Didacticums blogg

I Don DeLillos nya roman, The Silence, möter vi Jim och Tessa som sitter i ett flygplan på väg från Paris till Newark, NJ. Bara för ett år sedan hade detta varit en helt alldaglig händelse, men efter 2020 och pandemin börjar vi se att denna interkontinentala förflyttning egentligen är ganska märkvärdig. Som för att understryka alldagligheten i det hela så har de faktiskt också en tid att passa, trots att de reser mellan kontinenter. De reser första klass vilket visar att de har råd att inte vilja bli uttröttade. De skall hinna hem till New York för att titta på Super Bowl denna söndag tillsammans med vännerna Max och Diane. Året är 2022.

Tessa som är poet sitter och arbetar med sin anteckningsbok på flyget, men Jim kan inte släppa blicken från TV-skärmen framför dem i planet. Där pågår inte alls någon spännande film utan där visas den sakliga informationen om hur långt det är kvar till slutdestinationen och vilken tid de beräknas vara framme (ETA). Där visas också i nyktra siffror planets hastighet. Jim kan inte slita blicken från detta föga spännande (men sannerligen märkvärdiga!) skeende som de flesta av oss antagligen vill slippa se överhuvudtaget – eller bara bläddra förbi till bättre underhållning. Han envisas med att högt och ljudligt repetera uppdateringarna på skärmen till Tessas förtret.

Så släcks skärmen. Planet börjar skaka och passagerna får ingen information om vad som händer.

Samtidigt i New York, där vännerna otåligt väntar på besöket av Jim och Tessa, släcks också TVn. Super Bowl som är det överlägset mest sedda TV-programmet i USA försvinner från skärmen. Någonstans pågår matchen förstås fortfarande och precis som Jim inte kunde släppa blicken från skärmen på flygplanet, kan Max inte släppa blicken från den tomma TV-rutan. Han sitter där länge och tittar för att inte missa något om bilden plötsligt kommer tillbaka. Någonstans pågår ju matchen som han dessutom spelat pengar på. Max blir så frustrerad av inte kunna se matchen att han börjar fantasikommentera: “During this one blistering stretch, the offense has been pounding, pounding, pounding.” Som för att tillföra något det som han inte ser.

Det visar sig att alla skärmar släckts ner. Internet fungerar inte. Ingenting fungerar. Flygplanen kan inte manövreras och rekordpubliken kan inte se sitt favoritprogram. DeLillos tema i denna liksom i tidigare romaner är ämnen som är aktuella inte bara år 2020: cyberattacker, biologisk aggression och digitala inkräktanden. Han är fascinerad av den moderna tekniken men också av den teknologiska alieneringen som är en av dess effekter. Hans kritik mot de skärmar vi alla tittar på och är mer eller mindre beroende av ser han som ett substitut för vårt eget tänkande. Ja, han kanske är något av en luddit i detta avseende. I romanen The Silence skildras detta genom att huvudpersonerna istället för att slukas upp av skärmar stapplande börjar formulera sina egna tankar. Det går sådär. Här tar han kanske i en smula, men hans konstnärliga grepp vill ju få oss att bättre förstå och värdera det ibland taffliga tänkande som vi gör ”på egen hand” eller tillsammans med andra. Det är inte fel på tekniken i sig, menar han, men den kan göra oss främmande för oss själva, dvs. teknologisk alienation. Såhär säger DeLillo själv för någon månad sedan i en intervju i New York Times:

“Technology has changed the way we think, talk. Everything was different before this somewhat abrupt technological advance. Our thinking is less meditative and somewhat more instantaneous. I don’t use a cellphone, because I want to keep thinking in a traditional manner. It helps me concentrate on words on a page. This has always been an important element in the way I work: simply the appearance of words on a page, letters in the word, words in the sentence. (—) I still use an old Olympia typewriter. It has large type and allows me to see more clearly the letters on a page.”

