Vad är naturligt?

Meanderslingorna i en flod och rotsystemet hos ett träd är båda resultat av naturliga processer. Vi kan förstås debattera vad som egentligen är “naturligt” tills korna kommer hem, men låt oss för ett ögonblick lämna den intressanta diskussionen därhän. Även om vi kanske inte förstår alla detaljer så inser vi att det någonstans finns en naturvetare som kan förklara för oss exakt vad det är som ligger bakom hur floder och rötter sprider ut sig. Vi tillskriver därför inte dessa processer några intentioner. Det ligger inget medvetande bakom att det ser ut så här. Det bara blir så. Det betyder inte att vi inte kan tycka att det är vackert. De flesta människor har förmågan att bli hänförda av både stora och små företeelser i naturen.

Konst, och andra kulturella artefakter producerade av människor, brukar vi däremot anta är resultatet av ett medvetet arbete, ofta med en tydlig intention. Även om grottmålningarna har flera tusen år på nacken är de med största sannolikhet gjorda av mänsklig hand. Och vi är rätt säkra på att nedanstående text är skriven av en människa, även om han kanske var ett udda exempel med ibland oklara intentioner.

Vi har länge trott oss lätt kunna avgöra vad som är producerat av en människa och vad som är resultatet av en naturlig process. Men med generativ AI kan vi inte längre vara helt säkra. Generativ AI kan producera många olika slags media som är förvillande likt något människoproducerat. Jag bad DALL-E producera “a cave painting, on a wall of stone, with crude images of wild animals in red-brown color” och fick något som mycket väl skulle kunna vara ett foto från någon sydeuropeisk grotta. Jag bad ChatGPT skriva “en kort inledning (runt 200 ord) till en roman och försök få det att låta som att August Strindberg hade skrivit den” och fick en text som visserligen innehåller ett par böjningsfel, men som har någon typ av mörkt stråk i sig.

Någonstans finns en datavetare eller ingenjör som kan förklara för oss exakt vad det är som ligger bakom att DALL-E producerar en grottmålning eller att ChatGPT skriver en inledning till en roman. Det går att bryta ner dessa processer i sina beståndsdelar, till ettor och nollor om man så vill. Det är inget magiskt eller mystiskt. Det är helt naturligt. Generativ AI har inga intentioner, inget medvetande. Intentionen sitter alltid hos den som håller i verktyget. Och mina intentioner med att välja just dessa exempel bland biljoner andra möjliga är att få dig att fundera över vad som egentligen är naturligt, vad som är äkta eller autentiskt. Och jag vill få dig att inse att vi nog behöver definiera om de här orden, eftersom världen numera är lite annorlunda.

Bilder från Wikimedia Commons (Marko Randjic, Vinayaraj, David Stanley).

Vad är motsatsen till lärande?

Vi kan lära oss mycket om ett fenomen genom att studera dess motsatser. Vad är till exempel motsatsen till lärande? Eftersom lärande är en ständigt pågående förändrings- och utvecklingsprocess kanske motsatsen är stagnation, ett statiskt och låst stillastående. Vad finns det då för krafter i världen som vill förhindra lärande? En sådan kraft är förbjudandet av böcker. Det är lätt att tänka sig att förbjudande av böcker mest var något som katolska kyrkan ägnade sig åt på medeltiden, rädda för att folk skulle tänka själva, eller att det främst var nazister som var rädda för degenererad konst. Men förbjudande av böcker är tydligen inget vi har lämnat bakom oss. Det äger rum här och nu, i stater som många skulle klassa som “demokratiska”.

9-15 oktober äger Banned Books Week Sverige rum. Den lite större tillställningen som inspirerat detta kommer förstås från det land som kanske har störst anledning att ta tag i frågan. Jobbar du i en organisation som inte tar detta på så stort allvar som den borde? I brist på tydligt ledarskap får väl stenarna ropa. Här är några motståndshandlingar som du kan ägna dig åt under veckan:

  • Låna en förbjuden bok på biblioteket och läs den, förstås!
  • Köp en förbjuden bok, om du har råd, för att stödja författarna!
  • Diskutera förbjudna böcker, både i fikarummet och online!

Hotet mot det fria ordet är också ett hot mot det fria tänkandet. Passa på att tänka och skriva medan du kan.

