När jag gick i grundskolan hade jag en elevkalender. Jag minns inte om det var något som vi fick av skolan eller om jag köpte den själv. Varje uppslag motsvarande en vecka och det övre hörnet var perforerat så att man kunde riva av det. På så sätt hittade man snabbt aktuell vecka. På den tiden hade vi fasta veckoscheman i skolan. Det var alltid svenska på tisdag eftermiddag, så på sätt och vis behövdes kanske inte kalendern. Men jag använde den ändå och noterade friluftsdagar, pianolektioner och allt möjligt annat. Senare uppgraderade jag till en filofax. Jag minns inte om det var på gymnasiet eller när jag börjat på universitetet. Varje år fick man köpa en ny inlaga. Layouten var densamma, med en vecka per uppslag, men utrymmet att anteckna var lite större. Under några år delade teknologkåren ut gratis inlagor där årets alla fester var förtryckta, så att ingen skulle missa dem. Filofaxen följde sedan med mig när jag började jobba, och då hade jag ännu mer nytta av den. Och nu betalade jobbet den nya inlagan genom avdelningens årliga kalenderbeställning frampå senhösten.
Jag bar med mig min filofax överallt, till alla möten, även på fritiden. Veckouppslaget blev min sinnebild för vad som skulle hända, strukturen som låg bakom hela mitt liv. Måndag till onsdag var på vänstersidan. När det blev torsdag kändes det nästan fysiskt i kroppen att ögat flyttats till högersidan. För varje dag fanns numrerade rader för timmarna 8-17. Till höger om det fanns utrymme för att skriva upp allmänna saker att komma ihåg. Efter arkeologiska utgrävningar på vinden kan jag konstatera att jag använde papperskalender fram till och med hösten 2010. Efter det finns inga fysiska spår längre.
Då kändes det som att jag var sist i världen med att börja använda en digital kalender, men fördelarna övervägde. Det gick att importera schemat, så att jag alltid hade koll på min undervisning. Det blev också lättare att ändra. Jag behövde inte stryka över eller försöka sudda med det där suddet i andra änden av pennan som aldrig funkade. Framför allt blev det mycket enklare att boka möten med kollegor. Jag kunde skicka en mötesinbjudan som verkade passa in i kollegornas kalendrar och de kunde tacka ja eller nej. Dessutom gick det ju att ha flera kalendrar, i olika system, som synkade med varandra. Fritiden, familjen och föreningen kunde ha var sin kalender som snyggt kunde visas överlappande.
Så varför använder inte alla digitala kalendrar?
Jag har försökt föreställa mig hur jag skulle ha reagerat om någon hade föreslagit att jag skulle byta till en digital kalender runt 2005. Hur hade jag argumenterat? Vid det laget hade jag använt papperskalendrar för att organisera min tid i säkert tjugo år. Kalendern var mitt liv, mitt hem, min fasta punkt i tillvaron. Den gav mig en känsla av trygghet och säkerhet. Jag hade en väl etablerad vana att kolla i den hela tiden, och att hålla den uppdaterad. För min inre syn kunde jag se veckans uppslag och omedelbart få en känsla för om det skulle bli en lätt eller jobbig vecka.
När jag slutligen bytte till en digital kalender tog det lång tid att komma in i nya tankebanor. Det var som att flytta. Du vet säkert hur det är. Man är tvungen att packa ihop allt, och sedan packa upp det igen på det nya stället. Och det kan ta lång tid innan det känns som hemma, innan man har bott in sig. Kroppen måste lära sig att svänga åt ett annat håll på väg till och från jobbet. Autopiloten måste programmeras om.
Det som jag tar med mig från denna introspektion, inför mitt arbete med att utveckla lärares pedagogisk kompetens, är följande: Om man känner en önskan att tvinga andra att använda samma system som en själv bör man fundera både en och två gånger på om det är en bra idé. Även om man tror sig veta att deras liv skulle kunna bli bättre på något sätt. Tidpunkten och förutsättningarna behöver vara de rätta. Och framför allt behöver man utrusta sig med ödmjukhet och tålamod.
