Didacticums blogg

Maken är en roman av Gun-Britt Sundström som kom ut 1976. Den utspelar sig i Stockholm under slutet av 1960-talet där vi följer två studenter, Martina och Gustav. Undertiteln En förhållanderoman skvallrar om det huvudsakliga innehållet, som i sig är intressant, men här tänkte jag endast kort uppehålla mig vid en av de bilder av lärande som skymtar förbi. Martina, romanens protagonist, tar en termins studieuppehåll från universitetet och hoppar på ett lärarvikariat i svenska och engelska på en högstadieskola i Härnösand, trots att hon tillsammans med en vän svurit på att aldrig ställa sig i en kateder. På sitt ibland ganska drastiska sätt uttrycker hon sig så här om sina elever:

“Snart […] erfar jag att om jag dels skriver upp det på tavlan, dels delar ut stenciler om det, dels påminner muntligt ett par gånger, så finns det utsikter att det går in hos femtio procent så att de kommer ihåg det till veckan därpå.”

Det är inte lätt att hoppa in som vikarie, även om man som Martina får låna lektionsplanering och skrivningsfrågor. Men hennes korta sejour i skolvärlden är inte direkt ett drömjobb. Snarare är det en verklighetsflykt, ett uppskjutande av valet av vad hon ska bli sedan, när hon kommer tillbaka till det riktiga livet i Stockholm. Den enda tidsmarkören i citatet är stencilerna. Byter man ut dem mot en referens till en lärplattform skulle det kunna utspela sig idag, i vilken skolform eller annan organiserad utbildningssituation som helst. Kommunikation är på sätt och vis både nyckeln till och utmaningen med utbildning. Men i Martinas citat skymtar vi också en syn på lärande som vi (förhoppningsvis) har övergivit. Utbildning handlar inte om kunskapsöverföring. Det handlar inte så mycket om vad jag som lärare säger eller hur många gånger jag säger det. Studenterna måste själva vara aktiva och konstruera sin egen kunskap.

Men visst kan vi ibland känna samma frustration som Martina. Och det handlar verkligen inte bara om studenter. Exempel på att folk inte läser och förstår enkla instruktioner finns överallt: på jobbet, i bostadssrättsföreningen, i trafiken, på sociala medier, i nyheterna. Hur ska man hantera sin frustration inför den här till synes eviga och ofrånkomliga oförmågan att läsa, lyssna och förstå? Jag tänker så här: Sänk inte kraven. Justera inte förväntningarna. Men ge folk tid och utrymme. Jag har inga illusioner om att min kurs är viktigast i hela världen. I den stund jag undervisar är den förstås det för mig. Men alla mina studenter har sina egna unika bevekelsegrunder, sina egna anledningar att sitta i just mitt klassrum. En del vet inte riktigt varför de valde det här programmet. Det kanske verkade bra just då. En del studenter har en annan uppfattning om vad som borde prioriterats i kursen och gillar inte det urval av innehåll jag har gjort. Och kanske har en del av dem rätt.

Vi är alla isolerade i var sitt universum. Det enda sättet vi kan nå fram till varandra är genom att försöka förstå varandras verkligheter. Hur har ditt liv sett ut fram tills nu? Vad har du för värdegrund? Vad är det som får dig att skratta? Vad drömmer du om? Det här är inga frågor som jag har tid att ställa till alla mina 180 studenter. Jag lär mig aldrig ens deras namn. Men den mentala bild som jag skapar av dem som grupp är brokig och jag utgår från att de har 180 väl genomtänkta viljor som drar åt alla håll samtidigt. Och det är den här grundinställningen till andra människor som jag tror är något av det viktigaste att skaffa sig som lärare. Att det är unika och rationella människor i andra änden av den där kommunikationen som jag försöker mig på. Även om jag antagligen har lite bättre koll på själva ämnet är jag inte expert på deras behov, deras sätt att närma sig och bearbeta mitt budskap. Därför blir jag inte särskilt bitter när jag får indikationer på att de inte läser mina noga genomtänkta instruktioner. Jag gör samma sak själv. Inte orkar jag ta del av all information som sköljer över mig varje dag. Jag prioriterar och väljer det som förefaller vara mest viktigt för mig just nu. Och det måste få vara okej.

Nyligen var jag på en konferens om högre utbildning som bland annat diskuterade flexibelt lärande. Vi verkade alla vara överens om att det är ett ganska luddigt begrepp som kan betyda lite vad som helst. Det som medför flexibilitet för den ena parten kanske orsakar merarbete för den andra parten. Och hur långt är det egentligen värt att dra flexibiliteten? Men oavsett hur vi resonerar kring flexibelt lärande är det ändå för studenternas skull som vi gör det. Vi vill att fler studenter ska få tillgång till högre utbildning, en behjärtansvärd ambition som det ofta är svår att leva upp till.

En av talarna i diskussionen om flexibelt lärande gjorde ett tankeväckande inlägg. Med ungefär samma tonfall som den klassiska repliken från The Matrix sa han: “There is no student.” Studenten är en metafor som inte existerar, som inte har någon motsvarighet i den verkliga världen. Han menade att vi ofta bygger upp felaktiga och idealiserade bilder av Studenten, när vi snarare borde tala om enskilda människor och deras individuella livsresor. Alla som deltar i kursen är unika. Deras motivation för att delta skiljer sig åt och de slingriga vägar de följde innan de landade på just de här stolarna har sett drastiskt olika ut. Om vi verkligen vill anordna flexibelt lärande kan vi inte göra det genom att försöka räkna ut ett genomsnitt och designa kursen för att ta emot hundra sådana genomsnittliga studenter. Vi måste vara beredda på allt.

Det här är naturligtvis ett ideal som är omöjligt att leva upp till. Med stora studentgrupper och krympande anslag kan vi inte alltid ge studenterna den uppmärksamhet de är värda. Vi kan inte slå knut på oss själva. Men jag tycker ändå att det är ett ideal värt att sträva mot. Genom att ha grundinställningen att alla studenter är olika, och att det är helt okej, sätter vi en ton som förhoppningsvis slår igenom när vi skriver välkomstbrev, förbereder föreläsningar eller svarar på frågor. Och det här handlar förstås inte bara om de specialinsatser vi gör för att kunna bocka av att vi minsann uppfyller statsmakternas krav på att bry sig om breddad rekrytering, utan det ska självklart genomsyra all verksamhet.

13 mars 2024 arrangerar Didacticum Pedagogikdagen med tema “(o)kritiskt tänkande” på CNEMA och Visualiseringscenter, Campus Norrköping. I programmet finner vi bland annat keynotes med Emma Frans, doktor i epidemiologi och forskare vid Karolinska Institutet och Sonja Bjelobaba, universitetslektor vid Centrum för forskningsetik & bioetik vid Uppsala universitet.

Anmälan för deltagare är nu öppen, till och med den 29 februari. Vi välkomnar dig som arbetar med undervisning på Linköpings universitet eller annat lärosäte.

Läs mer och anmäl dig till Pedagogikdagen 2024 här.