Lucka #11 ”Hemtentan är död”

I en berömd essä från 1967 kritiserar den franske litteraturteoretikern Roland Barthes vanan att analysera och tolka litterära verk med utgångspunkt från författaren. Det är ett misstag, menar han, att utgå från att författarens intention med ett litterärt verk (eller för övrigt något annat konstnärligt arbete) är den rätta tolkningen. Visst kan man utifrån spekulationer om författarens intention finna spår som går att undersöka och tolka, men denna intention skall inte tolkas som ett facit i betydelsen ”det var så hen egentligen menade”. Essän bär rubriken ”The Death of the Author” och kritiken av den intentionella tolkningen fan sin motsvarighet i s.k. New Criticism som myntade begreppet ”the intentional fallacy”. Barthes essä har också varit utgångspunkten för mer radikala tolkningar av författarens roll, nämligen att det enbart är läsarna som avgör vilken betydelse ett litterärt verk har.

Under veckan som gått har jag funderat en del över Barthes essä och författarens död när Open AIs Chat GPT svept över vår akademiska gemenskap. Detta är en fri programvara som är lika enkel att hantera som vilken sökmotor som helst. Vi använder sökmotorer för att finna information om allt möjligt, men Chat GPT kan dessutom svara på frågor och ge förslag på hur vi kan lägga upp en kurs, på villkor att vi ger den instruktioner. Eftersom jag är intresserad av ignorans ställde jag frågan:  ”Förklara ignorans!”. Svaret kom sekundsnabbt och var häpnadsväckande relevant (men med något språkligt fel):

”Ignorans är den [sic!] tillstånd då en person saknar kunskap eller information om ett visst ämne eller en händelse. Ignorans kan vara medveten eller omedveten, beroende på om personen har en klar uppfattning om att de saknar kunskap om ett visst ämne eller inte. Många gånger kan ignorans leda till dåliga beslut eller omdömen eftersom personen inte har tillräcklig information för att fatta ett välgrundat beslut. Därför är det viktigt att söka efter kunskap och information för att undvika ignorans”

Svaret var kanske inte uttömmande, men det var en bra start. Frågan var heller inte särskilt preciserad. Under veckan har många delat med sig av såväl underhållande som mer seriösa frågor för att testa tjänstens möjligheter. En av de mer spektakulära är följande (New York Times 5/12):

 

Barthes sade att författaren är död och min kollega Peter utbrast, ”hemtentan är död”! Denna tjänst ställer mängder av frågor och utmaningar till oss som arbetar i högre utbildning. Kan vi ens bedriva undervisning som vi gjort hittills när förutsättningen att studenterna är upphov till sina egna arbeten kan ifrågasättas? Visserligen har digitaliseringen inneburit en massa utmaningar som klippa och klistra från nätet, möjlighet att kopiera andras texter, men här kan svaren på de frågor vi formulerar skräddarsys av varje student. Ja, vad händer när vi ger studenterna hemuppgifter? I bästa fall används Chat GPT som ett sätt att starta tentafrågan, men det tar ju ifrån författaren det kreativa moment då denne själv inventerar vad som skall ingå i ett svar på en tentamensfråga.

Men kanske detta är ett alltför negativt sätt att betrakta denna utmaning. I stället kan vi se detta som en ny utgångspunkt för kreativitet, men det betyder också att vi måste justera våra kvalitetsgranskningar och bedömningar utifrån förutsättningen att författaren är ett konglomerat av en AI och en student.

/Per-Anders

Lucka #6: En icke tidstypisk lärare

Platsen är inte närmare angiven, mer än att det äger rum i London. Tiden är heller inte preciserad. Bristen på miljöskildringar och avsaknaden av tidstypiska detaljer i berättelsen gör att hela sammanhanget blir otydligt. Vi får veta att det handlar om en kurs för vuxna studenter mellan 30 och 40 år och att kursen handlar om Kultur och civilisation. Men är det på ett universitet eller någon annan form av vuxenutbildning? Mycket mer än så får vi inte veta om sammanhanget. Huvudpersonerna i berättelsen är läraren på kursen och en av hennes studenter, Neil, som också är den som berättar. Kanske finns det en poäng med att sammanhanget för Julian Barnes roman Elizabeth Finch (2022) är så otydligt. Effekten blir att huvudpersonerna framträder tydligare, som i ett kammarspel. Eller snarare, Neils strävan att få veta mer om sin lärare, som han kallar EF, blir den huvudsakliga linjen i berättelsen. Betoningen ligger på Neils strävan att få veta mer, för läraren visar sig ha stor integritet och det mesta som sägs om hennes tycks vara spekulationer.

