Efter en kort visit i gränslandet mellan kunskapsteori, vetenskapsteori och teologi hoppar vi nu rakt in bland de tänkare som formade kunskapsteorin (epistemologi) ytterligare och utgör de sista rena filosofierna innan vi börjar närma oss psykologi och pedagogik. Det är återigen ett gäng skeptiker vi möter: å ena sidan, å andra sidan…
Réné Descartes (1596-1650) granskar egentligen allt han tror sig kunna – och allt skulle egentligen kunna vara falskt. Det enda han kunde konstatera att han visste säkert var att han själv existerar.
– Jag tänker, alltså är jag.
Descartes kom att bli en av flera filosofer som utvecklade den rationalism som kom att prägla upplysningens tänkande och även vetenskapliga förhållningssätt. De hävdar, i likhet med Platon att med förnuft kan alla världens problem lösas.
Detta ställs i sin tur mot empirismen – med sitt ursprung hos Aristoteles, som menar att det enda som kan ses som kunskap är den som kan beläggas genom erfarenheter. Kunskap är makt – yppades av Francis Bacon, men det var via bl a John Locke och David Hume som empirismen utvecklades ytterligare. De var mycket skeptiska till kunskap som inte förvärvats genom erfarenheter.
