Från chockdigitalisering till hybridläge

I begynnelsen var det chockdigitalisering. Den generella digitala kompetensen bland medarbetare vid LiU höjdes. Men vad hände sen?

Crossroads CC BY SA Carsten Tolkmit, Flickr

Likt otåliga barn vid en långresa är det lätt att tänka: Är vi framme snart? Vad kommer efter? Vad kommer vara det nya normala? Och det hybridläge som pågår just nu är inte det läge jag ser som en normalitet. Vi har inte kommit i mål än och framförallt har det inte funnits tid till reflektion och analys från dem som gör ett hästjobb för att skapa någon typ av struktur och rimlig terminsstart för alla dem som fått en utbildningsplats vid LiU och för dem som tillhör tidigare årskullar av studenter.

Det sades tidigt från Tegnell och co att det är bra att se utvecklingen i samhället just nu som ett maratonlopp. Det är något som kommer vara med oss länge till och just därför behöver vi arbeta så det är möjligt att hålla hela vägen också. Målet hägrar: slutet och förhoppningen om andrum och reflektion.

Risken som jag ser med ett alltför odefinierat hybridläge är att det kan förknippas med totalt gränslös syn på vad både studenter och undervisande personal förväntas mäkta med. Det blir för många “tänk om” att ta hänsyn till i sin kurs.

Tänk om 10 studenter har symtom och vill följa undervisningen hemma, 5 är riskgrupp och 10 är på plats på campus – ska jag ändå planera för campusträff eller ska det både gå att ta del av aktiviteten online och på plats, samtidigt? Och hur snabbt kan en ställa om från den ena typen av planering till den andra?
Tänk om en aktivitet på plats följs direkt av en online – då hinner väldigt få studenter åka hem och få igång den enhet som krävs för att få del av aktiviteten fullt ut? Om vi nu ska försöka förebygga trängsel är detta en logistisk komplikation.

Det som slår mig i det här osäkra läget är att det fortfarande finns ett antingen/eller-tänk där analogt ställs mot digitalt. Att vara på plats på campus har högre status än det som sker online. En föreläsning i en sal på campus är mer “på riktigt” än den online – istället för att se att helt plötsligt är det en annan typ av studenter som interagerar med föreläsaren. Vad händer när det ges möjlighet till både tal och chat-utrymme?

Min förhoppning är att den rätt kategoriska uppdelningen mest är ett uttryck för tidsbrist och att det någon gång ska finnas möjlighet till utvärdering och vidareutveckling. Jag tror att vi behöver investera i den typen av tid som till en början kanske innebär tid att testa, utveckla, pröva, misslyckas och pröva igen – tillsammans med kollegor. Den är svår att vaska fram, svår att definiera i ekonomiska kalkyler men kommer vara direkt avgörande för att vi ska kunna ta med oss vår nyvunna kunskapsbas på bred front inom digitalisering och skapa kurser där blandningen är så naturlig vad gäller digital och analog lärmiljö att det inte längre behövs ett e för att peka ut när något är av digital karaktär. E-lärande ska i framtiden vara just – lärande.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *