Posts

Posted on

Undervisa som en brädspelsexpert

Som jag ser det är pedagogik inte bara något som existerar i skolor och på universitet, utan något som är relevant i alla möjliga situationer. Som pedagog behöver man ju vara bra på att kommunicera, väcka intresse, skapa förtroende, leda en grupp och mycket mer. Allt det finns ju även på gympapasset med Friskis & Svettis, på guidade turen på museet och på rutinundersökningen hos tandläkaren. Jag brukar försöka notera vilka strategier man använder för att få mig att göra rätt rörelse till musiken, bli intresserad av stormaktstiden eller förstå vikten av att använda tandtråd varje dag.

Därför blev jag genast nyfiken när jag hittade en video på Youtube med titeln How To Teach Board Games Like a Pro. I videon ger spelexperten Quinn på ett humoristiskt sätt sina bästa tips för att anordna en spelkväll med vänner som (ännu) inte är lika intresserade av brädspel som en själv. Den är inte bara underhållande utan också intressant för en pedagog – oavsett om ens expertis ligger inom brädspel eller något annat.

 

För att sammanfatta tipsen (som jag väljer att tolka dem):

Tip 1: Know the rules! Like, really
Ha koll på det du ska undervisa om. Inte bara just det du har planerat att gå igenom utan också så pass mycket att du är beredd att svara på relaterade frågor och hantera oväntade situationer. Om du är ordentligt påläst så ökar ditt självförtroende och det får deltagarna att slappna av.

Tip 2: Let people fiddle! It´s a toy, not a lecture
Engagera deltagarna genom att låta dem interagera med något de kan “ta på”. Det kan vara allt från att få använda ett redskap till att gruppvis sortera lappar med påståenden.

Vid distansaktiviteter kan du ta hjälp av digitala verktyg som till exempel Socrative (låt deltagarna besvara quiz-frågor) eller Flinga (låt deltagarna skapa och flytta runt objekt på en digital whiteboard).

Tip 3: Before teaching: “Who, how, and why?”
Var medveten om vilka som deltar och vad som motiverar dem. Berätta vad de har att vinna på att lyssna på det du har att säga.

Tip 4: It’s a performance. Consider rehearsing!
Sätt upp en struktur för det du ska presentera. Vad ska du ta upp och i vilken ordning? Även om du är van vid att undervisa så kan du behöva repetera genom att till exempel presentera inför en vän eller kollega.

Tip 5: Always use your friends in examples!
Inkludera deltagarna i ditt berättande genom att använda dem som exempel i dina scenarion. Historien blir mer levande för deltagarna om de själva får vara med i den. (Men undvik såklart att ge dem alltför osmickrande karaktärsdrag).

Tip 6: Make sure you encourage questions
Uppmuntra deltagarna att ställa frågor och svara alltid med ett gott bemötande när du får dem.

Tip 7: Employ a flight attendant
Om mer än en person ska hålla i en aktivitet; gör en tydlig rollfördelning. Om en person är huvudansvarig för att presentera så kan den andra personen assistera, genom att till exempel demonstrera praktiska moment. Om assistenten tycker att den huvudansvariga har missat något i sin presentation så kan denne lyfta det genom att ställa en fråga.

Tip 8: Careful how you play the game, too!
Undervisning är inte till för att föreläsaren ska glänsa med sin ämneskunskap. Släpp fram deltagare som kan bidra med egna erfarenheter. Med stor sannolikhet kommer du också att få lära dig något nytt!

Tip 9: Take the lead on asking if a dummy round is necessary
Ge deltagarna chansen att testa sina färdigheter i en trygg miljö innan det är skarpt läge.

Tip 10: The secret superpower of little games
Gå igenom grunderna först. Du kan behöva förklara begrepp som deltagare inte är bekanta med. Det är först när deltagarna har byggstenarna som de kan se helheten.

Tip 11: A hat tip to tip top workmanship
Betrakta hur andra personer gör när de undervisar. Det behöver som sagt inte bara vara andra lärare på universitetet utan kan lika gärna vara museiguiden eller gympaledaren.

