Plattformskapitalismen och den högre utbildningen

Med utgångspunkt från ekonomiska och teknologiska variabler benämns vår tid på många olika sätt: ’sharing economy’, ’gig economy’, ’knowledge economy’, ’peer production’ etc. Många av dessa benämningar framställs som synnerligen gynnsamma för oss konsumenter med sina löften om entreprenörsskap, flexibilitet och hur vi kan optimera våra (digitala) liv och att det är vi som användare och våra aktiviteter tillsammans med andra som utgör det verkliga inflytandet. Förvisso är den nya teknikens kvalitativa inflytande över våra liv omöjlig att bortse ifrån, och visst har den många fördelar, inte minst upplevelsen av att vår delaktighet räknas. Men när vi ser det på det sättet så bekräftar vi samtidigt den försåtligt användarvänliga logik som finns i de ovanstående begreppen och vi riskerar att bortse från viktiga faktorer som värdet av vår medverkan och synligheten av de affärsmodeller som gör vår medverkan så värdefull.

En alternativ term som dykt upp på senare tid för att beteckna vår tid och dess dominerande produktionsformer är plattform, t ex i Nick Srniceks Platform Capitalism (2017). Plattform är en strukturell metafor som har vissa likheter med andra benämningar på infrastrukturer som tidigare använts, t ex nätverk, kanal eller medium. Den betecknar en upphöjd yta, avsedd för någon kommande ospecificerad aktivitet, en slags neutral arena. Srnicek definierar dem som digitala infrastrukturer som möjliggör interaktion mellan två eller flera grupper. Plattformarna, fortsätter han, är mellanhänder som för samman olika grupper av användare: kunder, annonsörer, tjänster, producenter, medborgare och fysiska objekt. Mer direkt syftar plattform på de dominerande digitala företagen i vår tid, det som vi till vardags uppfattar som sociala medier: Google, Facebook, Microsoft, Apple, YouTube m fl. Råmaterialet är kvantifierade data i stora mängder. Affärsmodellen bygger på att skapa tillit mellan olika aktörer. Precis som ovanstående benämningar, är plattform en benämning som ofta används av företagen själva men det har den fördelen att den samtidigt kan vara attraktiv för flera av de aktörer som bygger upp dess aktiviteter. För användarna (du och jag) framstår den som egalitär och tillgänglig för det innehåll som vi själva producerar. Den är också attraktiv för kommersiella producenter och annonsörer. Samtidigt framstår plattformen som en neutral förmedlare av sådant som användarna producerar och kan alltså inte hållas ansvarig för detta innehåll. Att det inte riktigt är så enkelt att de sociala medierna är neutrala plattformar visar den roll som Facebook och Twitter spelat i det amerikanska presidentvalet 2016. För dem som kritiskt analyserar den digitala tidsåldern är analysen av plattformskapitalismen ett sätt att synliggöra dess historiska framväxt och dess betydelse för att strukturera ekonomiska och sociala relationer.

Och fast vi kanske inte tänker på det är utbildningen också ett prioriterat objekt för plattformstänkandet. I dagarna diskuteras t ex Stockholms stads satsning på en gemensam Skolplattform som inledningsvis tycks dras med en del problem. Och i den högre utbildningen verkar plattformarna i olika funktioner som för de flesta av oss har blivit helt oumbärliga. På LiU har vi LISAM och de andra lärosätena har sina egna motsvarigheter. Och vem kan säga nej till lite bidrag från plattformsföretagen i en tid av resursknapphet. Även inom utbildningen bygger plattformarna på samma bägge principer som i andra sammanhang, nämligen datafiering där alla aspekter av den sociala interaktionen kvantifieras och blir ett instrument för kontroll, bedömning och styrning. Den andra processen är kommodifiering där någon form av profit skapas av de aktiviteter som utförs på plattformen. Kanske gäller det senare i mycket mindre uträckning sådana plattformar som LISAM och Skolplattformen, som ju har statliga respektive kommunala huvudmän, men vad vi egentligen om hur de data som generas där faktiskt används och vem som egentligen äger dem. Ett par extrema exempel på plattformiseringen av utbildningen är AltSchool och Coursera. AltSchool som ’ännu bara finns i ett experimentstadium är den helt avreglerade skolan som saknar både lokaler och lärare och helt bygger på en idé om att coacha enskilda individer genom gränssnitt som liknar de sociala mediernas. Coursera erbjuder fri utbildning via MOOCs men alla data som samlas in och som gratisstudenterna bidrar med kan sedan säljas vidare. Det kanske inte låter så illa men tre sådana effekter kan vara värda att diskutera. Plattformarna underordnar de pedagogiska principer till mekanismer som bär upp de sociala medierna; utbildningen presenteras som ett sätt att ’rätta till’ (det som Evgeny Morozov kallar ’technological solutionism’) det som presenteras som ålderdomliga utbildningsideal och organisationsformer; kommersiella plattformar kan förändra den medborgerliga dimensionen av utbildning. I värsta fall ses utbildning i första hand som en teknologisk utmaning som skall lösas och tillhandahållas av plattformsföretagen och i mindre utsträckning som en service som utförs för det allmänna bästa av hängivna lärare.

