Några reflektioner kring vems oförmågor det egentligen handlar om

Jag bör erkänna en sak från början: Jag hade under det senaste året lyckats förtränga att akademiska konferenser i hög grad befolkas av äldre, vita, män – ofta utan större entusiasm eller synligt engagemang men uppburna av en trogen skara beundrare. Sådana män brukar ofta tillfrågas om att vara inledningstalare på ovan nämnda typ av konferenser och de verkar ofta tacka ja. Nu hade jag plötsligt, och oväntat, påmints om detta. Alltså upptog detta mina tankar och skapade ett visst mått av irritation redan innan den välkände professorn hade påbörjat sitt inledningsanförande på konferensen om högre utbildnings roll i samhället. Detta bör sägas.

Det bör också sägas att professorn ifråga uppvisade ett visst mått av entusiasm och engagemang. Han gestikulerade ganska ivrigt bakom kameran som om han ville ge liv åt det han sa. Det var inte heller något fel på hans analys av världsläget (dystert) eller hans sätt att ifrågasätta universitetens sätt att förhålla sig till omvärlden (lite som isolerade öar). Nej, det var rent av så att han, särskilt för att vara en vit man som uppnått en viss ålder, gjorde en analys som på flera sätt positivt överraskade mig. Och han uppmanade oss också att förändra vårt synsätt och hitta bättre sätt att bidra till det kollektivt nyttiga (public good) även om han var lite osäker på vad begreppet egentligen betydde. Han uppmanade oss till att engagera oss i diskussion. Till min stora irritation! För är det något vi är duktiga på i den akademiska världen så är det att diskutera. Att vända och vrida på vartenda litet begrepp. Att sällan eller aldrig nå samsyn kring vad som behöver göras. Så, tänkte jag, hur skulle det vara om vi istället för att diskutera började agera? Om vi engagerade oss i att göra saker? Är det möjligen så att universiteten, av vissa, anses alltmer irrelevanta av den enkla anledningen att det är vi som saknar förmågan att agera? Att göra? Att förändra oss?

Inom lärande för hållbar utveckling (möjligen att se som en gemensam nyttighet att bidra till?) lyfts vikten av att studenterna uppvisar handlingskompetens och förmåga att leda förändringar. Likaså inom utmaningsdrivet lärande där målet är att studenterna ska agera, handla, genomföra något med mål att påverka sin omvärld. Det påtalas även att de behöver kunna förhålla sig till och hantera en hög grad av osäkerhet och komplexitet. Ofta får jag höra av kollegor att detta är svårt att öva inom ramen för universitetskurser. För övrigt, säger många kollegor, behöver studenterna få klara och tydliga instruktioner för annars kommer de (kollegorna alltså) att omedelbart få en full inbox med frågor från studenter som behöver reducera sin osäkerhet. Men jag undrar faktiskt, om det är sant att studenter inte kan hantera osäkerhet. Jag tror att de kan det – om de ges chansen. Problemet är att vi har drillat dem genom att tala om vilken som är den rätta artikeln att läsa, vilket som är det rätta (och enda sättet) att genomföra en viss kurs, och vad som är det rätta (och enda) svaret. Klart att de lusläser instruktioner och frågar vid minsta tveksamhet! Vad skulle hända om vi tog ett annat förhållningssätt? Vad skulle hända om vi sa: ”Hej! Den här kursen handlar om hållbar utveckling. Ni får själva identifiera en utmaning ni tycker skulle vara intressant att jobba med, hitta material för att lära det som ni behöver lära er för att lösa den, och engagera er i den typ av läraktiviteter som ni själva finner givande? Jag finns här och stöttar er i processen och lär mig tillsammans med er”. Eftersom jag testat kan jag berätta det: Studenterna klarar sig alldeles utmärkt! Det är däremot lite läskigt att som lärare förhålla sig till det faktum att man inte har kontroll – lite läskigt att befinna sig i en situation med hög grad av osäkerhet. Så jag tror att det i många fall är vi – inte studenterna – som uppvisar bristande förmåga. Det tror jag vad gäller handlingskompetens och förmåga att leda förändringar också. Det är vi – inte bara studenterna – som behöver skaffa de förmågorna. Att diskutera, det kan vi redan.