 

/ Stina

Posted on

Från chockdigitalisering till hybridläge

I begynnelsen var det chockdigitalisering. Den generella digitala kompetensen bland medarbetare vid LiU höjdes. Men vad hände sen?

Crossroads CC BY SA Carsten Tolkmit, Flickr

Likt otåliga barn vid en långresa är det lätt att tänka: Är vi framme snart? Vad kommer efter? Vad kommer vara det nya normala? Och det hybridläge som pågår just nu är inte det läge jag ser som en normalitet. Vi har inte kommit i mål än och framförallt har det inte funnits tid till reflektion och analys från dem som gör ett hästjobb för att skapa någon typ av struktur och rimlig terminsstart för alla dem som fått en utbildningsplats vid LiU och för dem som tillhör tidigare årskullar av studenter.

Det sades tidigt från Tegnell och co att det är bra att se utvecklingen i samhället just nu som ett maratonlopp. Det är något som kommer vara med oss länge till och just därför behöver vi arbeta så det är möjligt att hålla hela vägen också. Målet hägrar: slutet och förhoppningen om andrum och reflektion.

Risken som jag ser med ett alltför odefinierat hybridläge är att det kan förknippas med totalt gränslös syn på vad både studenter och undervisande personal förväntas mäkta med. Det blir för många “tänk om” att ta hänsyn till i sin kurs.

Tänk om 10 studenter har symtom och vill följa undervisningen hemma, 5 är riskgrupp och 10 är på plats på campus – ska jag ändå planera för campusträff eller ska det både gå att ta del av aktiviteten online och på plats, samtidigt? Och hur snabbt kan en ställa om från den ena typen av planering till den andra?
Tänk om en aktivitet på plats följs direkt av en online – då hinner väldigt få studenter åka hem och få igång den enhet som krävs för att få del av aktiviteten fullt ut? Om vi nu ska försöka förebygga trängsel är detta en logistisk komplikation.

Det som slår mig i det här osäkra läget är att det fortfarande finns ett antingen/eller-tänk där analogt ställs mot digitalt. Att vara på plats på campus har högre status än det som sker online. En föreläsning i en sal på campus är mer “på riktigt” än den online – istället för att se att helt plötsligt är det en annan typ av studenter som interagerar med föreläsaren. Vad händer när det ges möjlighet till både tal och chat-utrymme?

Min förhoppning är att den rätt kategoriska uppdelningen mest är ett uttryck för tidsbrist och att det någon gång ska finnas möjlighet till utvärdering och vidareutveckling. Jag tror att vi behöver investera i den typen av tid som till en början kanske innebär tid att testa, utveckla, pröva, misslyckas och pröva igen – tillsammans med kollegor. Den är svår att vaska fram, svår att definiera i ekonomiska kalkyler men kommer vara direkt avgörande för att vi ska kunna ta med oss vår nyvunna kunskapsbas på bred front inom digitalisering och skapa kurser där blandningen är så naturlig vad gäller digital och analog lärmiljö att det inte längre behövs ett e för att peka ut när något är av digital karaktär. E-lärande ska i framtiden vara just – lärande.

Posted on

Håll ut och håll kontakten!

Det enda vi vet i det här läget, är väl att det inte går att veta hur det kommer bli framöver. Det är svårt att skapa långsiktighet i någonting vad gäller utbildningsdesign – lika väl som i livet i övrigt just nu.

Det finns signaler både från skolans och universitetens värld att det pågår mycket dubbeljobb inför hösten. Ska det planeras för en plan A, plan B och plan C? Vad är egentligen rimligt?

Det gäller att återigen backa från den ordinarie ambitionsnivå och köra på en medelväg som funkar i längden. Det går emot för många ambitiösa lärare och även studenter. Det är en extraordinär situation för oss alla och visst vore det toppen om det gick att hitta en enda medelväg som funkar för just alla. En mall att applicera som tar hand om både det praktiska, ekonomiska och det känslomässiga. Ett digitalt verktyg som löser allt.

