Tyvärr blev jag sjuk under semestern, i en en sån där seg förkylning som inte ville släppa taget, och som drog ner både orken och humöret. Följaktligen kom jag tillbaka till campus utan någon som helst ny energi inför höstens vedermödor. Dessutom hade jag nästan tappat rösten och var osäker på om mina nya studenter överhuvudtaget skulle höra vad jag sa. När jag efter några dagar av gråtrista förberedelser kom till den stora hörsalen verkade tack och lov myggan fungera utan problem och jag drog försiktigt igång första föreläsningen, som så många gånger förut. Rösten var knarrig och mörk men gick fram. Sakta men säkert hittade jag tillbaka till lärarrollen. Studenterna var i början tysta och förväntansfulla, men så småningom slappnade de av lite mer och vågade ställa frågor. Under rasten och efter föreläsningen bildades i vanlig ordning en liten kö. Frågorna var förstås inte nya för mig, men för dem var det första gången. Allt var nytt och osäkert. När jag besvarat den sista frågan och gick tillbaka till kontoret sjöd hela campus av liv. Solen strålade, på varenda gräsplätt fanns grupper av studenter tillsammans med sina äldre faddrar och allehanda föreningar och verksamheter stod redo att välkomna nya studenter. Jag kände mig nästan helt återställd, om inte kroppsligen så i alla fall själsligen. Det är få saker som kan ge en sådan energiinjektion som första mötet med de nya studenterna. Vägen ligger öppen och allt är möjligt.