I mötet mellan två ämnen

Two chemical fluids about to be mixed
Photo by Alex Kondratiev on Unsplash

För många år sedan var jag examinator för en projektkurs där några av lärandemålen kretsade kring rapportskrivning och källkritik, sådant som vi numera ibland talar om under rubriken akademisk litteracitet. Och självklart plockade jag in experter. Kursen involverade många olika lärare. Förutom särskilt utsedda projektledare hade vi några som var språkexperter och föreläste om rapportskrivning, några från biblioteket som pratade om sökning och värdering av källor. Något som jag, anekdotiskt, lade märke till var att studenterna inte riktigt tog dessa experter på samma allvar som resten av kursen. Studenterna kände inte att de var där främst för att lära sig skriva rapporter. Det var liksom inte riktigt kärnan i deras valda ämnesområde. Och de såg att jag, som ju kunde det “riktiga” ämnet, lämnade över till nån form av tanter (om uttrycket ursäktas) som fick göra det tråkiga men nödvändiga jobbet att lära studenterna det där andra, mindre viktiga. Jag kände inte att det här upplägget blev bra och funderade på möjliga förbättringar. Min första tanke var att jag skulle ta över dessa inslag själv, så att studenterna fick höra det från en ämnesexpert, så att de förstod att det här också var viktigt. Men jag insåg snabbt att jag aldrig skulle kunna göra ett lika bra jobb. Istället försökte jag på alla möjliga sätt tydliggöra för studenterna hur viktiga de här inslagen var för deras framtida yrkesliv, även om det inte var ett kärnämne. Och framför allt satt jag med och var aktiv vid de flesta av passen, för att markera att de här färdigheterna är en integrerad del av att vara ingenjör, inte något vi slänger på i efterhand för att det ska se bra ut. Jag vet inte om det blev så himla bra alla gånger, men det var i alla fall ett försök. Och ingen skugga ska falla över mina mycket duktiga kollegor i kursen.

Jag har senare hamnat i många andra sammanhang där olika ämnesområden ska mötas. Ofta har det handlat om ett kärnämne i vilket ett annat ämne ska integreras. Inte sällan är kärnämnet ett klassiskt teoretiskt ämne, medan det integrerade ämnet ofta handlar om färdigheter. Och det uppstår alltid problem. Det finns en tydlig hierarki. Kärnämnet är mycket viktigt och det integrerade ämnet är mindre viktigt. Det innebär att lärarna i kärnämnet, i studenternas ögon, tillmäts större makt. Det som lärarna i det integrerade ämnet säger kan man i lite större utsträckning ta med en nypa salt och prioritera lite lägre.

Vad händer i gränslandet mellan två ämnesområden? Ofta behöver det integrerade ämnet fyllas med något konkret, instansieras av exempel från kärnämnet, för att inte bli allt för torrt. Och kärnämnet behöver då kanske komma ner på jorden och bli lite mer tillämpat, insatt i ett större sammanhang. För att det här ska kunna ske krävs ett mycket nära samarbete mellan lärarna på båda sidor, ett arbete som präglas av ömsesidig förståelse och respekt för varandras kompetenser, vilket också måste synas gentemot studenterna. Du kan inte, som lärare i kärnämnet, sitta och gäspa under tiden som ett integrerat moment pågår. Du måste vara med på riktigt. Du måste förstås själv besitta de färdigheter som studenterna förväntas förvärva så att du kan svara vettigt på elementära frågor och inte bara skjuta ifrån dig allt. Du måste ha det i fingrarna. Och du kan inte, som lärare i det integrerade ämnet, helt ignorera innehållet i kärnämnet. Du behöver inte bli ämnesexpert, men du behöver förstå åtminstone de grundläggande förutsättningarna för kärnämnet, kanske dess syn på kunskap och kunskapsproduktion, dess publiceringstraditioner, de stora aktuella forskningsfrågorna, de klassiska tänkarna. Integration är ett givande och ett tagande. Ingendera parten kan gå ur ett integrationsprojekt och vara samma människa. Då har projektet misslyckats.

Långt innan ChatGPT

Vi som föddes i mitten av 70-talet växte upp mitt under den stora hemdatorvågen under 80-talet. Nästan så länge jag kan minnas har jag först lekt och därefter arbetat med datorer. Till en början skrev jag av korta program från olika tidskrifter som pappa prenumererade på, men så småningom började jag förstå hur det funkade och skrev egna program. Ett tag var det mycket Commodore-datorer. Först kom VIC-20, sedan C64 och senare även 128D.

