Den här veckan har präglats av Didacticums årliga konferens med högskolepedagogik i centrum – Pedagogikdagen. Tidigare år har den arrangerats på plats – först vid campus Norrköping ena dagen och sen vid campus Valla andra dagen. Förra året fick den ställas om på kort varsel för att kunna möta upp det akuta behovet av kunskap om it-verktyg och pedagogiska tankar kring ett distansläge.
I år hade vår konferens redan från början planerats till en endagsaktivitet, helt online, med temat Omställning. Och spontant funderar jag både på de inspirerande bidrag som visade på alla möjliga sätt att arbeta med omställning, men också hur vi som grupp interagerar med en föreläsare i Zoom. Jag inser att vi, liksom säkert även studenter är minst lika olika i vårt sätt att lyssna. En del tycker det är viktigt att se föreläsaren, andra föredrar att lyssna. En del vill gärna ställa frågor textuellt i en chat, medan andra vill ha möjlighet till en dialog. Det är väl just det här med olikheter som är en nyckel i att förstå hur vi beter oss där på andra sidan, varför en del har svarta rutor medan andra gärna har kameran på. Någon behöver spela in för att bättre kunna ta del av innehållet lite mer i lagom takt, med mindre kognitiva belastning.
När något sker live blir det en annan dynamik, flöde och fler saker som kan gå fel – se bara på röstningen i melodifestivalen, då flera jurygrupper hade ljudproblem, eller vår digitaliseringsminister som under intervjun i studio 1, P1 fick byta till telefon, för det blippade för mycket i det digitala verktyg han använde sig av. Det är så det är – och du kommer långt med att ha ett förhållningssätt och insikt om det. Samt en förmåga att ibland bara räkna till 10 och hoppas att det som strular faktiskt släpper, eller be den onlinespelande sonen att inte konkurrera med mamma om det trådlösa nätverket JUST när hon är inne och ska lyssna på en videokonferens med 250 andra deltagare.
Veckan inleddes också med en intressant föreläsning med Lina Liman som skrivit boken Konsten att fejka arabiska (UR Samtiden: inspelad föreläsning med Lina) där jag också blev påmind om hur vi gör när vi lyssnar, att vi även där har olika strategier och förmågan att ta till sig något är egentligen oavsett om det sker digitalt eller analogt ser olika ut. Att sitta rakt upp och ner och bara lyssna är för en del oerhört svårt utan att kunna anteckna, rita, pilla med en fidgetspinner eller kanske sticka.
För egen del är stickandet ett sätt att stanna där och då, inte vandra iväg i associationsbanor för mycket och lustigt nog finns det vissa stickprojekt som jag kan se på i efterhand och konstatera att jag kommer ihåg både vilket möte jag var på när jag stickade specifika sjok och även exakt vilka ämnen som avhandlades.
Ha en fin helg!