Skrivet av Ola Leifler:
Högre utbildning kan motiveras med att man ska kunna garantera samhällets försörjning av kompetens för en mängd olika yrkesgrupper, och för att ge människor möjligheter att utvecklas som personer, förstå sin omvärld bättre och rustas för att lösa samhällets stora utmaningar. Det första målet, att kunna bli anställningsbar inom ett specialistyrke, tenderar dock ofta att vara det viktigaste när man organiserar längre utbildningsprogram. Jag är med i grupper som organiserar tekniska utbildningar och märker att det är väldigt lätt att se tekniska och matematiska kurser som självklara, men andra kurser kan behöva motiveras särskilt. Våra utbildningsprogram gör det därmed tydligt vilka värderingar vi har om vad man bör lära sig först och tillsammans med andra ämnen, vad man ska kunna på djupet och vad man bara behöver ”täcka” i utbildningsplaner. Och även om det knappast finns två ingenjörsutbildningar inom ett visst ämne på olika platser i landet som är identiska, tenderar alla kurser i varje program ändå att vara oumbärliga och svåra att rucka på.
Själv är jag övertygad om att våra utbildningar behöver en annan karaktär för att utveckla våra studenter till kompetenta och engagerade samhällsmedborgare som kan bidra till att skapa ett framtida hållbart och inkluderande samhälle inom ekosystemens ramar. Att verka för detta innebär, på samma sätt som tidigare arbete för att erkänna vikten av etik i utbildningar, att vi behöver värdera kunskap som inte tillhör vår kärnkompetens lika högt som den vi själva har. För min del har det varit befriande på många sätt att, efter disputation och det erkännande det innebär, acceptera att jag behöver lära mig om systemtänkande, trans-disciplinärt lärande, de olika dimensionerna i begreppet hållbarhet och hur de relaterar till varandra och hela tiden känna att det ändå är ok att inte vara expert. Att visa ödmjukhet inför sådant jag ännu inte lärt mig, fortsätta vara nyfiken samtidigt som jag ska kunna ha kvar min kritiska blick och min vetenskapliga hållning.
Under våren genomförde jag och en kollega (Cecilia Enberg) en undersökning där vi frågade programansvariga vid institutionen för industriell och ekonomisk utveckling vad de lade i begreppet hållbarhet och hur de resonerande om att sätta upp lärandemål och -aktiviteter kopplat till detta. På motsvarande sätt som etik, är lärande för hållbar utveckling något som kan kräva att man inte bara lägger till något, utan även tänker om kring sådant som har funnits tidigare. Jag har tidigare varit med om att nya utbildningsmoment som tillfört ett nytt perspektiv först kritiserats för att vara ”flummiga” (vilket ofta betyder annorlunda, och utan klara svar), men efter ett tag kan de ändra mentaliteten hos inte bara studenter utan även lärare vid ett program. För vår del började vi med att införa en kurs i ingenjörsprofessionalism, en kurs med moment över tre år som tillförde personlig utveckling och reflektion till våra ingenjörsprogram. I och med den kursen har vi också diskuterat hur etik och kompetenser kopplat till att kunna verka för en hållbar utveckling kan komma in. Som jag ser det har våra värderingar förändrats en del i och med att både lärare och studenter sett hur värdefullt det är att reflektera över sin egen yrkesroll, sina personliga val och värderingar.
Värderingar är viktiga, värderingar genomsyrar våra utbildningar och de val vi gör och de kan vara svåra att ändra. Men, värderingar går att ändra, och vi har mycket att vinna på att försöka bli medvetna om vilka värderingar vi faktiskt har.
/Ola Leifler, lektor, institutionen för datavetenskap