Det jag funderar vidare över är något som Dr Orna Farrell (DCU) tog upp vid ett webinarium som hölls via EDEN European distance and e-learning network den 20 april och som även fångats upp via mina olika omvärldsbevakningsinsatser. Det jag tyckte var lärorikt med Ornas inspel var det tydliga studentperspektivet, och det som beskrivs som lifeload. Allt det där övriga i livet som påverkar, utöver den “workload” vi har via arbete/studier.

  • Utgå från att grundförutsättningarna vad gäller it-infrastruktur är rätt låga. Särskilt för LiU med studenter som antagits till ett campusbaserat universitet är det svårt att helt plötsligt ställa krav på kamera, headset, laptop och bra med bandbredd för att kunna ta del av live-aktiviteter. Basera inte hela din design på live-video med många deltagare. (Ta gärna del av Videoconferencing alternatives – how low band-width teaching will save us all)
  • Tänk också flexibelt – det är bra med fasta tider för vissa aktiviteter, det erbjuder struktur och ramar som kan vara extra viktigt att arbeta in ännu mer när du inte träffar studenter/lärare lika ofta. Men var lite mer flexibel med att en fast tid för många på samma gång kan ge strul (se ovan). I och med detta blir det också extra viktigt att inte bara överföra ett 8-17-schema rakt av. Flexibilitet kräver utrymme tidsmässigt.
  • Asynkrona aktiviteter, dvs allt det där som går att göra utan att alla behöver göra det exakt samma tid och på samma plats. Skapa diskussioner i en tråd på Teams, använd samarbetsytor i LISAM, utforska möjligheter med wikis, inspelat material, quiz, övningsuppgifter online. Med ett tydligt ramverk och instruktion kan det skapa mer interaktion och samhörighet än vid ett större, live-tillfälle.

Sen är det förstås olika förutsättningar beroende på studentgruppens sammansättning, studievana, kursens innehåll, examinationsformer och vilken kultur som råder inom ämnet och institutionen – men jag tror att det kan vara värdefullt att ha med åtminstone tankarna om: låg bandbredd/teknikförutsättningar, flexibelt och asynkront och håll kontakten med varandra. Hör av er till studenterna med jämna mellanrum – även om det inte finns ny information att ge, betyder det mycket att skapa social närvaro. Det kan stärka både motivation och gruppkänslan.

Lyssna gärna på Alastair Creelman som pratar om Social närvaro, och ta gärna del av Skolverkets webbutbildning om Fjärrundervisning – en användbar kunskapsinjektion även för högskolepedagoger.

Ha en fin Virtualborg!

Posted on

Examinationer i distansläge

När jag från början tänkte skriva det här inlägget så skulle det handla om möjligheterna med digital salsexamination. Men så ställdes världen på ände och nu sitter vi i distansläge och försöker navigera en ny tillvaro. I den nya tillvaron är inte längre salsexaminationen i fokus, eller alls relevant. All examination utan dispens ska bedrivas på distans, och det här betyder en stor transformation av examinationen som koncept i många fall.

Covid-19 har tvingat oss till stora omställningar både privat och i arbetslivet. Nyheter når oss dagligen om länder med utegångsförbud, med städer i karantän och om fler och fler dödsfall. Det är skrämmande, och ovant, och vi kan inte kontrollera händelseförloppet eller de omställningar som plötsligt är nödvändiga. De flesta känner sig lugnade av att ha kontroll, och söker därför den möjligheten i så många aspekter de kan.

Från flera håll hör vi nu önskemål om att kunna övervaka studenter som skriver hemtenta. Dels för att kontrollera att studenterna bara använder den kunskap som de har inlagrad i sitt eget huvud, såsom en salstenta hade sett ut, dels för att garantera att det är rätt person som skriver tentan. Förslagen på lösningar har varit många, såsom att använda Bank-ID eller andra signeringslösningar eller ha studenterna i ett Zoomrum när de skriver så att läraren ser att de jobbar.

