Att gå upp på en kulle och få syn på världen

Jag växte upp i Västergötland vid foten av Kinnekulle, enligt säkra källor en av världens vackraste platser. Alla skolutflykter gick till någon plats på kullen och vi lärde oss ramsan för att komma ihåg alla bergarterna i ordning. Den andra halvan av mitt liv har jag tillbringat i Östergötland där Omberg på många sätt har kommit att spela en motsvarande roll. Det är också en vacker plats med lång historia, ett berg med utsikt över slätten åt ena sidan och den stora sjön på andra sidan. Men där slutar likheterna. Medan Kinnekulle är flackt och erbjuder flera långgrunda badplatser vid Vänern är Omberg brant med få möjligheter att på ett säkert sätt närma sig det iskalla vattnet i Vättern. Dessa skillnader beror på geologin.

Kinnekulle är ett platåberg. Det bildades genom att den magmatiska bergarten diabas en gång trängde upp och lade sig som en skyddande hård skorpa ovanpå de undre sedimentära lagren. Allt detta skedde under jord, men under årmiljonerna som gick eroderades lagren ovanför diabasen bort, medan det som fanns under blev kvar. Det finns flera andra exempel i Västergötland, men även Taffelberget i Sydafrika är ett klassiskt platåberg. Omberg, å andra sidan, är en horst. En sådan bildas genom förkastningar där vissa delar har höjts (horstar) och andra sänkts (gravsänkor). Andra kända horstar i Sverige är Kolmården och Hallandsåsen.

Bildning tar tid, oavsett om vi talar om berggrunder eller mer personlig bildning. Den senare formen handlar för mig till stora delar om perspektiv, att kunna betrakta ett fenomen från alla sidor och vilja försöka sätta sig in i andras upplevelser. Varje gång jag har varit uppe på Kinnekulle eller Omberg har jag blickat ut över omgivningen och tagit in det stora perspektivet. Jag har sett hur saker hänger ihop, hur de förhåller sig till varandra och hur små de ofta är i det stora pusslet. Utsiktspunkter är alltid hänförande. På samma sätt tänker jag att bildning funkar. Det handlar om att gå upp på ett berg, titta ut över ett hav av kunskap och försöka skönja mönstren.

På samma sätt som ytligt sett lika formationer i berggrunden kan ha drastiskt olika bakgrundshistoria så finns det många processer som kan leda fram till den personliga bildningen. Högre utbildning kan vara en komponent men, handen på hjärtat, hur mycket bildning inkluderar du i dina kurser? Det finns ett berömt citat som brukar tillskrivas Isaac Newton, om att stå på jättars axlar för att se längre. Däri ligger bildningens kärna. Det handlar om att sätta sig själv i perspektiv till andra, till världen, att upptäcka såväl sin litenhet som sin inneboende förmåga och hitta ett balanserat sätt att göra världen bättre. Finns det plats för det i din kurs?