Efter två år av konferensande digitalt var det till slut dags att fälla ihop laptopen, greppa den nya linnekavajen och kliva på tåget till Storstaden för en konferens På Plats (även om den också sändes digitalt – mer om hybridkonferensen i ett senare inlägg). Didacticum hade en hel delegation på plats och jag tränade under dagarna tre på att räkna till åtta, tio eller tolv beroende på hur många som skulle till de olika aktiviteterna. Som tur var hade jag bara ansvar för räknandet; min eminenta kollega Anna hade ansvar för navigering. Hade det varit mitt uppdrag hade vi potentiellt kunnat hamna i Vällingby istället för Albano. Eller, som min telefon föreslog, Albanien.
Konferensen vi allihopa hade som destination? NU2022! Konferensen om utveckling av högre utbildning, med SUHF som förbund bakom kulisserna och Stockholms universitet, Försvarshögskolan, Gymnastik- och idrottshögskolan, Handelshögskolan och Kungliga musikhögskolan som arrangörer. Om vi ska vara petiga så hade jag faktiskt inte anmält mig från början då jag kände mig osäker på om jag skulle vara rätt målgrupp eftersom temat inte uppenbart relaterade till mina två huvudkompetenser digitalisering eller examination: “att synliggöra lärande”. Det blev dock ändå så att jag fick en plats, och med facit i hand så var min oro att samtalen skulle gå mig över huvudet ogrundad.
NU2022 var en tre dagar lång upplevelse där det mesta helt enkelt gick i ett: från tåget till konferensen, där vi samtalade med kollegor inför första keynoten som öppnade konferensen. Sen var det fullt ös med olika konferensbidrag fram till sen eftermiddag och dagens avslutande keynote som definitivt var värd att tröska en vid det laget lite mosig hjärna igenom (såpass att den kan få ett eget blogginlägg). Därifrån var det dags för mingel på Handelshögskolan och här kan jag sticka emellan med ett litet tips för framtidens arrangörer: arrangera gärna den typen av arrangemang i en miljö med lite mindre… sten. Typ ett kuddrum. Det är något lättare att mingla om det är möjligt att höra sina mingelpartners. Vi gjorde några ärliga försök och avslutade sedan kvällen med en middag och stupade i säng inför dag 2.
Dag två började härligt tidigt för att hinna med frukostbuffén på hotellet innan bussfärden till konferensen där keynoten skulle börja klockan nio. Dessvärre upptäckte vi i höjd med bytet mellan bussarna att keynoten blivit inställd och efter lite mutter så bestämde vi att vi lika gärna kunde åka vidare och hänga på Albano. Och faktiskt, så tror jag att det på det stora hela ledde till en hel del lärande ändå, den där uteblivna keynoten, åtminstone för mig. Jag hann både stilla en migränattack, börja skriva på reflektioner från dag 1 och samtala om pedagogisk utveckling och digitalisering med en kollega under den tiden som “blev över”. Ibland är de oväntade hålen kanske viktigare än vi tror.
Efter andrummet för reflektion drog konferensen igång igen med full styrka och jag kryssade mellan olika bidrag och olika former av deltagande. Jag hade lovat mig själv när jag lade upp min game plan att gå på rundabordssamtal och workshops och inte bara presentationer när det nu var ett fysiskt arrangemang, men det blev ändå en tyngdpunkt på presentationer, och låt mig avhandla presentationstekniken inom akademin (alltså, “Death by PowerPoint”) i ett kommande inlägg. Det är onekligen fascinerande att det finns en så cementerad norm kring hur presentationsmaterial ska se ut vid den här typen av presentationer. Synd att det inte är en bättre norm.
Med hjärnorna fulla av intryck tuffade Didacticumdelegationen tillbaka mot hotellet (somliga per buss, andra till fots, så jag behövde inte räkna in så många tack och lov!) för lite extra tillpiffning och kvällens tilldragelser: Musikplenar och konferensmiddag på Kungliga Musikhögskolan. Och som KMH levererade. Kammarmusik, intressanta samtal, liveband, fantastisk mat, spännande underhållning och utmaningar. Jag vill gräva loss hela alltet och frakta hit det till Linköping.
Något trött i kanterna och med migränen pigg bakom ögonen var det bara att angripa dag 3 när klockan ringde vid 06:30 dagen efter. Jag valde klokt nog att ansluta till promenadgruppen och fick en fin tur genom Stockholms grönområden till Albano istället för att tröskas igenom ljudbilden som bussresan innebar. Nu var vi ju alla dessutom så vana vid resandet att min oförmåga att räkna längre än till tre inte var något hinder. Den härliga morgonluften ökade på de kognitiva förmågorna så väl framme kändes det kul att köra igång igen!
Någonstans runt endnoten började ångan ta slut och skaran som sakta troppade ut från campus såg lite sliten men nöjd ut. Tills de av oss som skulle hemåt kom till stationen, då såg vi bara slitna ut, för ingen konferens är väl komplett utan tågstrul? Nåväl, nåväl, hem kom vi, bara någon dryg timme efter utsatt tid, och jag njöt onekligen lite av att ha fötterna på mark där folk går i lite rimligare tempo. 🙂
Observant läsare har räknat och noterat att jag utlovat inte mindre än tre inlägg om specifika teman från NU. Jag har säkert fler med tanke på att jag bara glidit förbi innehållet i konferensen och fokuserat på upplevelsen i stort. Så… vad var då upplevelsen i stort? Hög nivå på de stora bidragen (musikplenar, keynotes), kanske lite blandat bland de mindre. Utmärkt som mötesplats och underlag för reflektion. Och visst borde det finnas minst en KMH i varje stad?