En annan sak som jag hörde på ovan nämnda konferens var för övrigt: ”Den yngre generationen, verkar mycket bättre på att agera”.

Cecilia Enberg, Didacticum/IBL

Lucka 11: Join me in the co-creation of transition pathways


Pathway CC BY SA kooikkari, Flickr

I had the privilege to listen to Arjen Wals, Professor of Transformative Learning for Socio-Ecological Sustainability at Wageningen University in The Netherlands at the Baltic University Programme’s series on Implementing sustainability at universities. He started out by questioning that contributing to sustainable development and a safe and just space for humanity (c.f. Raworth, 2018) was an issue of implementation of something at all. Instead, he suggested, it is an issue of finding ways of co-creating transition pathways towards sustainable development. From such a point of departure, he posed questions of what that might entail, and I would here like to share some of these questions with you. After all, this is the time of year when we summarise what we have accomplished, reflect upon what is important and consider what might lay ahead.

• How do we connect with ourselves, our community, and the non-human world? How can universities and the key actors within them become more relational? How can they connect to other places, people, species, and matters? What does a more relational pedagogy entail and require? What would a pedagogy of hope and utopia look like?
• What is important to us? What is important to others? What knowledge do we draw upon and what other kinds of relevant knowledge is there which might help us in this co-creation of transition pathways? How can we implement not just cognitive learning but also emotional learning within higher education? How do we enact what we believe in and find important? And how do we educate and learn?
• How can systemic and transitional forms of education for sustainability best be designed, organized, supported, and evaluated? What do we need to be able to realize this? How do we know that we are succeeding?

Well, that was a few questions to reflect upon. I welcome you to start engaging in this co-creation of transition pathways for sustainable development by sharing your reflections in the comments’ section below. Always remember however that “Sustainability is not just something to learn, it’s something to live”.

You can listen to Arjen Wals’ webinar here.

Det kommer en tid efter Covid19 – vilka vill vi vara då?

 Det är för tidigt att säga om Covid19 kan kopplas till klimatförändringar eller inte men diskussionen pågår. Inte minst för att klimatforskare under en längre tid har varnat för att pandemier kommer bli vanligare i takt med att den globala medeltemperaturen blir allt högre. Och oavsett hur det råkar vara med kopplingen mellan Covid19 och klimatförändringarna så vet vi att klimatförändringarna utgör ett hot och att vi behöver agera kraftfullt för att begränsa deras skadeverkningar. Här skulle universitet och högskolor kunna spela en positiv roll genom att ta sin egen forskning om klimatet på allvar och agera i enlighet med vad den visar är nödvändigt för att undvika att våra samhällen kollapsar. De skulle kunna agera i enlighet med Parisavtalet för ”rapid reductions in accordance with best science […] on the basis of equity, and in the context of sustainable development and efforts to eradicate poverty”. Och en del tyder på att de vill det, inte minst det faktum att 37 svenska universitet och högskolor har skrivit under Klimatramverket, där de lovar att genomföra åtgärder i sin egen verksamhet som ligger i linje med 1,5-gradersmålet. Men vad krävs för att genomföra sådana åtgärder och att göra det ”in the context of sustainable development”?

Keri Facer, gästprofessor på Zennströms klimatprofessur vid Uppsala universitet, fokuserar i sin forskning på relationen mellan universitetens formella och vetenskapligt grundade utbildning och det omgivandet samhället där andra bildningstraditioner och rörelser som undersöker klimathotet utifrån andra perspektiv än det vetenskapliga, växer fram. Facers slutsats är att universiteten måste förändras för att bidra till en mer hållbar värld och tar utgångspunkt i idéer om universiteten som materiella och publika institutioner för att ställa frågor om hur de kan bidra till att återställa klimatet (det materiella), återuppliva demokratin och formulera om förutsättningarna för vårt ekonomiska system (det publika). Om man ser universitet som materiella institutioner väcker det bl.a. frågor om hur vi transporterar oss i vår verksamhet och hur vi bedriver vår undervisning och forskning. Och om man ser universitet som publika institutioner väcker det bl.a. frågor om transparens i hur vi kommunicerar de åtgärder som vi vidtar för mindre klimatpåverkan liksom hur vi investerar våra pengar eller finansierar vår forskning.