Det finns dock många problem med de här tankarna kring att kontrollera examinationen. Det huvudsakliga problemet är att det invaggar dig som examinator i falsk trygghet. Kan du på de två bilderna nedan avgöra på vilken av dem jag sitter och skriver på tangentbordet, och på vilken jag har tagit fram min mobil och kollar upp ett svar?

Kort sagt är det generellt ganska lätt att kringgå övervakningen som student. Mitt exempel kräver ingen teknisk kompetens att tala om.

Vi kan gå ett steg längre och be studenterna att sätta upp en extra kamera som filmar både dem och deras arbetsyta. Då ökas komplexiteten väldigt mycket för både övervakare och för studenterna. Det blir också svårare för övervakaren att hålla koll på flera videoströmmar. Belastningen på nätet blir högre, och fler studenter kan få problem med uppkopplingen. Somliga universitet har valt att underkänna studenter som lämnar videorummet under tentan. I mina ögon betyder det att vi inte bara examinerar studenternas kunskaper utan också deras uppkoppling.

Eftersom vi är ett campusuniversitet till största del, så måste vi ta hänsyn till det när vi överväger olika moment i distansläge. Många studenter är vana vid att ha bra uppkoppling på campus och använder därför bara mobilens surfpott hemma. En del studenter har åkt hem-hem, vilket kan vara ett annat land med andra begränsningar, eller bara ute på landet. Det är stor skillnad på att söka till en distanskurs med onlinemoment, och att plötsligt hamna i distansläge på en campuskurs i nivå av förberedelse och förutsättningar. Till exempel Högskolan Dalarna använder videoövervakning av studenter på distanskurser, men där är studenterna införstådda i detta redan när de söker sin utbildning. Vi har en helt annan situation, på både student- och bemanningssidan. Våra tentamensvakter är vana vid tentamen i sal och har ingen utbildning för att hantera distansmoment.

Tänk också på att studenterna har samma distraktioner som du just nu. De har tvingats till en snabb omställning till distansläge, utan förvarning eller träning. De kan ha äldre eller sjuka släktingar eller vänner som de är oroliga för, och de påverkas precis som du av den sociala distansieringen. Det är svårt nog för dem att ställa om till en ny sorts examination, och det kommer att kraftigt försvåra deras situation att också begära att de ska koppla upp Zoom, ladda ner programvaror och scanna sina rum.

Vad ska vi göra istället?

När studenterna inte är i en examinationssituation så uppskattar vi när studenter hjälper varandra, använder kursböcker och anteckningar, samt söker på internet för att hitta lösningar på problem. Då kallar vi det kollaborativt lärande och ser det som ett utmärkt sätt att tillgodogöra sig kunskap. Om vi kan ta med oss den tanken in i examinationen så kanske fler dörrar kommer att öppna sig för hur vi kan arbeta med examination och bedömning. En gemensam nämnare är dock att det kräver viss tid att ställa om examinationen och de former av examination vi har att tillgå under ett distansläge kan kräva mer tid för rättning.

Det finns examinationer som är ganska lätta att ställa om till distansläge. Ganska många examinationer är av reflekterade essäkaraktär, där tillgång till faktaböcker eller kurskamrater inte är ett problem. Dessa kan ges som hemtentamen utan stora åtgärder, och kan använda Inlämningar i Lisam för att också få Urkundsgranskning på svaren.

Många examinationer är en blandning av reflekterande essä och kunskapskontroll av faktakunskaper. En idé kan vara att dela upp den här typen av examination och, som ovan, lämna ut essädelen som en hemtenta. Kunskapskontrollen av faktakunskaper kanske kan omvandlas till en kunskapsträning? Du kan till exempel sätta upp ett quiz i Lisam som studenterna måste svara alla rätt på ett visst antal gånger innan de får godkänt, med slumpmässig ordning på frågor och svar som självrättas. Studenterna kan kolla upp svaren varje gång, men upprepningen i sig driver inlärningen av kunskaperna och kräver väldigt liten ansträngning från dig gällande rättning.

