Didacticums blogg

En sak som vi inom högre utbildning verkar tro på är progression. Vi lägger ner mycket tid och energi på att strukturera kurser så att de portionerar ut lagom doser av kunskap i precis rätt ordning. Tanken är att studentens samlade kunskap ska vara strängt växande från tiden t(0) när kursen startar till tiden t(n) när kursen slutar.

Allt som sker i kursen ska ha en logisk ordning. Först går vi igenom grundbegreppen, sedan går vi vidare till nya begrepp som bygger vidare på grundbegreppen, sedan vidare till ännu mer avancerade begrepp. Det är lite som att bygga ett hus. Först lägger man grunden, sedan första våningen, sedan andra våningen, o.s.v. Vi vill bygga en effektiv snitslad bana genom stoffet där vi kan plocka bort den enskilde studenten från ekvationen.

Men är detta verkligen så som vi bäst förstår och lär oss? Grundbegreppen inom ett område är inte alltid meningsbärande i sig. Det kan vara svårt att greppa dem och att relatera dem till något fullständigt och autentiskt exempel som känns meningsfullt.

För en del studenter kanske det funkar att ta ett begrepp i taget och så att säga bygga upp kunskapen från botten. De kan strunta i att begreppen är meningslösa och bara bolla med dem utan att bry sig. De kan bita ihop och ha tråkigt ett tag. Men för andra är det helt omöjligt. De vill ha mening från första dagen. De vill se vart vi är på väg. De vill jobba med allt samtidigt, men riktigt så gör vi ju inte.

Det här synsättet att det skulle finnas en optimal väg till kunskap kan göra det svårare för vissa studenter, inte bara inom en kurs utan även inom ett program. Många program sitter fast i uppfattningen att kurserna bara måste komma i en viss ordning. Och det kan vara svårt att tänka om. Varför ändra på något som i varje fall inte är katastrofalt dåligt?

Det är lätt att motivera och förklara progression när man tittar på stoffet. Det finns ofta en inneboende logik där en sak bygger på en annan. Men det innebär inte att det skulle gå att enkelt transferera stoffet rakt in i hjärnbarken på studenten, i den logiska ordningen. Kunskap måste konstrueras, ofta genom hårt arbete. Hus måste byggas nerifrån och upp på grund av gravitationen, men medvetandet lyder inte under fysiska lagar. Där kan vi bygga alla våningarna samtidigt, inifrån och ut, om vi vill. Tänk på det nästa gång du får förmånen att vara med och designa en kurs eller ett program.

I bilen på väg till jobbet funderade jag över om jag kanske vaknat på fel sida. Jag kände mig arg och frustrerad, men var inte säker på varför. Men så insåg jag att det berodde på att jag glömt byta radiokanal från P1 till P2. På morgnarna försöker jag att alltid lyssna på P2. Det är ett bra sätt att bli lite mer harmonisk och positivt inställd till världen. Om man lyssnar på P1, i alla fall när jag åker till jobbet, finns det sällan något att bli harmonisk av.

Det är i stort sett bara i bilen som jag lyssnar på radio, i alla fall gammaldags synkron radio. Det medför att lyssnandet inte är särskilt planerat utan bara råkar hända. Ett program som jag då och då snubblat in i och alltid älskat är Klartext. De beskriver sig själva som ett nyhetsprogram som berättar nyheter på ett enklare sätt. Det är inga långa och krångliga meningar. Det är inte så många svåra ord. Du kan säkert föreställa dig vem som kan ha extra nytta av detta, men Klartext är aldrig explicita med det. De riktar sig till alla som vill lyssna på nyheter.

Jag kan lyssna på och förstå vanliga nyheter också, men när man lyssnar på Klartext är det som att man förstår bättre. Saker och ting är inte så inlindade. De vanliga klyschorna och omskrivningarna saknas. Om någon är dum i huvudet så sägs det rakt ut. Eller, det gör det kanske inte, för det är fortfarande statlig radio, men du förstår säkert vad jag menar.

Vi som undervisar borde tänka mer på vilka ord vi använder och hur vi formulerar oss. Vi har stora möjligheter att förenkla eller försvåra våra studenters lärande genom vårt språkbruk. Det första som dyker upp i huvudet är kanske vad man säger på en föreläsning, men vi använder språket hela tiden: när vi skriver kursplaner, när vi skriver studiehandledningar, i e-postutskick eller Lisam-nyheter, i det vardagliga samtalet med studenter på rasten. Vid alla dessa tillfällen behöver vi anpassa meddelandet till mottagaren.

Det som många av oss är omedvetna om är det fikonspråk vi använder inom vårt eget ämnesområde. Det funkar utmärkt när vi pratar med våra kollegor. Det hjälper oss att uttrycka oss distinkt och precist. Men när vi ska tala med personer som ännu inte är “inne” behöver vi tänka ett par varv till. Studenterna ska bli våra framtida kollegor, så hur kan vi steg för steg hjälpa dem in i vår språkgemenskap? Här är några saker som jag har tänkt på:

• Definiera alltid viktiga begrepp inom ämnesområdet explicit.
• Var tydlig med vilka ord som tillhör allmänspråket och vilka ord som är specifika för ämnesområdet.
• Introducera nya begrepp gradvis under kursens gång.
• Testa om studenterna kan använda begreppen inom ämnesområdet på ett vettigt sätt, inte bara genom tentafrågor utan kontinuerligt under kursens gång.

Du har säkert fler bra tips på hur vi lärare kan tänka. Dela gärna med dig i kommentarsfältet!