I den högre utbildningen används olika typer av plattformar utöver de som helt eller delvis skapas lokalt (t ex LISAM och Skolplattformen) och för olika produkter och processer som har att göra med hur vi hanterar kunskap. T ex hur vi samlar och organiserar kunskap (Wikipedia), hur vi publicerar kunskap (plattformar som Elsevier), hur vi förmedlar kunskap och erbjuder lärande (Coursera), hur vi erbjuds plats på en arbetsmarknad dikterad av employability (LinkedIn) och hur vi värderar kvalitet i högre utbildning genom ranking (t ex Times Higher Education World Rankings). Plattformar är en ny organisationsform som måste synliggöras ur alla aspekter: Vad betyder det för akademin? Vad betyder det för synen på expertisen och dess eventuella autonomi? Vad betyder det för synen på utbildning som en gemensam resurs och synen på utbildning för det allmännas bästa?

/Per-Anders Forstorp

GÄSTINLÄGG: Om populistisk kunskapssyn

Med anledning av att Riksarkivet firar 400 år ges ett evenemang kring Fake news, fakta och forskning – 13 mars vid campus Norrköping. Vi bjöd in vår kollega här på Didacticum, Per-Anders Forstorp (biträdande professor, Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur) att skriva några rader inför detta. Evenemanget sker i anslutning till Källkritikens dag och deltar gör även representanter från Riksarkivet och Arbetets museum.

‘YOU KNOW IT, I KNOW IT, EVERYBODY KNOWS IT’: OM POPULISTISK KUNSKAPSSYN

Meme Trump

Under det senaste året har frågor om sanning, trovärdighet, värdering av fakta stått högt upp på den globala politiska dagordningen och gör så fortfarande. Ledande politiker i flera västländer har följt exemplen från autokratiska ledare på andra håll i världen, som innebär att de offentligt förnekar de konventioner och verksamheter som säkerställer fakta, vare sig detta är inom journalistik, politiska processer eller forskning. Medierna har förklarats vara ’folkets fiender’, politiker med motsatta åsikter har förnedrats och på flera håll har stödet till forskning, såväl naturvetenskaplig-medicinsk som samhällsvetenskaplig-humanistisk, har helt enkelt strypts och dess resultat har negligerats. Denna utveckling uppfattas av många som något ytterst ovälkommet och, både på kort och lång sikt, som ett hot mot demokratin så som vi har känt igen den under de senaste århundradena, där just en tilltro till principer för att säkerställa kunskap har en viktig funktion.

Vad innebär det för vår syn på sanning, trovärdighet och värdering av fakta när USAs president Donald J. Trump säger ’You know it, I know it, everybody knows it’? Vilken typ av frågor väcks? Hur kan man förstå detta (och andra) sätt att formulera sig som ett uttryck för en syn på kunskap som man kan kalla populistisk? Vilken syn på kunskap och källor ryms i detta uttalande? Har detta sätt att uttrycka sig alls någon betydelse; är det bara ett talspråkligt uttryck som man kan förbise i mediebruset? Eller är det något allvarligare som ’skickar signaler’ och kan få omfattande samhälleliga och pedagogiska konsekvenser? Är det bara ‘Trumps’ och andra populistiska politikers fel? Eller har det förändrade medielandskapet särskilt med framväxten av sociala medier också med detta att göra?

Författare: Per-Anders Forstorp
biträdande professor vid Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur

Vad är du nyfiken på? Universitetsperspektiv på IKT 17/10

Med jämna mellanrum samlar vi ihop våra befintliga resurser och kompetenser vid IKT-studion och försöker få till kunskapsspridning med lite mer brett perspektiv. Tidigare har vi visat upp vad vi arbetar med genom seminarier i samarbete med specifika utbildningsprogram men till hösten blir det en “IKT-dag” den 17/10. Formatet är rätt traditionellt tänkt – men förhoppningen är att vi även ska kunna streama de föreläsningar som ges och att anställda och studenter vid LiU ska vilja prova på i efterföljande workshops. Tanken är också att genomföra någon slags aktivitet på campus Norrköping.

Vi kommer erbjuda workshops inom främst:

– Eyetracking
– Sociala medier (pedagogiskt perspektiv/omvärldsbevakningsperspektiv)
– Trendspaning IKT: Det flippade klassrummet, den mobila utvecklingen och den visuella webben – hur påverkar det oss vid LiU? Hur går det att använda i vår nya lärplattform Lisam?
– 3D-skrivare – möjlig användning inom filosofiska fakulteten och utbildningsvetenskap
– Presentationsverktyg: Interaktiva skrivtavlor, responssystem.

Vad är du nyfiken på inom LiU? Kom gärna med kommentarer, tankar och förslag.