De flesta av mina släktingar vet inte riktigt vad jag jobbar med. “Det låter intressant”, säger de när jag försöker förklara, men jag ser att de inte riktigt kan relatera. Det är få av dem som har någon närmare relation till högre utbildning. För mig kändes det självklart att söka sig vidare efter gymnasiet, men det har varit en lång resa. Inte kanske främst avseende den formella utbildningen, utan snarare när det gäller att knäcka koderna. Hur ska man vara? Vad ska man säga? När ska man skratta och när ska man vara allvarlig? Som nån slags hobbyantropolog har jag ägnat tjugo år åt att lista ut hur man bäst smälter in bland tredje, sjunde, fjortonde generationens akademiker.
Med tiden har jag förstått att vi är många som gjort samma resa, som fejkat oss igenom sociala tillställningar i hopp om att uppfattas på rätt sätt. Och många gånger har jag tänkt att jag skulle försöka sätta ord på det och skriva en manual för alla nya studenter i samma situation. “Allt du alltid undrat om hur akademin egentligen fungerar men varit för rädd att fråga.”
Men måste det vara så? Steg för steg har mänskligheten på senare tid faktiskt börjat inse att det finns många olika sätt att vara människa. Vi har börjat förstå att det finns osynliga strukturer som formar våra liv i stort och smått. De är inte givna av naturen eller någon högre makt, utan formas av allas våra små vardagsbeslut. Med tiden har de stelnat till en geologi som tvingar vattnet att ta vissa vägar, men inte andra, på väg mot havet.
För många år sedan var jag perifert involverad i arbetet med att öka andelen kvinnliga sökande till tekniska utbildningar. Det bollades många kreativa idéer, men från ett ganska ensidigt perspektiv. Den icke uttalade utgångspunkten, som jag tolkade det, var att gymnasietjejerna inte insåg hur roligt det var med naturvetenskap och teknik. Vi behövde på något sätt nå fram till dem med det budskapet så att de äntligen fattade. Vi skulle inte behöva ändra på oss själva på något sätt. Det var de andra som inte begrep hur roliga vi var. Men tänk om de redan hade fattat? Tänk om de var smartare än vad vi var? De såg att det nog var kul och utmanande, men att det inte var värt ansträngningen. De orkade inte ställa sig på barrikaderna.
Breddad rekrytering handlar inte bara om “dom”. Det handlar minst lika mycket om “oss”. Det kan inte vara så enkelt som att “vi” ska brainstorma fram rätt sak att säga till “dom”, så att “dom” ska förstå att de hittills tänkt fel. “Vi” måste på djupet förändra vårt sätt att tänka, att vara och att förhålla oss till andra människor. Breddad rekrytering är inte något som går att klistra på utanpå. Det måste innebära en varaktig beteendeförändring, ett lärande.
Så om det finns en kulle på vilken jag är beredd att dö så är det denna: att den här lite dammiga, ibland absurda men oftast fullkomligt underbara miljön som ett universitet utgör ska vara öppen för alla.
Så fantastiskt fint skrivet!