Kunskapsteori (epistemologi) är ett tämligen etablerat begrepp genom tidigare inlägg. Det jag vet att många kämpar lite med att komma ihåg (och inte blanda ihop med odontologi) är ontologi.
Ontologi är läran om det som finns, varandet, verkligheten (även kallat metafysik). Beroende på ämnesområde kan detta varande innebära begrepp, beteenden, det upplevda, strukturer – beroende på vilken filosofisk -ism som påverkar synen på varandet.
Om det ställs i relation till kunskapsteori (epistemologi) så går det att använda följande frågor:
Hur är verkligheten beskaffad? Där går det också att lägga in dimensioner av realism (hur det är) och konstruktivism (hur vi tänker, kommunicerar med varandra om det)
Hur får vi kunskap om verkligheten? Genom erfarenhet eller förnuft?
Efter en kort visit i gränslandet mellan kunskapsteori, vetenskapsteori och teologi hoppar vi nu rakt in bland de tänkare som formade kunskapsteorin (epistemologi) ytterligare och utgör de sista rena filosofierna innan vi börjar närma oss psykologi och pedagogik. Det är återigen ett gäng skeptiker vi möter: å ena sidan, å andra sidan…
Réné Descartes (1596-1650) granskar egentligen allt han tror sig kunna – och allt skulle egentligen kunna vara falskt. Det enda han kunde konstatera att han visste säkert var att han själv existerar.
– Jag tänker, alltså är jag.
Descartes kom att bli en av flera filosofer som utvecklade den rationalism som kom att prägla upplysningens tänkande och även vetenskapliga förhållningssätt. De hävdar, i likhet med Platon att med förnuft kan alla världens problem lösas.
Detta ställs i sin tur mot empirismen – med sitt ursprung hos Aristoteles, som menar att det enda som kan ses som kunskap är den som kan beläggas genom erfarenheter. Kunskap är makt – yppades av Francis Bacon, men det var via bl a John Locke och David Hume som empirismen utvecklades ytterligare. De var mycket skeptiska till kunskap som inte förvärvats genom erfarenheter.
“en målning av en person som sitter och läser en bok men är uppenbart förvirrad” DALL-E 3
I Platons dialog Faidros återberättar Sokrates en skröna från Egypten. Guden Theuth presenterar en lång rad uppfinningar för kung Thamus (även kallad Ammon), däribland geometri, astronomi, brädspel och inte minst bokstäver. Theuth lovordar möjligheterna som bokstäver kan erbjuda det egyptiska folket, men kungen är skeptisk. “Du har alltså uppfunnit en drog som inte hjälper människan att stärka minnet, utan hjälper henne att påminna sig”, säger kung Thamos. Han oroar sig för att människorna, om de får tillgång till bokstäver, enbart kommer ägna sig åt ytinlärning. “De kommer att läsa mycket utan att bli undervisade, de kommer att skenbart inse mycket men för det mesta inte fatta någonting”, fortsätter han. Sokrates vill med den här anekdoten framhålla fördelarna med muntlig framför skriftlig framställning. Skriften och måleriet har det gemensamt att “dess gestalter står där som levande, men om man ställer en fråga till dem iakttar de en högtidlig tystnad”. Varje gång vi skriver ner något eller målar av det, så fixerar vi det i tid och rum. Vi skapar något statiskt, oföränderligt och i många avseenden dött. Det är bara talet, det muntliga, som är levande och dynamiskt.
Jonathan Swifts satir “A Tale of a Tub”, först publicerad anonymt 1704, utspelar sig i en tid då boktryckarkonsten fått fart på riktigt. Pressarna går varma och spottar ut böcker av högst varierande kvalitet. Och för den som inte orkar läsa långa texter trycks sammanfattningar, så att alla ska kunna ge sken av att hänga med i kulturdebatten. En nymodighet som sprider sig till allt fler böcker är indexet. Swift driver med sina samtida som ägnar sig åt ytinlärning genom att nöja sig med att skumma igenom sakregistret: “We of this Age have discovered a shorter, and more prudent Method, to become Scholars and Wits, without the Fatigue of Reading or of Thinking. The most accomplisht Way of using Books at present, is twofold: Either first, to serve them as some Men do Lords, learn their Titles exactly, and then brag of their Acquaintance. Or Secondly, which is indeed the choicier, the profounder, and politer Mehtod, to get a throrough Insight into the Index, by which the whole Book is governed and turned, like Fishes by the Tail.” Om detta och mycket annat kan man läsa i den utmärkta boken “Index, A history of” av Dennis Duncan.
