Category: IKT-spaningar

Posted on

Vem ska stå för teknikkostnaderna?

I entusiasmen över allt som är gratis på nätet dess möjligheter till utveckling av pedagogik och lärande glöms ibland en aspekt bort. Det är kul att vara långt fram i IKT-tåget, men jag funderar ofta över dem som är lite längre bak och som av olika anledningar inte har råd att hänga på.

För, en förutsättning för att nå detta fria innehåll är att någon har gjort en inledande investering. Det behövs någon sorts dator med möjlighet att surfa. Trots prispress och undersökningar som visar på att 12-15-åringar är den åldersgrupp som har flest alternativ för att surfa – så måste någon stå för kostnaderna. Och det är – och kommer bli en knäckfråga för både skola och universitet.

Vem ska stå för teknikkostnaderna? Ska vi bara sitta lugnt i båten och låta skolor och universitet sponsras (högst sporadiskt) av dataföretag och låta de andra haka i den rådande BYOD (Bring your own device) – trenden?

Jag säger som Sverker: Ska det vara såhär?

Universitetsvärlden och BYOD

I universitetsvärlden drivs utvecklingen väldigt ojämnt framåt – inget konstigt med det egentligen. Ett universitet – men flera olika kulturer som råder både bland anställda och studenter. Attityden till teknik och användningen av den skiljer sig stort i en alldeles för heterogen grupp för att det ska gå att generaliserande säga “studenter använder den här tekniken”. Det som dock knyter oss alla samman är det “kit” med e-tjänster som ändå styr studenterna i en riktning: Vissa typer av tjänster erbjuds enbart digitalt. För dem utan egen dator så finns fortfarande datasalar – men frågan är när dessa spelat ut sin roll? Kommer det vara inom 5, 10 eller 15 år? BYOD-trenden spås få sin stora boom till 2016 och i vanlig ordning är det alltid några som är först på tåget (de är redan där) och några som motvilligt eller aldrig kommer haka på.

Vem ska stå för teknikkostnaderna i universitetsvärlden?

Frågan är då om det ska förutsättas att studenter själva ska betala för sin dator som en följd av ett allt mer digitaliserat universitet – där universitetet möter upp den investeringen genom att erbjuda stabilt och gratis nät, relevanta e-tjänster för studietiden och annars kostsam litteratur i digitala gratis-versioner. En del erbjuder universitetet redan – men frågan är om “bytet” känns rättvist. Kommer detta stå i hälsningsbrevet till nya studenter om 10 år: Vi rekommenderar att du införskaffar en laptop/surfplatta/smartphone för att på bästa sätt kunna ta del av det digitala innehåll vi erbjuder. Fördelen är att studenterna då köper en dator de känner sig bekväma med att använda – och då används den.

Skolans värld

För att återgå till skolvärlden – det är där jag kommit i kontakt med flest goda exempel inom IKT och digitalt lärande. Det är även där tankarna om tekniskt/digitalt utanförskap dykt upp. Det kommer i alla lägen alltid finnas elever som inte har råd med en dator, och då behöver skolan kunna erbjuda det i någon form. Men att då ha en lärarkår där 25% står utan egen dator själva – det ger verkligen inte en likvärdig situation. Det blir något av ett lotteri. Hur ska de skolor utan datorer ens till sina lärare kunna lära ut internetkunskap, god källkritik och i förlängningen även ta det ansvar skolor har enligt skollagen för att hantera mobbning som i dagens medielandskap även sker på nätet. Det här är inget nytt – men ibland behöver det påminnas om de olika förutsättningarna som finns.

Vem ska då för teknikkostnaden?

Inför en teknikinköpspeng öronmärkt för varje pedagog/anställd inom skolan – det ska vara lika självklart som friskvårdspengen. Att låta den kompetenta pedagogen välja själv och hitta sitt verktyg kan vara ett sätt att motivera till användning, men givetvis ska det finnas stöd för dem som efterfrågar det.

För som det är idag – att de som har råd ligger tre steg före dem som inte har råd, det är inte okej.

PS. Ett viktigt arbete kring digital delaktighet görs via svenska bibliotek, studieförbund mfl. Läs gärna mer om det på Digidel2013. DS.

Posted on

Interaktiva skrivtavlor – ett presentationsverktyg av många

En första reflektion kring tekniken som användes i mässmontrarna på SETT2013 indikerar att den interaktiva skrivtavlan finns kvar, men blir allt mindre (storleksmässigt). Det fanns även fler sk interaktiva projektorer som går att använda mot vilken yta som helst – vägg, bord etc. Tavlor av märket Smartboard verkar dominera den svenska marknaden – då främst inom skolvärlden. Hur det ser ut i universitetsvärlden – det är svårare att greppa eftersom den typen av teknik inte riktigt slagit sig in på allvar i en miljö där overheadkulturen är extremt stark samt att mycket AV-utrustning oftast behöver bokas som ett tillägg, det finns inte i alla salar från start.