Någon gång i skiftet mellan 80- och 90-talet hade jag fått för mig att jag skulle skriva ett datorprogram som kunde simulera mänskligt språk. Jag minns inte varifrån inspirationen kom, men tanken var i alla fall att mata datorn med information om olika ord och deras böjningsformer, för att sedan låta datorn slumpmässigt skapa några olika syntaktiskt korrekta meningar. Vid den här tiden var det PC-datorer som gällde och jag tror att jag skrev den första versionen i GW-BASIC.

På sommarlovet hängde jag med min kusin och vi fick för oss att vi skulle utveckla det här programmet vidare. För att göra research åkte vi till kommunbiblioteket och lånade lite böcker om hur det här med grammatik funkade. Vi försökte sätta oss in i konjugationer, ackusativobjekt och nominalfraser. Jag har fortfarande kvar en del av anteckningarna som vi gjorde.

Den nya versionen av programmet, kallat “Language – the ultimate språkbusprogram”, skrevs i Amiga Basic på min kusins dator. Vi tog en ordlista och matade mödosamt in olika roliga substantiv, verb och adjektiv. Sedan körde vi igång programmet och lät datorn generera en massa slumpmässiga meningar som vi läste högt för vår omgivning och fnissade glatt åt. Det kunde se ut så här:

Jonas kastade en soffa på bilen.
En telefonkatalog leker bakom svansen.
Katten ångar.
Köttbullarna äter soptunnorna.

Kanske måste man ha varit med själv under de där sena kvällarna för att förstå hur roligt det var.

I dessa tider, när betydligt mer avancerad generativ AI sveper över världen, kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på den där sommaren när min kusin och jag pluggade grammatik, satt i källaren och kodade och skrattade åt datorns tokiga meningar. Tänk om vi då kunnat ana var vi är idag, trettio år senare. Delar av programkoden finns fortfarande kvar, utskriven på klassiskt pyjamaspapper. Kanske skulle jag dra igång programmet igen?

Pedagogisk arkeologi

Photo by Russ McCabe on Unsplash

Varje år har det där momentet funnits i schemat, men som lärare har du aldrig känt dig riktigt bekväm. Du har skruvat på det, ändrat lite varje år, men det känns aldrig som att det riktigt landar. Det blir rätt okej, men inte klockrent. Känner du igen dig? Många av oss har ärvt äldre kollegors upplägg och bara kört på. En del kurser har lager på lager av historik. Pedagogiska val som var genomtänkta och relevanta en gång för längesedan, men som kanske inte funkar längre. Då kan det vara läge för lite pedagogisk arkeologi. Varför gör vi det här? Vad är syftet? Kanalisera din inre femåring och fråga “varför” fem gånger. Inom industrin kallas detta rotorsaksanalys (eller ibland felaktigt “rotsaksanalys” som en bekant en gång hörde på ett möte). Ställ dig själv frågan varför det är på ett visst sätt. När du har formulerat ett tillfredställande svar, ställ frågan “varför” som en följdfråga på det svaret. Upprepa detta några gånger tills du har fått ett svar som är så konkret att det går att göra en förbättring.

Som pedagogisk utvecklare vill jag uppmuntra lärare att hela tiden utvecklas, men som lärare vet jag förstås att det inte alltid är så enkelt. Förutsättningarna är sällan optimala. Vi har alla ont om tid. Vi kanske saknar tillgång till lokaler, utrustning eller digitala tjänster. Vi kanske inte känner att vi har kompetensen eller engagemanget som behövs. Och måste man göra revolution varje år? Nej, det måste också får vara okej att köra åtminstone en bit i gamla hjulspår. Hur skulle vi annars överleva som människor? Stabilitet och förutsägbarhet har också ett värde. Din kurs kanske har uppnått ett lokalt pedagogiskt maximum där varje förändring, åtminstone tillfälligt, skulle göra den lite sämre. Visst kan det kännas skönt att någon gång göra om en kurs från grunden, att rensa bort allt gammalt och börja om på ny kula, precis som introt till gamla Anslagstavlan på TV. Men ingen orkar realistiskt göra det varje år.

Så hur vet du när det är läge att köra på och när det är läge att ifrågasätta allt? Det är förstås omöjligt att svara på. Jag tror att varje lärare själv måste hitta en prioritering som känns vettig. Identifiera en undervisningsinsats det kommande året som du arbetar om och låt resten vara som vanligt. Välj den som du tror ger störst nytta för studenterna.