Didacticums blogg

Skrivet av Karin Persson, Didacticum och BKV.

Så går även det här underliga året mot sitt slut. Ett ”flippat” år med många flipped-classrooms. Snart jul, många får fira utan släkt och familj. Fler dagar då man går från datorskärmens möten i zoom under dagtid till kvällens tv-skärm med Tegnell och co (kvällsfika hos vänner, bio och restaurangbesök inställda).

Det är inte många av årets ”skärmbilder” som jag lagt på minnet. En är alla roliga huvudbonader vid Didacticums zoom-sommaravslutning. En annan är 89 stycken små zoom-rutor vid ett flippedclassroom-seminarium med sjuksköterskestudenter termin 2. Efter att studenterna tittat på mina inspelade videosnuttar om allmän farmakologi så skulle jag leda det fördjupande studentaktiva seminariet.

Studentaktivt med 89 st studenter med kamerorna avslagna??? Det kommer att bli misslyckat det här, tänkte jag….men döm om min förvåning….På min fråga ”vem vill börja?” blev det först tyst….och sedan tyst…och så tyst igen….. så aktiverades en kamera och en student sa ”jag kan börja”. Och sen fortsatte en annan student….och sen en annan…….Hm tänkte jag, varför litade jag inte på att studenterna skulle fixa det här? Med några guidande frågor från mig inskjutna lite här och där, så var det verkligen aktiva studenter.

Studenterna vid Med Fak brukar ha så mysigt Lucia-tåg varje år i Växthuset Campus US. Blir det på zoom i år?

På minst 2 meters avstånd önskar jag er alla en Frisk Jul och ett Feberfritt Nytt År!

Karate Kid är en kultfilm från 1984 om den mobbade pojken Daniel som tränar karate för den mystiske Mr. Miyagi. Träningen är dock till en början inte riktigt vad han föreställt sig. Istället för att öva på karatesparkar får han måla staketet, vaxa bilen och slipa golvet åt sin lärare. När han till slut surnar till och protesterar visar Mr. Miyagi att Daniel genom övningarna nött in de rörelser som är grunden för karate. Utan att själv förstå det har han blivit mycket bättre och han kan sedan gå vidare i sin utveckling, vinna mot sina onda motståndare och få flickan som han drömt om. Filmen är en klassisk berättelse om revansch och, som många hollywoodproduktioner, tämligen klyschig. Ändå finns det saker vi som universitetslärare eller pedagogiska utvecklare kan ta med oss.

Budskapet är inte att vi ska utsätta våra studenter för obegripliga och tråkiga övningar. Mr. Miyagi är i det avseendet en typisk dålig lärare som inte tydliggör lärandemålen. Det vi kan ta med oss är att allt lärande går i cykler och att det inte alltid känns bra under tiden. För att kunna åstadkomma en varaktig beteendeförändring måste individen först ifrågasätta och kanske helt riva upp sina invanda föreställningar. Detta är ibland smärtsamt och ofta förvirrande, men med stöd från en bra lärare och med tydliga mål kan man orka kämpa vidare. Lärandeprocessen innebär sedan att man konstruerar en delvis ny och mer förfinad bild av verkligheten. När en cykel är färdig och den nya tankebyggnaden är färdig kan man återigen känna lugn och tillförsikt, men bara ett tag. Sedan börjar lärandecykeln om igen.

Varje film är en berättelse som, även om den inte alltid slutar lyckligt, ändå förhoppningsvis upplevs som avslutad. På samma sätt måste varje kurs vara en avslutad berättelse. Även om studenterna ibland är förvirrade under kursens gång behöver de nå fram till säker mark i slutet, även om det bara är för en kort stund innan nästa kurs tar vid. Studenterna måste ges möjlighet att landa.

