ut med en rapport som redovisar hur vi i Sverige idag använder medier och internet. Som ett led i detta lyfts främst delrapporterna som behandlar hur barn och unga disponerar sin tid och vilka tekniska hjälpmedel som används för detta. Nu senast var det Unga & Medier 2015 – som även fått en särskild del som går under rubriken Småungar & Medier 2015. Som på beställning följer en debatt där media gärna vill ta in kommentarer från personer som är för eller emot. Forskning ställs mot magkänsla, empiri blandas upp med anekdotisk bevisföring. Det väcker alltid mycket känslor när det gäller barn och unga. Diskussion pågår i SVT Debatt och på Twitter under #skärmtid . Det väcker såpass starka känslor att det förekommer både glåpord och hatiska kommentarer.

Och debatten når ju förstås de där föräldrarna som är utpekade i statistiken, som har haft råd att köpa surfplattor och smartphones och det finns alla möjliga sätt att hantera statistiken och omgivningens reaktioner på den. Sam Sundberg beskriver känslan som väldigt lätt dyker upp med ordet skärmskam i sin krönika Skärmens glitter och hålen i våra själar. För det är – oavsett vilken “sida” du valt så väldigt lätt att känna sig skamfylld när en tar de till synes lätta vägarna i sitt föräldraskap. För det är klart att det händer – särskilt när en själv som vuxen har både tillgång till smartphones, plattor och datorer i jobbet och privat – att det ibland blir den enda problemlösningen just där och då. Att dra fram surfplattan när barnet bara måste hållas vaket i bilen på väg hem, eller när det verkligen behövs en rejäl avledningsmanöver för att öht få frisera den alltför långa pannluggen eller när tröttman totalt övermannar en en gråtrist onsdag i november.

För egen del – på det högst anekdotiska planet vad gäller empiri, försöker jag ändå att skapa mig en uppfattning om vilken värld mitt barn möter och kommer fortsätta möta, med eller utan vägledning av någon vuxen. Utmaningen är, för mig som förälder att problematisera och lyfta aspekter i användandet som går bortom den användning som vi faktiskt alla tenderar att hamna i av ren slentrian (oavsett ålder bör tilläggas), nämligen att vara sociala och för att underhålla oss. Det ligger inte alltid i vår natur att per automatik koppla det till sånt som kanske kräver lite mer av oss – till ett lärande, till ett skapande av innehåll, till automagisk förmåga till källkritik, till innovationer och kreativa lösningar.

Det som vi möts av i plattor och telefoner är oftast olika appar – jag brukar hävda att per varje bra app går det 9 dåliga och det är svårt att hitta rätt ibland. En bra resurs för att reda ut detta är recensionssidan Pappas appar och även Skolappar som kopplar apparna till olika förmågor som övas och även till läroplanen. De som inte ännu recenserats eller ej finns med där laddar jag inte ens ner.

YouTube 10 år – av högt och lågt

Det svåraste att hitta en lagom nivå på är YouTube – denna uppsjö av högt och lågt. Till en början var lösningen för oss att stänga av wi-fi – men det lärde sig barnet rätt snabbt att genomskåda. Att ta bort appen helt är inte helt lätt heller eftersom den kommer i grundinställningarna. Till en början försökte jag att skapa spellistor med “godkänt” innehåll – men YouTube är smart, den ger förslag på vad användaren kan tänkas vilja se och det är väldigt lätt att klicka sig bort från spellistan och hamna i helt andra videos utan att ens ha använt sig av tangentbord och sökruta.

