Tag: Didacticum

Vi har aldrig haft så fantastiska möjligheter att kommunicera med varandra som idag. Ändå känns det ofta som att vi står långt från varandra. Det är svårt att nå fram och tränga igenom bruset. Fråga vilken lärare som helst. “Studenterna läser ju inte sin e-post!” säger de frustrerat. Det kanske stämmer, men har du funderat över varför det är så?

Vi har alla olika typer av enheter. En del uträttar nästan allt via mobilen, medan andra växlar mellan mobil, läsplatta, bärbar eller fast dator. Vi använder också olika typer av tjänster. En del har en aktiv närvaro på flera olika sociala medier, medan andra begränsar sig till några få. Och på arbetsplatsen eller i föreningen har vi ofta inget val utan får använda de plattformar som tillhandahålls.

Vi har olika strategier för hur vi får notiser. Idag hör man sällan ringsignaler, för de flesta har sina enheter inställda på ljudlöst. Däremot kan det diskret plinga eller surra till lite nu och då. En del vill ha notiser löpande, andra väljer själva att gå in och kolla sina olika källor då och då. Det innebär att vi också har drastiskt olika tidsmönster för när och hur länge vi interagerar med olika tjänster. Vi kanske kollar sociala medier på toaletten, lyssnar på poddar på bussen och checkar e-posten i kassakön.

Varje människa uppvisar därmed ett unikt flerdimensionellt kommunikationsmönster. För att två personer verkligen ska lyckas kommunicera behöver de här mönstren åtminstone delvis överlappa. Om jag mailar dig, men du bara läser e-post en gång i veckan, blir det ju inte så effektivt. Och om du försöker messa mig via WhatsApp kommer jag inte svara, för jag orkade inte installera det på min nya telefon. Zoomar man ut lite kan man se övergripande mönster, som att facebook numera bara är befolkat av “gamla” människor och att TikTok är fullt av fjortisar.

Fungerande kommunikation bygger på ömsesidig förståelse, rimliga förväntningar och explicita överenskommelser. Det går inte bara att köra på och anta att saker funkar. Som lärare måste vi vara tydliga gentemot våra studenter. Hur kommer du att kommunicera under kursens gång? E-post, nyheter i Lisam, chatten i Teams, anslag på din kontorsdörr, röksignaler? Hur omfattande kommer kommunikationen vara, vad kommer den innehålla och vilka förväntningar har du på studenterna när det gäller att ta del av den? I vilka kanaler svarar du på frågor från studenter och hur snabbt kan de förvänta sig respons? Det här är inget som bara funkar av sig självt. Studenterna är nya varje år och har ingen koll på dina ingrodda vanor. Och det kanske skulle vara på sin plats att faktiskt fråga studenterna hur de tycker att du ska kommunicera för att de ska lyssna.

I ett inlägg från i höstas listade jag fem tecken på att din avdelning tar undervisning på allvar, men jag inser nu att jag glömt det viktigaste: att man inte talar illa om studenter. Hur lärare förhåller sig till studenter är ju själva lackmustestet. Jag vet inte hur många fikarum jag suttit i där lärare klagat på “dagens studenter”. Och jag får väl erkänna att det tyvärr är sällan som jag har orkat opponera mig. Personer som bara vill gnälla är sällan mottagliga för konstruktiv kritik.

Tyvärr finns det avdelningar där en ogynnsam kultur har tillåtits att växa fram, där man talar om studenter i huvudsak som problem. Det finns en klassisk seriestipp av Berglin som sitter upptejpad någonstans på varje institution. Du har säkert sett den någon gång. Alla utbildningsstadier skyller på de tidigare och till sist utbrister första klass: “Vi tog över ett träsk av trolldeg från dagis!” Lärare behöver, precis som alla andra, frizoner för att prata öppet om sina problem. Enstaka studenter kan ibland ställa till med en del trassel, men det är en stor skillnad mellan att prata om enskilda fall och att ha en slarvig och slängig attityd gentemot hela studentgruppen. Skyll inte på studenterna!

Inledande högskolepedagogiska kurser har under lång tid lutat sig mot boken Teaching for Quality Learning at University av John Biggs och Catherine Tang. I ett av de första kapitlen diskuteras tre nivåer för hur lärare kan tänka om och förhålla sig till undervisning.

1. Vad studenten är
2. Vad läraren gör
3. Vad studenten gör

Högre nivåer leder till bättre lärande. Att fokusera på vad studenten är, är alltså det lägsta och mest outvecklade stadiet som en lärare kan befinna sig i. Det är mer produktivt att fokusera på vad studenten gör. Vårt primära uppdrag som lärare är att, inom de ramar vi fått tilldelade, försöka skapa de bästa förutsättningarna för att studenterna ska kunna ägna sig åt de aktiviteter som vi bedömer leder till det mest högkvalitativa lärandet. Tänk på det nästa gång du hamnar i en sån där spiral av gnäll. Och om du inte orkar säga emot, res dig bara och gå därifrån.