Läraren EF är knappast en typisk representant för vår tids akademiska lärarkår. I inledningsscenen presenterar hon sig för studenterna genom att lägga sin eleganta handväska på ett bord och meddela att hon minsann inte tänker proppa studenterna fulla med fakta. Hon ger dem en lista med böcker men kräver inte att de skall läsa dem utan presenterar listan som ”möjlig” (Eng. optional). Hennes föreläsningar äger rum helt utan manus. Det finns ingen overhead eller någon annan bildpresentation, inga handouts eller andra hjälpmedel. Hon deklarerar bestämt: ”I am not employed to help you, I am here to assist you to think and argue and develop minds of your own”. Läraren EF gör ett stort intryck på Neil. Han är förtjust i henne och betraktar mötet med henne och den effekt hennes undervisning haft på honom som livsavgörande. Han tänker tillbaka på hennes sätt att undervisa: ”Elizabeth Finch didn’t view classes as discrete allotments of time in which a set amount of information was to be conveyed, discussed and settled upon”. Istället ville hon att studenterna skulle fortsätta att bearbeta de idéer som presenteras och att denna fortsatta bearbetning blev kursens kärna, snarare än de kanske sedvanliga informationspaketen av det som måste ingå i en kurs.

På många sätt gör alltså EF precis tvärtemot det som många av oss akademiska lärare gör idag, och på detta sätt kan hon inte sägas vara tidstypisk för vår tids högskolepedagogik och undervisning. Idag skall vi vara synnerligen tydliga med lärandemål som är explicita och följs upp under hela kursen fram till examination. Lärandemålen utgör ett slags kontrakt mellan oss och studenterna. Det finns förstås många bra aspekter av en sådan överenskommelse, men det lämnar rätt så lite utrymme för oförutsägbara reflektions- och bildningsprocesser av det slag som Neil berättar om. Sådana långsamma läroprocesser får knappast plats i en hårt prioriterad kursplan. Vi lägger idag mycket ambition och energi på att planera undervisningen i detalj, att göra den tillgänglig på flera olika sätt för att möta olika studenters och studentgruppers förväntningar. För att spetsa till det planerar och genomför vi ofta undervisningen i form av små paket av olika måsten och angelägenheter – alla som förstås är viktiga och väl värda att försvara! Men kanske förlorar vi också något med denna noggranna detaljstyrning?

Neil medger att EF var en typ av lärare som inte passade för alla studenter. Hon passade för honom och hade alltså en livsavgörande betydelse. Andra kursdeltagare var mer skeptiska och kunde inte koppla an alls till henne och man kan förstås fundera över varför EF lämnade så otroligt mycket frihet till dem själva. Å ena sidan var det något mycket fint, som Neil själv vittnar om. Men för andra, som för kurskompisen Geoff, blev det bara pannkaka av alltihop. Det bör också sägas att Neil knappast var en idealisk student eller ens idealisk i något avseende. Ett av hans barn kallade honom rentav ”The King of Unfinished Projects”.

Barnes’ bok Elizabeth Finch är den 16e i ordningen som vi läst i Didacticums läsgrupp om akademisk fiktion. Vi lär oss om högskolepedagogik från olika tider och platser (Ok, i detta fall var sammanhanget otydligt) som ett komplement till andra sätt att diskutera

undervisningens möjligheter och villkor. Välkommen att delta i kommande samtal och du kan hitta information om kommande tillfällen på LiUs intranät!

/Per-Anders

Hur kan vi skapa digitala möten som engagerar?

Vetenskapsrådet med hjälp av FFF (se nedan) ordnar en serie föreläsningar om hur vi kan bli bättre på digitala möten. Medverkar gör bl a prodekanen på Fil fak, Mathias Broth.

Kommande möte äger rum 12/2 kl 15. Se följande länk.

FFF är “…en serie digitala träffar för dig som arbetar med att berätta om forskning. Namnet anspelar på den årliga konferensen Forum för forskningskommunikation. FFF pop-up är ett tillfälle att mötas vid sidan av konferensen och diskutera aktuella frågor inom området.