Oavsett förutsättningar – så bör vi som universitet erbjuda IKT-utrustning som ligger i linje med det våra studenter kommer möta i arbetslivet – oavsett om det är som lärare, psykolog, affärsjurist eller ekonom. Den interaktiva skrivtavlan är en del i denna IKT-utrustning, något som känns mest relevant för våra blivande lärare, men även för andra med intresse för presentationsteknik. Vi erbjuder workshops med jämna mellanrum och vi kan dra ett antal slutsatser av dessa.

Vi har två interaktiva skrivtavlor (det finns fler på andra ställen på LiU) av märkena Activboard och Smartboard. 9 ggr av 10 används tavlorna till något av följande (eller i kombination med varandra):

1.) Visa film (YouTube, TED, korta videoklipp – oftast från internet)
2.) Visa en presentation eller dokument med text- och bildelement (Powerpoint/Keynote)
3.) Att tillsammans med en högtalarmikrofon och webcam köra videokonferenser – oftast med hjälp av Adobe Connect.

Det interaktiva momenten är det få som faktiskt använder – dels är många inkörda redan på navigeringstekniken från surfplattorna – det funkar inte på tavlorna. Då ger en del upp och använder mus och tangentbord istället.

Dels krävs det kalibrering av pennorna innan användning – det hinns inte alltid med, och då skriver man hellre på en whiteboard vid sidan av. Sen tar många med sig sina egna datorer – och då krävs några steg till för att få till den interaktiva biten (installera mjukvara) och den tröskeln tar sig få över vid kortare workshops. Vi visar – men få vågar pröva själva. Smartboard har fler varit i kontakt med och där är modet något bättre än med Activboard.

Slutsats: 9 ggr av 10 hade det räckt med en projektor, ett stabilt nät och dator. Och förstås hyfsade högtalare – men många distribuerar ljud via den egna datorns högtalare.

Det som dock talar för de interaktiva skrivtavlorna är att det oftast är nära sammanknutet med lärresurser, handledning och material som går att använda i undervisning (främst för lägre åldrar förskola till åk 9). Smartboard har även nyligen lanserat en app, medan Activboard lanserar ett ActivTable. Det är främst i lägre åldrar och/eller i kombination med responssystem (mentometerutrustning) som den interaktiva delen kommer till användning, även om det givetvis går att använda det med äldre elever – men det kan krävas lite extra tänkande för att hitta dit. En interaktiv skrivtavla är svår att använda i större sammanhang (optimal grupp: 10-12) – som det ofta är i universitetssammanhang. Men att fortsätta visa den för våra blivande lärare – det ser jag som en självklarhet. Tavlorna är en del av mångas verklighet ute i skolorna och det här är ju en möjlighet för blivande lärare att åtminstone ha nosat på tekniken under sin utbildning.

Förbi är tiden då alla nya salar utrustades med i stort sett samma grundmöblemang – whiteboard/svarta tavla, pulpet och overhead – framtidens salar bör visa på en variation av presentationsverktyg, baserat på den typ av medier som ska användas i undervisning eller andra presentationer. Det skulle underlätta mycket om det åtminstone fanns: En projektor och ett stabilt nät.

Dator/smart telefon eller platta – ja det är ju en förutsättning också – men det har allt fler med sig själva i universitetsvärlden. Givetvis är skillnaderna mellan olika studentgrupper stora och kommer fortsätta vara ett tag framöver.

Men frågan är hur det ser ut om ca 10 år? Behöver vi ha öppna datasalar alls då?

Posted on

Tekniktrender – IKT-perspektivet på SETT2013

En mässa om digitalt lärande är förstås inte komplett utan just mässdelen – där goda exempel från främst skolvärlden varvas med innehållskoncept, läromedel för digitalt lärande, lärplattformar, hjälpmedel och teknik. Och jag förstår att det måste vara svårt att sålla i flödet – vem vet egentligen vilken typ av ny teknik som kommer finnas i morgondagens skolor? Hur framtidssäkrar man sitt IT-inköp? Och hur ser man till att det faktiskt används av dem det är tänkt för?

En av framgångsfaktorerna är – och kommer aldrig sluta vara det – den nyfikna och kunniga pedagogen. En pedagog med förmågan att se möjligheter med ny teknik i nära relation till sitt ämne. En pedagog som använder teknik som ett stöd i sin vilja att lära ut, inte som ett försök att lösa alla skolans problem, på en och samma gång.

När jag själv närmar mig ny teknik är det oftast för att lösa ett problem. Jag vill lära mig hur jag kan sätta samman, publicera och distribuera en e-bok – då tar jag reda på vilka verktyg som hjälper mig med detta utifrån vissa kriterier: det ska vara enkelt och billigt (helst gratis). Som support använder jag det jag lyckas söka fram med hjälp av google och behövs det – ja då kan det aldrig skada att slänga ut en fråga eller två på Twitter.

