Category: Didacticum

En lärplattform är en digital tjänst som stödjer lärares och studenters arbete med kurser. Från början var dessa plattformar främst till för distansutbildning, men idag använder i princip alla kurser en lärplattform i större eller mindre omfattning. Lärplattformen bidrar framför allt med följande möjligheter:

• Lärare kan organisera innehåll i form av texter, bilder, filmer m.m. som studenterna kan ta del av.
• Lärare och studenter kan kommunicera, diskutera och samarbeta.
• Studenter kan använda olika interaktiva verktyg för att träna, öva, studera, problematisera och även testa sina kunskaper.
• Lärare får administrativt stöd för att dela in studenter i grupper, hålla ordning på vem som är godkänd m.m.

En av världens största lärplattformar är antagligen moodle, helt byggd på öppen källkod. Andra stora aktörer är Blackboard, Google Classroom, Canvas och D2L Brightspace. På den nordiska marknaden finns norska itslearning, som LiU använde fram till och med 2013. Edtech, alltså tekniska tjänster som stödjer undervisning, är big business. Den europeiska marknaden för lärplattformar beräknas vara värd över 5 miljarder dollar idag och förväntas växa till 25 miljarder dollar till 2030.

LiU har valt en annan väg än många andra lärosäten. Istället för att upphandla en traditionell lärplattform har vi skapat en egen lösning, kallad Lisam, inom ramen för Microsoft 365-miljön. Detta medför flera fördelar:

• Studenterna blir redan under utbildningen väl bekanta med en professionell digital miljö som många av dem kommer stöta på i arbetslivet. Vi erbjuder inget leksakssystem som de aldrig mer kommer se röken av. På detta sätt får de med sig en digital ryggsäck som de har nytta av längre fram.
• Vi har en och samma miljö för de flesta av LiU:s tjänster. Lärmiljön Lisam är bara en del i det större ekosystem som även inkluderar intranät för studenter och anställda, kurser för medarbetare samt förstås alla vanliga kontorsverktyg som e-post, ordbehandling m.m.
• Lösningen är långsiktig och medför inga återkommande upphandlingar med disruptiva systembyten som stör kärnverksamheten. Detta skapar trygghet och ger utrymme för pedagogisk utveckling.
• Miljön erbjuder goda möjligheter att utveckla egna verksamhetsnära lösningar för specifika behov, vilket vi redan gjort i flera fall. Men Lisam är inget hemmabygge, utan det mesta är tjänster som vi använder out-of-the-box.

Nästan alla på LiU använder Lisam idag, i någon form. Under 2022 skapades 2774 kursrum vilket motsvarar 86% av alla kurser vid LiU. Dessa kursrum innehöll bl.a. följande:

• 160 000 filer från lärare
• 52 000 webbsidor skapade av lärare
• 7 600 inlämningsuppgifter med totalt 306 000 filer inlämnade av studenter
• 3 800 grupprum
• 1 400 anmälningslistor
• 1 000 självrättande tester

Lisam är en naturlig del av vardagen för lärare och studenter. Varje dag loggar över 10 000 personer in. Och Lisam sover aldrig. Dygnet runt tuffar Lisam på, och våra analyser visar att trycket är som högst måndagar kl 10 och kl 13.

En av de vanligaste synpunkterna som studenter har om Lisam är att kursrummet är rörigt och att det är svårt att hitta rätt information. Om du är lärare vid LiU och behöver tips på hur du bättre kan organisera ditt kursrum, kolla gärna på vår film med organisationstips.

Undrar du något kring Lisam? Har du önskemål eller förbättringsförslag? Du som är student eller anställd vid LiU får gärna höra av dig till oss som arbetar med Lisam.

I Platons dialog Faidros återberättar Sokrates en skröna från Egypten. Guden Theuth presenterar en lång rad uppfinningar för kung Thamus (även kallad Ammon), däribland geometri, astronomi, brädspel och inte minst bokstäver. Theuth lovordar möjligheterna som bokstäver kan erbjuda det egyptiska folket, men kungen är skeptisk. “Du har alltså uppfunnit en drog som inte hjälper människan att stärka minnet, utan hjälper henne att påminna sig”, säger kung Thamos. Han oroar sig för att människorna, om de får tillgång till bokstäver, enbart kommer ägna sig åt ytinlärning. “De kommer att läsa mycket utan att bli undervisade, de kommer att skenbart inse mycket men för det mesta inte fatta någonting”, fortsätter han. Sokrates vill med den här anekdoten framhålla fördelarna med muntlig framför skriftlig framställning. Skriften och måleriet har det gemensamt att “dess gestalter står där som levande, men om man ställer en fråga till dem iakttar de en högtidlig tystnad”. Varje gång vi skriver ner något eller målar av det, så fixerar vi det i tid och rum. Vi skapar något statiskt, oföränderligt och i många avseenden dött. Det är bara talet, det muntliga, som är levande och dynamiskt.

Jonathan Swifts satir “A Tale of a Tub”, först publicerad anonymt 1704, utspelar sig i en tid då boktryckarkonsten fått fart på riktigt. Pressarna går varma och spottar ut böcker av högst varierande kvalitet. Och för den som inte orkar läsa långa texter trycks sammanfattningar, så att alla ska kunna ge sken av att hänga med i kulturdebatten. En nymodighet som sprider sig till allt fler böcker är indexet. Swift driver med sina samtida som ägnar sig åt ytinlärning genom att nöja sig med att skumma igenom sakregistret: “We of this Age have discovered a shorter, and more prudent Method, to become Scholars and Wits, without the Fatigue of Reading or of Thinking. The most accomplisht Way of using Books at present, is twofold: Either first, to serve them as some Men do Lords, learn their Titles exactly, and then brag of their Acquaintance. Or Secondly, which is indeed the choicier, the profounder, and politer Mehtod, to get a throrough Insight into the Index, by which the whole Book is governed and turned, like Fishes by the Tail.” Om detta och mycket annat kan man läsa i den utmärkta boken “Index, A history of” av Dennis Duncan.

Om Sokrates eller Swift levt idag hade de förstås satt tänderna i generativ AI och sagt något spetsfundigt om människornas senaste genväg till vetande. Vi behöver inte egentligen index längre, för vi kan göra fulltextsökningar med några enkla knapptryckningar. Och vi behöver kanske inte ens bokstäver längre. Det går utmärkt att tala direkt med Alexa, Siri eller numera ChatGPT. Varför ska vi någonsin behöva lära oss något på riktigt? Varför ska vi ens behöva tänka själva överhuvudtaget? Men trots Sokrates oro för att det skrivna ordet skulle förslappa människorna och trots Swifts drift med folk som bara läser index och sedan tror sig kunna allt, trots allt detta har det genom historien funnits många av oss som frivilligt valt den långa vägen till den djupa kunskapen. Så jag är inte så orolig för generativ AI. Och vem kan motstå ett bra sakregister?