Sammantaget kan man säga att vi har stora möjligheter att göra något positivt om vi väljer att tänka om och agera i en ny riktning. Och där kan de erfarenheter som vi har fått genom förflyttningen till distansläge vara till stor nytta. Kanske ska vi välja att fortsätta genomföra möten och konferenser på distans istället för att flyga till fysiska dito även när Covid19-pandemin är över? Kanske går det att internationalisera utbildningar genom att designa pedagogiskt genomtänkta distansutbildningar som kan involvera även de studenter som inte har råd att betala för resa, uppehälle och utbildning i Sverige? Skulle det rent av innebära ökad internationalisering? Kanske ska vi nu när vi vet hur kostsamt det kan vara att behöva agera reaktivt istället för proaktivt diskutera kostnaden för en ordnad samhällsomställning för att möta klimathotet?

Facer diskuterar också den kunskap som lärs ut (in?) vid högre lärosäten idag och vilka antaganden den bygger på. Varken Facer eller jag vill argumentera för att vi ska överge vetenskapligt grundad kunskap. Däremot behöver vi lära både studenterna och oss själva vad det innebär att leva med omfattande grader av osäkerhet, komplexitet och en ’tillblivelse’ (emergence) som vi inte kan förstå i stunden. För detta behöver vi reflektera över vad Facer kallar för den temporala kunskapen, vår syn på tiden och på relationen mellan tid och förändringsprocesser. Slutligen lyfter Facer synen på individen som en rationell och autonom varelse med full kontroll över sitt eget öde, individen med ’antropocentrisk narcissism’, och vad den har gjort för vårt sätt att hantera världen. Alternativet är en insikt om att individen endast är “a process in a world of processes, a person that matters even if mastery is no longer possible”. Ett bra ställe att börja på om man vill reflektera över de här och liknande frågor är Sverker Sörlins bok ”Antropocen. En essä om människans tidsålder”. Där kommer jag och mina studenter att börja.

 

Cecilia Enberg, universitetslektor IBL & Didacticum

 Photo by SOULSANA on Unsplash

Kavla upp ärmarna och få det gjort

Förra veckan skulle jag ha varit på nätverksträff med HU2-nätverket och jag skulle ha deltagit i konferensen Rethinking Higher Education – båda eventen med fokus på hur hållbar utveckling kan integreras i högre utbildning. Nu blev det inte så och ni förstår förstås varför. Det där viruset som har tvingat oss till fysisk distansering (inte nödvändigtvis social), och att snabbare än snabbt ställa om vår verksamhet till distansläge, kom emellan. Och någonstans ger det mig hopp! Det ger mig hopp om att universitet och högskolor kan förändras och att den förändringen kan ske väldigt fort – om vi bara bestämmer oss för att den ska ske. Och jag tänker att den insikten, och den erfarenhet som vi nu har fått i samband med omställningen till distansläge, är något vi kommer att ha nytta av när kraven på universitets- och högskolesektorn att bidra till en mer hållbar värld ökar ytterligare – möjligen som en direkt reaktion på just Covid19-pandemin.

Alltfler arbetsgivare efterfrågar idag studenter med kunskap och kompetenser för att kunna bidra till att hantera hållbarhetsfrågor. I en studie som KTH gjort bland sina alumner framkom att mer än 75% av dem kom i kontakt med hållbarhetsfrågor i sitt arbetsliv. Däremot var de inte nöjda med hur deras utbildningar hade förberett dem för att jobba med den typen av frågor – och det trots att ingenjörsutbildningar har integrerat hållbarhetsperspektiv i högre utsträckning än humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningar.