Om Sokrates eller Swift levt idag hade de förstås satt tänderna i generativ AI och sagt något spetsfundigt om människornas senaste genväg till vetande. Vi behöver inte egentligen index längre, för vi kan göra fulltextsökningar med några enkla knapptryckningar. Och vi behöver kanske inte ens bokstäver längre. Det går utmärkt att tala direkt med Alexa, Siri eller numera ChatGPT. Varför ska vi någonsin behöva lära oss något på riktigt? Varför ska vi ens behöva tänka själva överhuvudtaget? Men trots Sokrates oro för att det skrivna ordet skulle förslappa människorna och trots Swifts drift med folk som bara läser index och sedan tror sig kunna allt, trots allt detta har det genom historien funnits många av oss som frivilligt valt den långa vägen till den djupa kunskapen. Så jag är inte så orolig för generativ AI. Och vem kan motstå ett bra sakregister?
Efter de gamla grekiska filosoferna gör vi en snabb mellanlandning i Rotterdam. Utbildning och bildning var nära sammanflätat med kyrkan, och Erasmus av Rotterdam var en nederländsk humanist som brevväxlade en del med Martin Luther under 1500-talets början. Erasmus hade som ambition att granska kyrkan kritiskt, med stöd i ett vetenskapligt förhållningssätt. Han delade åsikten med Martin Luther att kyrkan behövde reformeras men de var oense om hur detta skulle genomföras på bästa sätt. Erasmus ville förena den kristna tron med antikens bildningsideal och vetenskapliga ansatser i att studera världen, men hade inte alls lika revolutionära ambitioner. Han hade en stark tro på den fria viljan, något som gjorde honom ännu mer osams med Martin Luther. Han ville hävda sin ställning som oberoende forskare i frågan – men blev istället kallad feg.
Konst och visuell kommunikation är något jag både genom studier, arbetsliv och fritidsintressen hållit levande genom åren. Att då utforska generativ AI med ett mer visuellt fokus kändes rätt naturligt, även om det inte är riktigt lika lätt att använda gratistjänster som det är med chatGPT. I sitt grundutförande använder sig de flesta bildorienterade tjänster av tokens eller credits, du har ett antal att använda per vecka och efter det får du betala (alternativt vänta rätt länge på ditt sökresultat.
De tjänster jag testat hittills är:
Midjourney (kräver att du använder Discord)
Musavir (Google-konto mfl)
DALL-E via Bing (Microsoftkonto)
Starryai (Google-konto mfl)
Jag har väl inte varit jätteimponerad av DALL-E via Bing men testade den och Musavir för att se vad generativ AI kan ge för resultat på en prompt som i grunden är den samma men som modifieras i relation till konsthistoriens genrer, stilar och konstnärer.
Grundprompt
A still life painting of a wooden table standing in a kitchen, there is a vase on the table with wildflowers in it.
Musavirs versionDALL-E
Van Gogh
A still life painting of a wooden table standing in a kitchen, there is a vase on the table with wildflowers in it. In the style of Van Gogh.
Musavir
Renaissance style
A still life painting of a wooden table standing in a kitchen, there is a vase on the table with wildflowers in it. In renaissance style.
Musavir
Crayon drawing by a 8-year-old
A still life crayon drawing of a wooden table standing in a kitchen, there is a vase on the table with wildflowers in it, made by a 8-year-old.
Pixel art
A still life painting of a wooden table standing in a kitchen, there is a vase on the table with wildflowers in it. As pixel art.
Print by Andy Warhol
A still life painting of a wooden table standing in a kitchen, there is a vase on the table with wildflowers in it. As a print by Andy Warhol.
Saker som inte funkade
Varken Musavir eller DALL-E klarade i det här experimentet att gestalta Duchamp, dadaism, surrealism, folk art, Turners akvareller eller materialval så som pencil art.
Men – det är som det brukar med generativ AI, det som inte alls funkar idag kan mycket väl ha förbättrats avsevärt om några år. Det jag funderar över i nästa steg är om det går att använda dessa bilder för att se, jämföra och värdera i relation till konsthistoriens klassiker. Vad ÄR det som definierar Van Gogh? På vilka grunder har en bild som ska gestalta renässanskonst gjort ett urval av färger, former, skuggor? Känner vi igen något från kända konstverk? Vilka stilar prickar ett AI in perfekt och vilka är för komplexa eller underrepresenterade i träningsdatat för att ge bra resultat?