Somliga examinationer är tänkta att testa studenters färdigheter. Färdigheten kan vara att skriva programkod, att skapa ett textilt konstverk eller att leda en lektion i NO. Här kan det krävas en hel del uppfinningsrikedom för att översätta det till ett digitalt format, men några förslag som vi kan ge är:

  • Låt studenterna spela in en instruktionsfilm där de förklarar hur de har skapat kod för ett visst program.
  • Låt studenterna dokumentera processen att ta fram det textila hantverket och sammanställa till en berättelse.
  • Låt studenterna arbeta med distansverktyg som Zoom och Teams för att hålla sin lektion, kanske för kurskamrater. Det är också ett sätt att förbereda studenterna för att all undervisning inte sker fysiskt i ett klassrum.
Posted on

Headset-öra och fjärrfika

Skapa din egen publik när du föreläser om det känns ensamt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här månaden har varit den mest extraordinära under hela mitt yrkesliv. Intensivt, spännande och en riktig utmaning. Det som normalt har puttrat på i lite lagom statlig myndighetstakt har kommit upp i 220 km/h istället. Att stärka sin pedagogiska digitala kompetens har gått från den enskildes intresse och motivation till distansläge där fokus har varit att identifiera och distribuera kunskap om undervisning online till…alla. På väldigt kort tid.

Men denna takt går ej att upprätthålla om du vill fortsätta hålla som människa. Det många vittnar om från både skolan och universitetsvärlden är att det är intensivt att undervisa online, åtminstone om du tänker dig en direkt överföring av det som sker live på plats vs det som sen ska ske online. Jag har sett exempel där 8 h schemalagd campusundervisning bara rakt av läggs ut i samma tidsomfattning – fast online och där vädjar jag faktiskt till er alla:

Ta det lugnt! Prioritera! Ge dig själv och dina studenter en ärlig chans att ställa om.

Distansläge är krävande just för att det kommer så hastigt och det måste få vara okej att distribuera en eller flera uppgifter som baseras på innehåll som studenterna kan läsa sig till också. Det är okej att använda andras föreläsningsfilmer, öppna lärresurser  eller varför inte ett TED talk?

Prioritera så att tiden online tillsammans med studenterna är lite mer av den sociala sorten. Tänk interaktion där fler än du själv förväntas stå för den.

Gruppdiskussioner, drop-in med frågestund eller varför inte be studenterna läsa/ta del av ett material, låt dem skicka in frågor och arrangera en föreläsning baserat på dem? Tänk också på att tiden online blir mer intensiv av andra anledningar – du är mer närvarande eftersom du ska sköta både innehåll och teknik. Det är svårare att bara zona ut en mikrostund, vilket en ändå gör korta stunder under en normal, campusbaserad arbetsdag.

Stimuli i synkrona onlinemöten kommer från bild, ljud, video, chat. Det går att dela dokument, arbeta i samma text samtidigt och det är fantastiskt mycket möjligheter. Men var snäll mot dig själv och ta några saker i taget. Det gäller i mötet med kollegor över en fjärrfika, arbetsplatsträffar eller i undervisningsmoment. Och det gäller dig och dina studenter.

Så för att undvika headset-öra (dvs ont i öronen pga frekvent användning av headset) och för att ändå känna ett socialt sammanhang, vilket är viktigt för motivation och mående: Ta det lugnt och prioritera! Använd de digitala verktygen både för undervisning och för att träffa dina kollegor (eller din förening, din familj eller vänner) över en fjärrfika.

Och bygg alltid in bensträckare även när ni ses online, det är värt risken att en del inte återkommer när det är dags igen – och kanske uppvägs det av det faktum att många lärare jag varit i kontakt med säger:

Jag har aldrig haft såhär många studenter närvarande på mina föreläsningar när det skett live på campus.