Kevin Anderson, själv ingenjör och professor i klimatförändringar vid University of Manchester, poängterar vikten av att integrera humanistiska och samhällsvetenskapliga kunskaper i den förändringsprocess som är nödvändig för en mer hållbar utveckling – inte minst då det är inom sådana discipliner som kunskapen om social hållbarhet, liksom kunskap om mänskligt beteende och förmågan att kommunicera effektivt, finns. Möjligen är det också vanligare inom humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner att ställa sig frågan ”vad betyder detta?” – att skapa mening. Med en sådan utgångspunkt lyfter också Keri Facer, gästprofessor på Zennströms klimatprofessur vid Uppsala universitet, utbildningens roll i vad hon beskriver som en civilisationsförändring (a civilizational shift) som bara är möjlig om vi på riktigt tar oss an frågan om vilka vi själva är i det komplexa och dynamiska system som utgör vår livsmiljö. Detta menar Facer, kräver en delvis ny kunskapssyn där inte bara vetenskaplig kunskap om världen har sin givna plats utan också den levda erfarenheten, den förkroppsligade kunskapen och ”intentional processes for deep reflexivity for the self and the self in the world”.

Så ytterligare utmaningar ligger framför oss för hur det nu än är så har viruset ”begränsad dödlighet” medan ”klimatkrisen kan bokstavligen döda oss allihop” för att citera Jared Diamond, amerikansk författare och historiker med fokus på bl.a. globala epidemier och hur de förändrar vår värld. Så ska vi tro Diamond är det bara att dra lärdom, ladda om och kavla upp ärmarna på nytt när det här viruset har härjat färdigt.

 

Cecilia Enberg, universitetslektor IBL & Didacticum

 

Playing games for a circular economy

I had the opportunity to organize a game seminar for international master students in business administration to set focus on critical materials and the transformation to a circular economy. The game we played is called “In the loop”. In the game, teams of players take on the role of manufacturing companies, producing such things as e.g. mobile phones, electric toothbrushes and wind power plants – i.e. commonplace products in today’s society, some of which might also be important in transforming the energy sector to a become free from fossil fuels. However, as the players will soon realize, this is no easy undertaking since many of the products incorporate critical materials, the supply of which is not endless. Adding to that, events which might affect the business takes place on a more or less regular basis, e.g. the government might decide to subsidize companies which produce fossil free energy. Companies respond to the finiteness of resources and the events by adjusting their actions and strategies. Hence, in quite a few respects, the game constitutes a good model of reality. You can learn more about the game and try it out here.

One of the students, in her reflection upon the game seminar, wrote: “At the seminar, we got in touch with concepts related to critical materials, such as definitions, utility, rarity, in which countries some of the most valuable materials are found and what are the social, political and environmental implications about extracting, transforming and producing these materials. In addition, we learnt about ways to avoid resource waste and how to develop circular economy into a more sustainable society using cooperation between different actors and chains. In the end, the most potent message was about responsibility. For us as citizens, as strategists, as users, as decision-makers and finally, as humans. There is no way back, but there is choice. Responsible choices for our blue planet and future generations”. Another student commented: “The main conclusion about the game-seminar is the urgency that is needed to change consumer behavior and [the way in which we] manufacture products. It is also relevant to consider the policies that governments around the world need to do to protect the natural resources and guarantee a decent life quality for all beings on earth. The circular economy and other solutions need to be followed by all organizations especially considering the process of product design, use and reuse to stop overusing the natural resources”.

From comments like the ones above, it follows that students have not only learnt important lessons but also felt engaged when playing the game. The importance of engagement is also emphasized in learning for sustainable development. E.g. Vare and Scott (2007) has shown that knowledge about sustainability problems is not enough for taking action to solve them. Instead, a pluralist and critical education where different values and perspectives are made explicit and hence debated, and where students are engaged in active learning, is needed. Game seminars offer such active engagement. Moreover, in the debriefing session which followed the game seminar, international students with own experiences of living in countries where for example conflict minerals are extracted or where child labor is extensively used, added value to the discussion on the importance of transforming the economy into a more sustainable one.

 

Cecilia Enberg,

Universitetslektor IBL & pedagogisk utvecklare vid Didacticum