För många år sedan var jag examinator för en projektkurs där några av lärandemålen kretsade kring rapportskrivning och källkritik, sådant som vi numera ibland talar om under rubriken akademisk litteracitet. Och självklart plockade jag in experter. Kursen involverade många olika lärare. Förutom särskilt utsedda projektledare hade vi några som var språkexperter och föreläste om rapportskrivning, några från biblioteket som pratade om sökning och värdering av källor. Något som jag, anekdotiskt, lade märke till var att studenterna inte riktigt tog dessa experter på samma allvar som resten av kursen. Studenterna kände inte att de var där främst för att lära sig skriva rapporter. Det var liksom inte riktigt kärnan i deras valda ämnesområde. Och de såg att jag, som ju kunde det “riktiga” ämnet, lämnade över till nån form av tanter (om uttrycket ursäktas) som fick göra det tråkiga men nödvändiga jobbet att lära studenterna det där andra, mindre viktiga. Jag kände inte att det här upplägget blev bra och funderade på möjliga förbättringar. Min första tanke var att jag skulle ta över dessa inslag själv, så att studenterna fick höra det från en ämnesexpert, så att de förstod att det här också var viktigt. Men jag insåg snabbt att jag aldrig skulle kunna göra ett lika bra jobb. Istället försökte jag på alla möjliga sätt tydliggöra för studenterna hur viktiga de här inslagen var för deras framtida yrkesliv, även om det inte var ett kärnämne. Och framför allt satt jag med och var aktiv vid de flesta av passen, för att markera att de här färdigheterna är en integrerad del av att vara ingenjör, inte något vi slänger på i efterhand för att det ska se bra ut. Jag vet inte om det blev så himla bra alla gånger, men det var i alla fall ett försök. Och ingen skugga ska falla över mina mycket duktiga kollegor i kursen.
Jag har senare hamnat i många andra sammanhang där olika ämnesområden ska mötas. Ofta har det handlat om ett kärnämne i vilket ett annat ämne ska integreras. Inte sällan är kärnämnet ett klassiskt teoretiskt ämne, medan det integrerade ämnet ofta handlar om färdigheter. Och det uppstår alltid problem. Det finns en tydlig hierarki. Kärnämnet är mycket viktigt och det integrerade ämnet är mindre viktigt. Det innebär att lärarna i kärnämnet, i studenternas ögon, tillmäts större makt. Det som lärarna i det integrerade ämnet säger kan man i lite större utsträckning ta med en nypa salt och prioritera lite lägre.
Vad händer i gränslandet mellan två ämnesområden? Ofta behöver det integrerade ämnet fyllas med något konkret, instansieras av exempel från kärnämnet, för att inte bli allt för torrt. Och kärnämnet behöver då kanske komma ner på jorden och bli lite mer tillämpat, insatt i ett större sammanhang. För att det här ska kunna ske krävs ett mycket nära samarbete mellan lärarna på båda sidor, ett arbete som präglas av ömsesidig förståelse och respekt för varandras kompetenser, vilket också måste synas gentemot studenterna. Du kan inte, som lärare i kärnämnet, sitta och gäspa under tiden som ett integrerat moment pågår. Du måste vara med på riktigt. Du måste förstås själv besitta de färdigheter som studenterna förväntas förvärva så att du kan svara vettigt på elementära frågor och inte bara skjuta ifrån dig allt. Du måste ha det i fingrarna. Och du kan inte, som lärare i det integrerade ämnet, helt ignorera innehållet i kärnämnet. Du behöver inte bli ämnesexpert, men du behöver förstå åtminstone de grundläggande förutsättningarna för kärnämnet, kanske dess syn på kunskap och kunskapsproduktion, dess publiceringstraditioner, de stora aktuella forskningsfrågorna, de klassiska tänkarna. Integration är ett givande och ett tagande. Ingendera parten kan gå ur ett integrationsprojekt och vara samma människa. Då har projektet misslyckats.