I Don DeLillos nya roman, The Silence, möter vi Jim och Tessa som sitter i ett flygplan på väg från Paris till Newark, NJ. Bara för ett år sedan hade detta varit en helt alldaglig händelse, men efter 2020 och pandemin börjar vi se att denna interkontinentala förflyttning egentligen är ganska märkvärdig. Som för att understryka alldagligheten i det hela så har de faktiskt också en tid att passa, trots att de reser mellan kontinenter. De reser första klass vilket visar att de har råd att inte vilja bli uttröttade. De skall hinna hem till New York för att titta på Super Bowl denna söndag tillsammans med vännerna Max och Diane. Året är 2022.
Tessa som är poet sitter och arbetar med sin anteckningsbok på flyget, men Jim kan inte släppa blicken från TV-skärmen framför dem i planet. Där pågår inte alls någon spännande film utan där visas den sakliga informationen om hur långt det är kvar till slutdestinationen och vilken tid de beräknas vara framme (ETA). Där visas också i nyktra siffror planets hastighet. Jim kan inte slita blicken från detta föga spännande (men sannerligen märkvärdiga!) skeende som de flesta av oss antagligen vill slippa se överhuvudtaget – eller bara bläddra förbi till bättre underhållning. Han envisas med att högt och ljudligt repetera uppdateringarna på skärmen till Tessas förtret.
Så släcks skärmen. Planet börjar skaka och passagerna får ingen information om vad som händer.
Samtidigt i New York, där vännerna otåligt väntar på besöket av Jim och Tessa, släcks också TVn. Super Bowl som är det överlägset mest sedda TV-programmet i USA försvinner från skärmen. Någonstans pågår matchen förstås fortfarande och precis som Jim inte kunde släppa blicken från skärmen på flygplanet, kan Max inte släppa blicken från den tomma TV-rutan. Han sitter där länge och tittar för att inte missa något om bilden plötsligt kommer tillbaka. Någonstans pågår ju matchen som han dessutom spelat pengar på. Max blir så frustrerad av inte kunna se matchen att han börjar fantasikommentera: “During this one blistering stretch, the offense has been pounding, pounding, pounding.” Som för att tillföra något det som han inte ser.
Det visar sig att alla skärmar släckts ner. Internet fungerar inte. Ingenting fungerar. Flygplanen kan inte manövreras och rekordpubliken kan inte se sitt favoritprogram. DeLillos tema i denna liksom i tidigare romaner är ämnen som är aktuella inte bara år 2020: cyberattacker, biologisk aggression och digitala inkräktanden. Han är fascinerad av den moderna tekniken men också av den teknologiska alieneringen som är en av dess effekter. Hans kritik mot de skärmar vi alla tittar på och är mer eller mindre beroende av ser han som ett substitut för vårt eget tänkande. Ja, han kanske är något av en luddit i detta avseende. I romanen The Silence skildras detta genom att huvudpersonerna istället för att slukas upp av skärmar stapplande börjar formulera sina egna tankar. Det går sådär. Här tar han kanske i en smula, men hans konstnärliga grepp vill ju få oss att bättre förstå och värdera det ibland taffliga tänkande som vi gör ”på egen hand” eller tillsammans med andra. Det är inte fel på tekniken i sig, menar han, men den kan göra oss främmande för oss själva, dvs. teknologisk alienation. Såhär säger DeLillo själv för någon månad sedan i en intervju i New York Times:
“Technology has changed the way we think, talk. Everything was different before this somewhat abrupt technological advance. Our thinking is less meditative and somewhat more instantaneous. I don’t use a cellphone, because I want to keep thinking in a traditional manner. It helps me concentrate on words on a page. This has always been an important element in the way I work: simply the appearance of words on a page, letters in the word, words in the sentence. (—) I still use an old Olympia typewriter. It has large type and allows me to see more clearly the letters on a page.”
Boken är faktiskt satt i ett typsnitt som påminner om en gammal Olympia skrivmaskin:
Under 2020 har vår undervisning fungerat relativt smärtfritt, inte minst med hjälp av fungerande digitala verktyg (och med Didacticums enastående support!). Men tänk om skärmarna släckts ned. Tänk om begreppet zooma ut verkligen betydde att zoom inte fungerar! DeLillos roman får oss att tänka på den skrämmande möjligheten och den kanske fortfarande är en möjlighet.
/Per-Anders