IKT-studions uppdrag har gått ifrån ett väldigt brett och undersökande förhållningssätt, till att rikta in sig alltmer på hur IKT-verktyg kan användas i ett lärande.
Vid vårt pop up makerspace förra veckan tog vi därmed med både analoga och digitala verktyg som är representativa för den verksamhet vi bedriver just nu. Det är ett stråk av det vi kallar digitalt berättande, makerkultur, analoga projekt för att förstå, förklara och lära ut om teknik, datalogiskt tänkande och hur det bör vara relevant i olika ämnesområden.
Dessutom driver vi även frågor kring hur vi kan stärka den generella kunskapen om hur teknik funkar, hur internet funkar – därav vårt väldigt analoga IKT-memory och engagemang för frågor som digital delaktighet.
Att kunna identifiera och särskilja olika sladdar är en ibland förbisedd kunskap, som ändå behöver nötas in. Detta för att du som användare av teknik i olika sammanhang ska vara bättre rustad för den typen av problemlösning som många värjer sig för och gärna undviker när den uppstår.
Om ljud/bild/projektor inte funkar som du tänkt dig, hur gör du då? Kommer teknikstrul kunna vara den eviga ursäkten för att aldrig våga prova att digitalisera åtminstone en liten del av ett undervisningsmaterial?
Många projekt, diskussioner och workshops som vi arrangerar – oavsett målgrupp, landar också ofta i en central fråga. Frågan om tid. Tid att sätta sig in i ny teknik, tid att lära sig om vilka sladdar som behövs för ett professionellt användande av IKT – något som helst inte ska ske under panikartade former där och då när undervisningen sker. För även om inte alltid intresset är på topp behöver vi alla ha ett grundläggande praktiskt kunnande – för i förlängningen tror jag att det bygger självförtroende att pröva mer digitala verktyg. Om inte annat kanske det även sparar lite tid att kunna felsöka och därmed få igång sin lärandeaktivitet betydligt snabbare än då en inte kunde något alls om teknik.
Febril aktivitet – med hjälp av analoga och digitala verktyg skapar Anna och Linnea ett IKT-memory för att stötta inlärningen av viktiga IKT-begrepp
CC BY “Ultimaker 3D Printer” Maurizio Pesce, Flickr
Den 13/5 är vi inbjudna att berätta i en kvart på creActive i Mjärdevi varför 3D- och additiv tillverkning är intressant även för utbildningsvetenskap (lärarprogrammet) och filosofiska fakulteten. Varför har även vi införskaffat 3D-scanner, 3D-skrivare och även en 3Doodler-penna?
Som det egentligen är med alla digitala verktyg och teknik behöver alla – oavsett fakultetstillhörighet och ämnesområde åtminstone skapa sig en uppfattning om vad som finns, för att sen sätta det i relation till sin inriktning vad gäller studier och kommande yrkesroll. Det är svårt att leva ett helt yrkesliv i vattentäta skott, med tanke på att så stor del av våra liv sker i den digitala världen. Dessutom är jag av åsikten att, ökar människors generella förståelse och kunskap om digitala verktyg och teknik så kan det dels underlätta utvecklandet av nya system, tjänster och uppfinningar men också stimulera och utveckla lärandeprocesser långt bortom teknikämnet. Dessutom har LiU som universitet en stark profil inom visualisering och gestaltning – vilket borde utvecklas ytterligare med hjälp av en kombination av analoga och digitala material och arbetsmetoder.
Utvecklingen av 3D- och additiv tillverkning ses tydligast inom design- och produktutveckling, vård och hälsa, industrin – men också inom det som kallas för makerkultur (ENG Wikipedia). Den kultur som oftast bottnar i det rent analoga skapandet inom slöjd, hantverk och formgivning men med ökade möjligheter att ta in ny teknik som gjort det digitala skapandet mer lättillgängligt. Oftast finns nära kopplingar till hackerspace/kodstugor och uppfinnarandan med hjälp av lättillgängliga elektronik-kit och programmerings-kit via ex Arduino, LittleBits, LilyPad.
Och så förstås 3D-skrivare. De har gått ner avsevärt i pris, det finns open source program som Blender och till exempelvis Ultimaker kommer open source-programmet Cura. För den som vill komma igång direkt med en utskrift finns även communityt Thingiverse med allt från fanart, kakformar, smycken till tillbehör för den som är intresserad av hydroponic-odling. En del skapar för att lära sig något nytt, en del för att uppfinna något, en del för att de verkligen gillar Minecraft.
I vårt arbete börjar vi ofta i det analoga för att introducera tänket med additiv tillverkning dvs du adderar material. På det sättet är en 3D-skrivare väldigt analog när den väl börjat spotta ut sin PLA-plast. Vi börjar dock ofta med lera, som sen scannas in och efter detta finns då en modell färdig i datorn – vi försöker, så gott det går, att inte börja med den blanka canvasen/det tomma bladet. Med en modell färdig att laborera med, som går att skala upp, ner, lägga till någon extra form – går det relativt snabbt att åtminstone bekanta sig med gränssnittet. På detta sätt går det att dels jobba analogt med exempelvis formgivning, gestaltning – men också bygga in den digitala aspekten.
Även om det är en bit kvar innan det finns en 3D-skrivare i var människas hem så skapar det funderingar hur det kommer se ut. Kommer det finnas en 3D-skrivare på biblioteket istället, där du kan komma med ett minneskort för att kunna göra en utskrift? Hur kommer det se ut i slöjdsalarna i framtiden, kommer 3D-skrivaren stå bredvid svarven? Kommer det finnas 3D-skrivare där du köper reservdelar, som ett steg i att slippa ha dyr lagerkostnad och frakt? Kan det vara så att den här typen av teknik kan underlätta innovationer, uppfinningar och i vissa fall små, små förbättringar som kan behöva göras på en befintlig produkt för att passa just dina önskemål?
Och vad händer då med våra lagar om upphovsrätt, mönsterskydd, patent? Finns det några etiska problem med att skriva ut biologiskt material (organ t ex)? En mängd frågor – som kommer ta ett tag att diskutera framöver. Men den viktigaste utmaningen är att identifiera olika ämnens didaktiska särprägel och se var gestaltning, design och produktion av den här typen kan hjälpa till att stimulera lärandet.
Den danska satsningen på FabLab@School där eleverna på Novaskolen i Vejle, bland annat fått skriva ut vikingasmycken och skor i nära samarbete med historieämnet.
Makerkulturen är på gång i Sverige, oftast i nära relation till skolor och ideella miljöer som CoderDojos. En fråga vi ofta får – trots att vi precis börjat är “Vad ska en satsa på för teknik och prylar?” – särskilt när en står i startgroparna och vill börja i liten skala.
Och vi har faktiskt ofta frågat…internet!
Är du nyfiken på att skapa ett Makerspace rekommenderar vi att du läser Stocking up school Makerspaces, skriven av Michella “Binka” Hlubinka
Sen är det givetvis också en fråga om vilken målgrupp som är tänkt, vi arbetar mycket med att nå grupper inom slöjd, hantverk, formgivning, humaniora och även lärarprogrammen som inte alltid har koppling till teknikämnet, men som säkert också skulle kunna dra nytta av det som sker inom detta område.