När jag klickar i sökrutan i min dator ser jag min plats i hierarkin. I små runda foton visas min chef, min chefs chef och så vidare hela vägen upp till rektor. Det som saknas i den bilden är det som svävar ovanför rektor, alltså den politiska nivån. Men efter den senaste partiledardebatten är jag ändå rätt nöjd med att slippa bli påmind. För första gången skäms jag lite för att vara statligt anställd. En parad av halvsanningar och medvetna vantolkningar genomsläppta av passiva programledare. Är det detta som är medieträning?

Kontrasten är total mot det seminarium om seminarier som jag deltog i häromveckan. Tillsammans utforskade vi vad ett seminarium kan vara och hur det på olika sätt kan användas för undervisning. Hur kommer alla till tals? Hur kan alla perspektiv utforskas? Hur skapar man det goda samtalet? Det handlade inte om att någon skulle vinna, utan det var ett prestigelöst gemensamt sökande efter kunskap.

Jag deltog en gång i ett möte där en rektor försökte trumma in budskapet att vi var konkurrensutsatta och därför borde vidta vissa åtgärder, oklart vilka. Och jag har funnits på LiU sedan 1994, så ingen specifik rektor behöver känna sig utpekad. Rent definitionsmässigt råder det förstås en slags konkurrens mellan olika lärosäten. Men genom att formulera det i sådana ensidigt företagsmässiga termer förminskar man problemet och missar den stora bilden. Lärosäten konkurrerar inte egentligen med varandra så mycket, men akademin konkurrerar i högsta grad med mycket annat i dagens individcentrerade uppmärksamhetsekonomi. Vår uppgift borde inte vara att försöka tävla med Uppsala, Lund, KTH eller vilka ställen vi nu tror är våra största konkurrenter. Vi borde istället visa upp en enad front mot det tilltagande kunskapsföraktet och de krafter som vill begränsa den akademiska friheten.

För att överhuvudtaget kunna vara en del av samhället måste du ha digital kompetens. Det är liksom inget snack om saken. Vi kan diskutera när, hur och i vilken omfattning digital kompetens ska komma in i olika utbildningsstadier, men den har en självklar plats.

Men vi som arbetar med att övertyga andra om digitaliseringens förträffligheter behöver ibland påminna oss om att digital kompetens inte har något värde i sig. Den är bara ett medel för att kunna göra det vi egentligen ska göra – snabbare, oftare, säkrare, med högre kvalitet eller med större tillförsikt.

Med hjälp av digitala tjänster kan vi snabbare hitta information. Dessutom kan vi sammanställa, filtrera och hantera informationen snabbare. Vi har fler möjligheter att kommunicera och samverka med kollegor, studenter och folk i allmänhet genom digitala tjänster. Vi kan med högre kvalitet skapa olika typer av innehåll: texter, bilder, filmer, m.m. Med växande erfarenhet kan vi göra allt detta säkrare och med större tillförsikt.

Var går då gränsen för digital kompetens? Vi kan lätt få känslan av att det är en oändlig mängd färdigheter som måste tränas. Och oavsett vad vi lär oss finns det alltid fler tjänster och nyare fenomen som vi inte känner att vi har koll på. För att bringa ordning i detta och skapa en struktur som kan ligga till grund för utveckling av digital kompetens finns det europeiska ramverket DigComp (Digital Competence Framework for Citizens).

DigComp har tagits fram på uppdrag av EU-kommissionen. Arbetet inleddes 2010 och i mars förra året kom den senaste versionen 2.2 som självklart inkluderar AI. Ramverket identifierar vad varje medborgare bör kunna när det gäller digital kompetens uppdelat i fem områden:

1. Information and data literacy
2. Communication and collaboration
3. Digital content creation
4. Safety
5. Problem solving

Vart och ett av dessa områden är indelat i 3-6 olika kompetenser. Till varje sådan kompetens finns en lista av lärandemål, organiserade i åtta olika nivåer. Till detta finns konkreta exempel på kunskaper, förmågor och attityder. Känner ni igen strukturen? Javisst, det är samma logik som för våra kära program- och kursplaner. Det är bara att klippa och klistra.

EU satsar mängder av resurser på den här typen av initiativ. Vi har bara sett början av Digital Education Action Plan (2021-2027) och härom veckan uppmanade EU-kommissionen medlemsländerna att satsa på en “massive boost in enabling digital education and providing digital skills”. Vi tror att vi kan ta det lugnt och att Sverige är världens mest digitaliserade land, men faktum är att vi bara är på fjärde plats i EU. En av anledningarna är att alla skyller på någon annan när det gäller utbyggnaden av bredband i glesbygden som vi såg i Corren häromdagen.

I väntan på att Sverige som helhet ska komma in i matchen och jobba mer systematiskt med utvecklingen av digital kompetens kan vi väl åtminstone göra ett försök att gräva där vi står. Jag hoppas att vi ska få möjlighet att ta ett större grepp om digital kompetens på LiU, både för studenter och anställda.