Erfarenheten har visat Mr. Miyagi att det bästa sättet att förstå och verkligen lära sig hur man ska göra alla rörelser i karate är att grundträna vissa specifika saker. Kunskap och förmåga är sin egen belöning, men inte efter fem minuter. Många gånger krävs det hårt arbete och lång tid för att erövra möjligheterna att se på ett nytt sätt eller kunna utföra nya handlingar. Som lärare har vi alla en uppfattning om vilken progression som är lämplig inom vårt eget ämnesområde. Alla har säkert stött på otåliga studenter som vill bli färdiga nu, som vill kunna allt på en gång, och vi har försökt förklara för dem, så gott det går, att det finns vissa saker man måste lära sig först innan man kan komma fram till det som de upplever som det roliga och omedelbart tillfredställande. Det handlar inte om att vi ska utsätta dem för samma ritualiserade tråkigheter som vi blev utsatta för, utan om att vår gemensamma uppfattning som lärargrupp är att det inte finns något annat sätt som garanterar bättre resultat, åtminstone inte vad vi känner till idag. Detta betyder inte att det är okej att luta sig tillbaka och skrocka självbelåtet åt dagens otåliga studenter. Vi måste alltid möta studenterna i deras frustration och hjälpa dem att se målet framför sig. Varje fråga måste besvaras som om det var första gången den ställdes.

När man rör sig mellan ämnen blir det uppenbart att det lite otåliga här och nu-beteendet inte begränsar sig till enbart studenter. Även deltagare i högskolepedagogiska kurser kan ibland uppvisa samma otålighet. Tala om för mig vad jag ska göra så att det blir bra, så att jag kan gå tillbaka till mitt riktiga viktiga forskningsarbete istället! Men Mr. Miyagi visste att karate inte bara handlar om att träna in rätt rörelser. Det handlar också om att träna sinnet, att hitta den inre balansen för att kunna fokusera. På samma sätt handlar högskolepedagogik inte bara om exakt hur man ska göra i en given situation. Det handlar också om att erövra ett förhållningssätt och ett språk för att reflektera och kommunicera kring sina erfarenheter. Som lärare i högskolepedagogiska kurser ska vi inte slå deltagarna på fingrarna när de frågar efter tips och tricks, för deras frågor kommer ur ett konkret behov. Det är ytterst få lärare som struntar i sitt utbildningsuppdrag. De allra flesta är ärligt intresserade av att göra en så bra insats som möjligt. Vi borde istället gå i bräschen för ett avskaffande av de förlegade begreppen teori och praktik och bara tala om kunskap och förmågor i alla dess former, sådant man erövrar genom att fundera, genom att diskutera och – faktiskt – genom att nu och då göra något på riktigt.

I had the privilege to listen to Arjen Wals, Professor of Transformative Learning for Socio-Ecological Sustainability at Wageningen University in The Netherlands at the Baltic University Programme’s series on Implementing sustainability at universities. He started out by questioning that contributing to sustainable development and a safe and just space for humanity (c.f. Raworth, 2018) was an issue of implementation of something at all. Instead, he suggested, it is an issue of finding ways of co-creating transition pathways towards sustainable development. From such a point of departure, he posed questions of what that might entail, and I would here like to share some of these questions with you. After all, this is the time of year when we summarise what we have accomplished, reflect upon what is important and consider what might lay ahead.

• How do we connect with ourselves, our community, and the non-human world? How can universities and the key actors within them become more relational? How can they connect to other places, people, species, and matters? What does a more relational pedagogy entail and require? What would a pedagogy of hope and utopia look like?
• What is important to us? What is important to others? What knowledge do we draw upon and what other kinds of relevant knowledge is there which might help us in this co-creation of transition pathways? How can we implement not just cognitive learning but also emotional learning within higher education? How do we enact what we believe in and find important? And how do we educate and learn?
• How can systemic and transitional forms of education for sustainability best be designed, organized, supported, and evaluated? What do we need to be able to realize this? How do we know that we are succeeding?

Well, that was a few questions to reflect upon. I welcome you to start engaging in this co-creation of transition pathways for sustainable development by sharing your reflections in the comments’ section below. Always remember however that “Sustainability is not just something to learn, it’s something to live”.

You can listen to Arjen Wals’ webinar here.