Jag är ingen förespråkare för skedmatning, men en stor del av den praktiska kursutvecklingen handlar ändå om vilka idéer som ska tas upp i kursen och i vilken ordning. Vad behöver studenterna känna till innan en viss läraktivitet för att de ska få ut mesta möjliga av den? Det kan vara svårt att hitta en bra balans, och det kan vara svårt att bedöma gruppens nivå. Alla kanske redan kan det här? Det kanske skiljer sig åt ganska mycket mellan olika studenter?
Man kan lätt fastna i en ond cirkel där förberedelsematerialet blir onödigt omfattande. Innan aktiviteten måste studenterna ha förstått A, men för att förstå det måste de även läsa på om B och C, och för att förstå C måste man kunna lite om D och E. Jag vill tro att denna iver att tillrättalägga allting har sitt ursprung i omtanke om studenterna, men vi behöver ge dem realistiska förutsättningar. Vi ska inte bli som curlande föräldrar, som kräver både hängslen och livrem innan studenterna släpps fram till vad det nu är de ska göra. Vi måste lita på att studenterna har åtminstone lite förkunskaper från tidigare kurser. Vi misstror väl inte våra kollegor?
Det är lika lätt att trilla ner i det andra diket. Varför ska jag överhuvudtaget förklara någonting för studenterna? De är ju här för att lära sig och varje student måste själv skapa sin egen kunskap. Alltså behövs inga kurs-PM, inga studiehandledningar, kanske inte ens några kursplaner. Nja, riktigt så långt kanske vi inte ska dra det. Vad är poängen med organiserad utbildning om lärarkåren helt abdikerar och lämnar studenterna vind för våg? Och det vore kanske rimligt med någon slags progression i det här med instruktioner. Mer instruktioner i början, för att skola in studenterna i ett akademiskt tänkande, så att de kan bli mer självständiga senare.
Under flera år jobbade jag med att förbättra en serie laborationer. Varje år försökte jag identifiera vad studenterna hade snubblat över i instruktionerna och vilka moment de hade lagt ner onödigt mycket tid på utan att lära sig något. Sedan filade jag på texten för att guida nästa års studenter lite bättre. Jag vill nog tro att det i flera fall blev bättre, men efter ett tag insåg jag att det inte gick att dra det här arbetet hur långt som helst. Jag insåg att om jag fortsatte för länge i samma riktning riskerade jag att komma till en punkt där studenterna bara skulle skriva sitt namn på en streckad linje för att bli godkända. Nuförtiden skär jag ner instruktionerna lika ofta som jag lägger till något. Och jag funderar mycket över vilka ord jag använder, vilka bilder de frammanar och vilken förståelse det kanske kan leda till. Jag vill hitta en nivå som är en precis lagom utmaning, som pushar studenterna en lagom bit ut i det okända.