Med detta som utgångspunkt har jag valt att fokusera på fyra delar inför framtidens IKT(som allt oftare går under förkortningen MIK – medie- och informationskunnighet)-utveckling.

1.) Interaktiva skrivtavlor/projektorer
2.) Mobil teknik: surf/läsplattor och smartphones
3.) Öppna lärresurser
4.) Den visuella utvecklingen

Posted on

Reflektioner från SETT

Förra veckan besökte jag SETT-dagarna, en mässa för oss med intresse för digitalt lärande. Det var en hel del folk på plats, pedagoger mest och så en uppsjö av utställare med tekniken i fokus, tekniken som pedagogerna helst ska använda i sina klassrum. Själv har jag en inneboende skepticism till teknik som ska lösa alla problem – teknik utan tillhörande kompetent pedagog är egentligen totalt ointressant. Och utmaningen är ju för pedagoger att hitta sin väg in till tekniken och få det att funka med ämneskunskaper och kursmål.

Mitt fokus på SETT var att besöka så många seminarier som möjligt – formatet var bra, 45-minuters pass och det var flera som gavs mer än en gång baserat på intresse. Jag hann lyssna på bl a Elza Dunkels som pratade om unga på nätet, trollkunskap, googlehygien och juvenism. Efter det följde ämnen som gamification, iBooks author i skolan, Flipped classroom, Wikipedia i skolan, NE.se och deras appar och även ett seminarium om konkreta exempel på hur internet används i undervisningen.

Vad behövs då? Vilka är nycklarna till framgång inom det digitala lärandet? Jag ser framförallt tre faktorer som återkom under SETT.

1.) Våga

Det har sagts länge nu – men det går inte att understryka tillräckligt: Våga pröva! Våga vara nybörjare för att lära dig. Men till det behövs även tid, tid att våga, göra fel och lära sig för att våga igen. Alltför många entusiaster kör vågandet på fritiden – det borde vara mer okej att även våga på den faktiska arbetstiden. Och det tar tid att bygga självförtroende hos redan kompetenta pedagoger, som ser tekniken som ett stressmoment. Det gäller att väcka sin nyfikenhet, våga ändra på vinnande koncept och integrera det med en digital dimension. Som en föreläsare sa: Lägg nivån på den oroligaste förälderns – oftast är det då bilder på barnen som skapar mest oro.

2.) Källkritik

Ett av de viktigaste uppdragen inom både skol- och universitetsvärlden är att förnya, uppgradera det vi redan vet om källkritik och förmedla det ännu tidigare i skolan. Internet är en del av informationssamhället och det är då viktigt att lära sig tidigt hur du ska förhålla dig till dess innehåll. Hur ska vi använda nätet som källa? Vad finns där? Hur hittar jag det jag letar efter? Hur värderar jag det innehåll som finns där? Den bristande förmågan till källkritik påverkar redan idag vårt lärande med hjälp av nätet och många debatter eldas på i snabb takt med källor där vidaredistributören inte alls kan sin källkritik och oftast inte mottagaren heller. Det går inte heller att stänga av det och ställa sig helt utanför det – och där kommer skolans roll vara av yttersta vikt för att lära ut källkritik. För vem ska annars lära ut det? Internet?

3.) Delad kunskap är meningsskapande

En insikt jag också tog med mig, från seminarierna där exempel på användande av digitala verktyg i skolvärlden lyftes fram, var att eleverna fick en känsla av att det de skapade hade en betydelse. De skapade inte bara skolarbeten för sin lärares skull, utan för sin egen, för andras och kunde enkelt dela det vidare till andra även utanför skolvärlden.

Exempelvis hade en gymnasieelev fått i uppgift att redovisa genom en artikel på Wikipedia, en artikel som dels lästs av betydligt fler än om uppgiften bara lämnats in till läraren, dels var eleven även inne och diskuterade sin artikel och redigerade den ytterligare även efter kursens avslut. Eleverna får med hjälp av tillgänglig teknik vara med och bidra med sin kunskap samtidigt som de själva förvärvar kunskap. Kritikerna må hävda att det är narcissism – men jag har svårt att se det negativa i att låta ett skolarbete dels bygga in andra typer av lärande (bilder, rörliga medier, film, visualisera med skisser, ljudklipp) och dessutom underlätta delandet av slutprodukten för att tydliggöra vikten av den kunskap som förvärvats.

En skicklig pedagog lyckas även få in källkritik i arbetet – just för att det som skapas oftast bygger på digitala källor av olika sort och behöver granskas och värderas på samma sätt som andra källor som används i ett skolarbete.

Jag kommer återkomma igen med fler tankar från SETT, då lite om det jag kom fram till gällande den tekniska utvecklingen och vilken typ av teknik som ändå kommer att påverka oss framöver.