/Per-Anders

Lucka 20: När tystnaden kommer …

I Don DeLillos nya roman, The Silence, möter vi Jim och Tessa som sitter i ett flygplan på väg från Paris till Newark, NJ. Bara för ett år sedan hade detta varit en helt alldaglig händelse, men efter 2020 och pandemin börjar vi se att denna interkontinentala förflyttning egentligen är ganska märkvärdig. Som för att understryka alldagligheten i det hela så har de faktiskt också en tid att passa, trots att de reser mellan kontinenter. De reser första klass vilket visar att de har råd att inte vilja bli uttröttade. De skall hinna hem till New York för att titta på Super Bowl denna söndag tillsammans med vännerna Max och Diane. Året är 2022.

Tessa som är poet sitter och arbetar med sin anteckningsbok på flyget, men Jim kan inte släppa blicken från TV-skärmen framför dem i planet. Där pågår inte alls någon spännande film utan där visas den sakliga informationen om hur långt det är kvar till slutdestinationen och vilken tid de beräknas vara framme (ETA). Där visas också i nyktra siffror planets hastighet. Jim kan inte slita blicken från detta föga spännande (men sannerligen märkvärdiga!) skeende som de flesta av oss antagligen vill slippa se överhuvudtaget – eller bara bläddra förbi till bättre underhållning. Han envisas med att högt och ljudligt repetera uppdateringarna på skärmen till Tessas förtret.

 

Så släcks skärmen. Planet börjar skaka och passagerna får ingen information om vad som händer.

Samtidigt i New York, där vännerna otåligt väntar på besöket av Jim och Tessa, släcks också TVn. Super Bowl som är det överlägset mest sedda TV-programmet i USA försvinner från skärmen. Någonstans pågår matchen förstås fortfarande och precis som Jim inte kunde släppa blicken från skärmen på flygplanet, kan Max inte släppa blicken från den tomma TV-rutan. Han sitter där länge och tittar för att inte missa något om bilden plötsligt kommer tillbaka. Någonstans pågår ju matchen som han dessutom spelat pengar på. Max blir så frustrerad av inte kunna se matchen att han börjar fantasikommentera: “During this one blistering stretch, the offense has been pounding, pounding, pounding.” Som för att tillföra något det som han inte ser.

Det visar sig att alla skärmar släckts ner. Internet fungerar inte. Ingenting fungerar. Flygplanen kan inte manövreras och rekordpubliken kan inte se sitt favoritprogram. DeLillos tema i denna liksom i tidigare romaner är ämnen som är aktuella inte bara år 2020: cyberattacker, biologisk aggression och digitala inkräktanden. Han är fascinerad av den moderna tekniken men också av den teknologiska alieneringen som är en av dess effekter. Hans kritik mot de skärmar vi alla tittar på och är mer eller mindre beroende av ser han som ett substitut för vårt eget tänkande. Ja, han kanske är något av en luddit i detta avseende. I romanen The Silence skildras detta genom att huvudpersonerna istället för att slukas upp av skärmar stapplande börjar formulera sina egna tankar. Det går sådär. Här tar han kanske i en smula, men hans konstnärliga grepp vill ju få oss att bättre förstå och värdera det ibland taffliga tänkande som vi gör ”på egen hand” eller tillsammans med andra. Det är inte fel på tekniken i sig, menar han, men den kan göra oss främmande för oss själva, dvs. teknologisk alienation. Såhär säger DeLillo själv för någon månad sedan i en intervju i New York Times:

“Technology has changed the way we think, talk. Everything was different before this somewhat abrupt technological advance. Our thinking is less meditative and somewhat more instantaneous. I don’t use a cellphone, because I want to keep thinking in a traditional manner. It helps me concentrate on words on a page. This has always been an important element in the way I work: simply the appearance of words on a page, letters in the word, words in the sentence. (—) I still use an old Olympia typewriter. It has large type and allows me to see more clearly the letters on a page.”

Boken är faktiskt satt i ett typsnitt som påminner om en gammal Olympia skrivmaskin:

Under 2020 har vår undervisning fungerat relativt smärtfritt, inte minst med hjälp av fungerande digitala verktyg (och med Didacticums enastående support!). Men tänk om skärmarna släckts ned. Tänk om begreppet zooma ut verkligen betydde att zoom inte fungerar! DeLillos roman får oss att tänka på den skrämmande möjligheten och den kanske fortfarande är en möjlighet.

 

/Per-Anders