När jag klickar i sökrutan i min dator ser jag min plats i hierarkin. I små runda foton visas min chef, min chefs chef och så vidare hela vägen upp till rektor. Det som saknas i den bilden är det som svävar ovanför rektor, alltså den politiska nivån. Men efter den senaste partiledardebatten är jag ändå rätt nöjd med att slippa bli påmind. För första gången skäms jag lite för att vara statligt anställd. En parad av halvsanningar och medvetna vantolkningar genomsläppta av passiva programledare. Är det detta som är medieträning?
Kontrasten är total mot det seminarium om seminarier som jag deltog i häromveckan. Tillsammans utforskade vi vad ett seminarium kan vara och hur det på olika sätt kan användas för undervisning. Hur kommer alla till tals? Hur kan alla perspektiv utforskas? Hur skapar man det goda samtalet? Det handlade inte om att någon skulle vinna, utan det var ett prestigelöst gemensamt sökande efter kunskap.
Jag deltog en gång i ett möte där en rektor försökte trumma in budskapet att vi var konkurrensutsatta och därför borde vidta vissa åtgärder, oklart vilka. Och jag har funnits på LiU sedan 1994, så ingen specifik rektor behöver känna sig utpekad. Rent definitionsmässigt råder det förstås en slags konkurrens mellan olika lärosäten. Men genom att formulera det i sådana ensidigt företagsmässiga termer förminskar man problemet och missar den stora bilden. Lärosäten konkurrerar inte egentligen med varandra så mycket, men akademin konkurrerar i högsta grad med mycket annat i dagens individcentrerade uppmärksamhetsekonomi. Vår uppgift borde inte vara att försöka tävla med Uppsala, Lund, KTH eller vilka ställen vi nu tror är våra största konkurrenter. Vi borde istället visa upp en enad front mot det tilltagande kunskapsföraktet och de krafter som vill begränsa den akademiska friheten.