Det började nog egentligen med det här:
Innan kl 18 på vardagar kostade internetuppkoppling 5:50:-/minut så det gällde att invänta rätt klockslag för att kunna chatta med andra människor. I samma veva (sent 90-tal) skaffade jag min första e-postadress och skapade en hemsida med stor hjälp av Annica Tigers HTML-guide. Det kändes som ett naturligt steg från en uppväxt präglad av skrivande, ritande och vilja att uttrycka mig. Min familj var också väldigt tidiga med PC och dataspel.
De första hemsidorna som skapats av privatpersoner kunde handla om lite allt möjligt, men rätt snart blev det nischen Dagbok på nätet som jag kom att anamma. Och denna nisch blev en slags gemenskap där många lärde känna varandra med hjälp av chatklienten ICQ, men också genom möten IRL.
I samma veva började jag även fundera över det här med upphovsrätt på bilder, det florerade skräckexempel som lett till böter om du snodde någon annans bild och publicerade det på din hemsida – så jag helgarderade mig när jag skapade hemsidan om Kristina från Duvemåla. Lösningen blev att fotografera så mycket det bara gick på egen hand, framkalla och scanna in papperskopiorna. Det blev som ett slags fanzin – fast online.
Internet var (och är) något fantastiskt för en nörd som jag! Jag hittade snabbt ett socialt sammanhang både i relation till mitt skrivande och intresse för Vilhelm Moberg, Kristina från Duvemåla och ABBA. Efter ett tag började jag känna att det var lite väl publikt att skriva i eget namn. Hemsidan med dagbok var en rätt öppenhjärtig kanal, som efter ett tag blev allt mer nischad mot mina intressen. I början av 00-talet slapp jag äntligen det rätt manuella och långtråkiga kodandet av hemsidan, då dök bloggverktyg som t ex Movable Type, Blogger och WordPress upp. Det gjorde det lättare att skapa tydliga kategorier och etiketter för inläggens innehåll. Nu kunde en fokusera mer på att skapa innehåll och form och det uppskattade jag väldigt mycket.
Hemsida blev blogg
Att ha en närvaro på internet har alltid gjort mig nyfiken på vad som är på gång inom sociala medier. På många sätt ser jag det som grunden till min nuvarande yrkesroll. Men jag har också haft perioder av prestationsångest och behov av att skriva för en väldigt begränsad skara människor. I och med forum såsom Helgon och Lunarstorm var det enkelt att använda ett alias och ändå kunna interagera med andra, men det jag alltid återkommit till även i nyare kanaler är att kommunicera som Sakletaren. Det namnet har fått följa med mig på Twitter och även Instagram. Det blev ett slags personligt, men sällan privat alias som hänger med än.
Men blogg då – är inte det hopplöst ute? Borde vi inte alla lära oss TikTok eller Instagram? Ska vi ha en YouTube-kanal?
Det jag tycker är styrkan med bloggen som verktyg för kommunikation är att det ger oss alla en etablerad kanal med ett verktyg som många känner igen på nätet idag. Det ger oss möjlighet att arbeta med text, bild och video för att berätta berättelsen om Didacticum från olika håll och vinklar. Ibland kanske det är genom en akademiskt genomarbetad artikel, ibland med en bild från en konferens vid varit på, ibland kanske ett debattinlägg. Det ska vara en blandning, det ska vara lite mer informellt än vad en del av oss kanske är van vid. Ett blogginlägg är lätt att dela, både i egna nätverk eller via vår hemsida. Det jag önskar framöver är lite andra röster här, för även om jag gärna fortsätter att skriva, illustrera och kommentera digitalisering och högskolepedagogik, så blir det lätt lite ensidigt.
3 korta tips:
- Hellre korta inlägg ofta, än ett långt oerhört sällan.
- Länka gärna till saker du tar upp i blogginlägget, istället för att skapa en referenslista i slutet.
- Förtydliga vad inlägget handlar om genom att placera det i rätt kategori och ange sk tags.
Lycka till!