Boken är faktiskt satt i ett typsnitt som påminner om en gammal Olympia skrivmaskin:

Under 2020 har vår undervisning fungerat relativt smärtfritt, inte minst med hjälp av fungerande digitala verktyg (och med Didacticums enastående support!). Men tänk om skärmarna släckts ned. Tänk om begreppet zooma ut verkligen betydde att zoom inte fungerar! DeLillos roman får oss att tänka på den skrämmande möjligheten och den kanske fortfarande är en möjlighet.

/Per-Anders

Skrivet av Gunvor Larsson Torstensdotter

Julen närmar sig nu med stormsteg och mina medarbetare, de pedagogiska utvecklarna på Didacticum, har jobbat hårt med att stötta och hjälpa kollegor på LiU. Vi träffas varannan vecka på APT och där emellan på olika möten, sedan i mars framför allt i digital form. Som föreståndare försöker jag se så att alla verkar må bra. Omställningen till att jobba hemma och ha en digital arbetsplats har gjort att flera medarbetare blomstrar och de beskriver ett lugn och flow. Men kanske fler, liksom jag själv, börjar vissna och längtar efter kollegor i tredimensionell form. Ett sätt att lösa det på ett coronasäkert sätt är genom walk and talk, vilket rekommenderas av bland annat organisationspsykolog Jonas Mosskin.

När vi möts och vandrar, sida vid sida, brukar det vara lättare att prata och komma på djupet i samtalet än när vi sitter öga mot öga. Promenader eller bilåkning är ju klassiker inom samtalsterapibranschen.

Så sagt och gjort, för att pigga upp både mig själv och mina medarbetare har jag de senaste veckorna fått se nya omgivningar. Både fina omgivningar och fina samtal lyfter mig, så det är definitivt något jag kommer att fortsätta med efter nyår och även post-corona.

I filmen finns en hälsning från mig och Karin Persson, när vi walkar och talkar i Lektorshagen en gråkall dag i december. Vi önskar er alla en riktigt härlig julhelg!

Digitalisering av examinationer kan ske i många steg och på många olika fronter. Den mest lättåtkomliga typen av digitalisering är att ta en papperstenta och helt enkelt flytta över frågorna från papper till datorskärm. Den här typen av examination kan kallas digilog examination, eftersom den inte egentligen tillför någonting nytt gällande examinationens form, utan främst är administrativt digitaliserad. Studenterna kan skriva tydligare på tangentbord än för hand, inga papper behöver förflyttas mellan tentamenssalen och olika lärare och sedan delas ut till studenterna, och lärarna kan utnyttja automatisk poängsättning på enklare frågor. Allt det här är stora vinster!

När det första steget med att digitalisera den administrativa delen av tentamen är taget, är det bra att stanna upp och fundera på om du verkligen utnyttjar de möjligheter som ett digitalt tentamensverktyg innehåller.

Vilka taxonomiska nivåer testar examinationen? Hur lik är den en verklig situation där kunskapen ska användas? Vilket syfte tjänar examinationen, en summativ bedömning som beslutar betyget i slutet av kursen, eller en formativ bedömning som studenterna kan fortsätta utvecklas utifrån?

När vi tänker examination så har vi en tendens att se till exempel TERRA 1 framför oss, en traditionell tentamenssal med studenter i ett rutnät som skriver sin examination (för hand, fortfarande!). Underlaget är textbaserat, eventuellt med någon bild, och svaren är textbaserade. De flesta examinationsformer sker dock utanför tentamenssalen, i form av muntliga examinationer, laborationer, grupparbeten, uppsatser och så vidare. Även här är det dock en tyngdpunkt på den skrivna instruktionen och det skrivna svaret. Kanske kan en utmaning för nästa år vara att testa något annat format för en examination? Finns det något studenterna kan skapa för att visa sina kunskaper och kan du matcha det med kursmålen?

Vi på Didacticum tycker att examination är ett otroligt spännande ämne. Tycker du det också? Besök oss på examinations-drop-in kl 14:00-14:30 alla arbetsdagar i januari!