Jag har istället försökt följa med och se vad barnet gillar och en av favoriterna är just nu för min 3-åring sk unboxing-videos, ett fenomen som i stort sett går ut på att du ser på hur någon öppnar paket/kinderägg/saker inklädda i lera för att sen visa upp vad som fanns i. Oftast då en leksak. Det finns olika teman – Disney, Angry birds, Marvels superhjältar, Play-dooh – beroende på vem som är sponsor. För mig var det först obegripligt vad som orsakade populariteten men när jag började undersöka saken visade det sig ha sitt ursprung i att även vuxna tycker att det är roligt att se på när någon öppnar paket/visar vad de köpt. The Guardian har skrivit om det Unboxing- the YouTube phenomenon that lets you see what you are getting. Nu möter mitt barn alla dessa varumärken i vardagen ändå – men dessa filmer förstärker ju givetvis den exponeringen och jag försöker “späda ut” det med andra typer av filmer/input.

Det som nu har kommit – och som jag kan se en potential i – är en relativt ny YouTube Kids-app. Den är fortfarande nerlusad med oförskämt mycket barnreklam – men är något lättare att reglera än den vanliga YouTube-appen. Här finns fortfarande “köpta” kanaler som leksaksföretag ligger bakom.

“Kom nu då? Vaddå? Barnprogram i TV2!”

Ja jag är ett stort fan av SVT och SR – det är kul att se att Barnkanalen finns som kanal, app och webbsida. Även SR:s Radioapan är en värdefull resurs – där framförallt appen gjorde mitt barn intresserad av att navigera även på hemsidan. Men det intressanta i utvecklingen av dessa olika format är att både vi vuxna och våra barn blir alltmer vana vid när-det-passar-tittandet. Att det är svårare nu att säga att “Bolibompa är slut” när det fortsätter och finns dygnet runt via andra plattformar. Inom utbildning pratar en om synkrona och asynkrona lärandeaktiviteter och det är en intressant utmaning att applicera detta även på skärmtid och det vi väljer att konsumera när det passar oss, inte när det råkar dyka upp i tablån. Jag funderar mycket hur detta kommer att påverka oss inom utbildningsväsendet framöver.

Och nej – jag kommer aldrig riktigt förstå fullt ut vad som lockar i just det innehåll som min 3-åring föredrar, men jag försöker se vad jag kan göra för att stimulera till något mer än bara passivt tittande. Sen saknas det alldeles för ofta förståelse för vad det är som görs vid tiden framför skärmen – det är rätt symptomatiskt att det i beskrivningen av android-appen Screentime står:

“You have played enough games. Please put down the device and do something creative.”

Att försöka sätta sig in och förstå vilken värld barn möter med hjälp av olika medier är betydligt mer konstruktivt än att förbjuda och indirekt se ner på den populärkultur som oftast konsumeras av de yngre generationerna. Varför anser skaparna av appen Screentime att det inte går att göra något kreativt i ett spel eller med hjälp av en mobil enhet? Vad gör den analoga världen så mycket “finare” än den digitala. I en artikel i Sydsvenskan finns också slentrianlösningen på alla problem som kommer av nya fenomen (oftast kopplade till barn/unga och populärkultur): Varning för barn! (ledtråd: Hopp och lek utomhus löser alla problem!)

Jag rekommenderar varmt rörelsebaserade spel, där du måste ge dig ut, kan använda spelets motiverande aspekter och leta skatter eller lägga ut egna (geocaching), erövra zoner i din stad (Turf) eller kriga om konstverk, kyrkor eller naturstigar (Ingress). Och försök att haka på de initiativ som uppmuntrar vuxna till att bli mer närvarande på nätet – för att skapa förståelse och även ökad trygghet. Att nätvandra kan vara minst lika viktigt i framtiden som att morsor och farsor nattvandrar på stan en lördagnatt. Och att alltid vara lika exemplariskt källkritisk som vi åtminstone tenderar att vara en dag om året – oavsett om det som delas är en bild, en film, en text eller en statusuppdatering.

Det är min – högst anekdotiskt belagda – fundering kring föräldraskap i dessa skärmskamstider. Och i vanlig ordning så finns det – tack och lov – utrymme för alla möjliga infallsvinklar, baserat på att barn är individer, är olika och så även deras mer eller mindre tech-nördiga föräldrar.