Tänk om det fanns en enda knapp som du kunde trycka på och så fungerade allting direkt. Inte en massa konstiga menyer, kryssrutor och koder utan bara ett klick och så är du igång. Jag har hört det här önskemålet många gånger, mer eller mindre uttalat, och kanske särskilt när det gäller att strömma eller spela in föreläsningar. I grund och botten är det ett sunt och vettigt krav. Det är klart att tekniska lösningar ska vara så enkla och smidiga som möjligt.

Fördelarna med en enknappslösning är uppenbara:

• Det är enkelt – Inga krångliga inställningar eller inloggningar krävs, utan det är bara på/av som gäller.
• Det är snabbt – Man behöver inte lära sig en massa saker i förväg, utan det är bara att trycka och sedan köra på som vanligt.

Men enknappslösningen kan vara bedräglig. Om man tittar lite närmare på vad som faktiskt krävs för att skapa den där magiska knappen finns det nackdelar:

• Det är dyrt – Lösningen måste specialanpassas efter den specifika verksamheten och dessutom krävs en kader av supportpersonal i kulisserna för att ta hand om eventuella problem.
• Det är statiskt – Knappen gör samma sak varje gång. Den kan inte anpassas efter situationen och det går inte att göra något kreativt utanför de givna ramarna.

Vi ska aldrig ge upp jakten på den perfekta lösningen, men ibland kan det vara bra att vara lite mer realistisk. Drömmen om enknappslösningen blottar också en grundläggande utmaning: att  “problemet” placeras utanför en själv, hos någon annan. Jag ska inte behöva förändra mig, resten av världen ska anpassa sig. Men i realiteten finns det inga framtidssäkra lösningar som inte innebär att du behöver lära dig något nytt.

Så önska dig inte några enknappslösningar. Önska dig hellre tid för kompetensutveckling istället. Kompetensutveckling som hjälper dig att

1. behärska tekniken (vilket de flesta tack vare pandemin har kommit långt med idag), men framför allt
2. förstå när och hur tekniska lösningar ska användas och hur de kan vara en naturlig del av designen av en kurs, redan från början.

Jag jobbar med förändring. Först och främst av mig själv, därefter mina närmaste medarbetare, sedan hela organisationen och till slut hela världen. Men främst av mig själv. Förändring och lärande är ömsesidigt hoptrasslade med varandra. Lärande är en varaktig beteendeförändring och förändring är inte riktigt möjlig utan ett lärande.

Det finns många som har ambitionen att ändra på andra människor. Det organiserade lärande som vi påstår äger rum på skolor och universitet är ett exempel. Politisk verksamhet är en annan. Och ibland finns det ett slags mellanting av dessa i form av olika trender och idéer som tävlar om uppmärksamhet och utrymme inom våra lärosäten.

För många verkar ilska vara en utgångspunkt för att vilja förändra. “Det är något som inte funkar här! Någon måste ta ansvar!” Och i stunden kan det kännas så skönt att vara arg, att riktigt vältra sig i det. Man hittar likasinnade runt kaffebordet, slipar på sina formuleringar och broderar ut sina anekdoter. Och plötsligt kallas det till möte, om den där frågan som du har brunnit för så länge. Nu, äntligen, ska de få veta att de lever!

Men vad tänker du ska hända sen? När du har stått upp för din rätt, när du har öst ur dig allt det där arga? Tänker du dig att motståndaren ska lägga sig platt, erkänna alla sina misstag, göra offentlig avbön och inrätta dig som chef för hela världen så att det äntligen kan bli precis som du vill? Och att få folk att avgå är aldrig en vinst. Att avgå är inte att ta ansvar, det är att fly. Och för varje ärkenöt som avgår står det tio till i kulisserna som väntar att ta över.

Om du verkligen vill skapa förändring, svälj din ilska. Lyssna noga på din motståndare. Försök förstå vad det är för inre logik som driver honom. Vad har han för värdegrund, världsbild och visionen? Titta sedan på dig själv. Vad är ditt uppdrag? Vad är din motivation? Kanske är det så att du också behöver förändras. Och framför allt, hur ser den värld ut där både du och din motståndare kan få ut så mycket som möjligt? Det är den världen ni båda ska sträva emot, världen där alla är vinnare.

Jag jobbar med förändring. Främst av mig själv, men lite av dig också – utan att du riktigt vet om det.

Det är verksamhetsberättelsetider för den statligt anställda. Uppdrag, diskussioner, åtaganden ska struktureras och redovisas – gärna genom siffror. I mitt arbete med vår konsultativa verksamhet “Ta hjälp av en pedagogisk utvecklare” sammanställer jag just nu vad vi gjort, hur många vi träffat – och det jag själv tycker är det viktigaste:

Vad har samtalen kretsat kring? Vad vill undervisande personal vid LiU ha svar på?

En stor del av funderingarna rör av naturliga skäl konsekvenserna av att upprätthålla utbildning även under en pandemi. Men lustigt nog är det en fråga som är hyfsat universell. Den kommer upp – oavsett om det gäller online/hybrid/campusundervisning. Det är en fråga som de flesta möter. Den där som handlar om studenters (o)vilja att interagera på det sätt som är tänkt i undervisingssituationen. Goda ambitioner och ett studentaktiverande tänk krockar med…ja vad är det egentligen som kommer i vägen när det goda samtalet snarare blir en rätt trist monolog?

“- Har ni några frågor?” …möts av en solid vägg av tystnad, blanka blickar eller svarta rutor i Zoom. Och mina funderingar kretsar kring vad vi väljer att kalla detta möte. Denna läraktivitet som i schemat benämns: föreläsning. Experten som något sårat mumlar något om “jag gillar ju verkligen att föreläsa” men inte alltid når fram och får den entusiasm som hen förväntat sig.

Kanske är det ett missförstånd i terminologin – vad associerar en lärare respektive student med begreppet föreläsning? Googla gärna ordet föreläsning och se på bildresultatet. Hur gestaltas föreläsningen som format? En av de träffar som kommer högst upp i mitt sökresultat är en studentblogg som ger tips på “hur du håller dig vaken på föreläsningar”. Kan det vara så enkelt att det är en fråga om förväntningar inför mötet – att det ser olika ut, och t o m kan påverkas av något så enkelt som dagsform.

En del, men inte alla, gillar verkligen att föreläsa – men frågan är hur föreläsningen som format kan ramas in av andra aktiviteter. Inom högskolepedagogiken pratar vi mycket om konstruktiv länkning – serien av läraktiviteter behöver skapas med lärandemål i åtanke och nära koppling till verkligheten/tänkt kontext för att det ska bli tillämpbart och förhoppningsvis ge ny kunskap som integreras väl med det studenterna redan kan. Det är komplexa processer som sätts igång – därför är de också så svåra att styra.

Jag tror själv mycket på variation genom olika typer av läraktiviteter – alltför mycket strömlinjeformad leverans kan i sin tur ge falska förhoppningar om hur arbetslivet efter examen ser ut. Det är helheten i en kursdesign, med olika små komponenter som skapar aktiva studenter snarare än en enda föreläsning enligt mall A.

Sen en sista kommentar. Ta inte heller ifrån den goda föreläsaren sin nisch, men ha inte en övertro till att expertis nödvändigtvis skapar en edutainer.