Vad är den mest rättssäkra examinationsformen? Vad betyder det egentligen att något är rättssäkert? Och vad är det egentligen vi vill uppnå genom examination?
För mig känns de här begreppen viktiga att förstå, men svåra att få grepp om, särskilt om vi är intresserade att våra studenter ska utveckla sådana förmågor som låter dem fatta kloka beslut med långsiktiga konsekvenser i en osäker värld där de har att hantera svåra utmaningar.
I en militär grundutbildning tränas man i att klara sig i fält, hantera militär utrustning och fysisk uthållighet. Examinationen innebär just detta: en tredagars strapats med övningar i sjukvård, skytte, orientering alltmedan man transporterar sig själv längre sträckor. För att framföra en bil övar man bilkörning under olika förhållanden, och examinationen består i att man framför en bil. För att bli konsertpianist övar man länge på att spela piano och vid intagning till högre läroverk eller konservatorier får man provspela stycken på pianot. För att bli skicklig programvaruutvecklare krävs det längre träning i behärska de formella uttryckssätt och matematiska verktyg som används för problemlösning med dator och man examineras vid intervju för arbeten genom att få skriva programkod.
I alla ovanstående fall, oavsett om det handlar om att få ett certifikat, fortsätta en karriär eller ett jobb, prövas precis de förmågor som man övat på. Ovanstående är exempel på vad jag kallar autentisk examination, det vill säga examination som prövar förmågor som man övat innan dess att man examineras.
Jämför detta med följande:
“Vi gör en kurs med projektarbete, engagerande spel & praktiskt arbete tillsammans med externa parter och sedan skriver vi en rapport på det”
”I kursen gör vi laborationer parvis med kollegial granskning under kursens gång för att träna oss i teknisk problemlösning, och sedan baseras betyget på en skriftlig tentamen.“
Det är onekligen så att vi ofta hemfaller åt traditionella sätt att examinera studenter även när vi infört lärandemoment som kan kännas innovativa. Varför blir det så? Varför är det så svårt att applicera mer autentiska examinationsformer när vi gör om kurser till att inkludera mer engagerande moment för våra studenter? Varför känner vi att vi behöver rapporten eller tentan i slutet av genomförd kurs? Varför kan inte resultaten studenterna presterat tala för sig själva? Varför tror vi att det är mer rättssäkert att examinera på ett sätt som inte direkt motsvarar det studenterna i praktiken ägnat kurserna åt?
2010 PopTech Science and Public Leadership Fellows by poptech, (CC BY-SA)
Riskerna som framhålls för examination i nära samarbete med studenter handlar ofta om rättssäkerhet. Man misstänker att studenter eller lärare inte skulle vara ärliga och rättvisa i en examination som kräver förtroende. Studenterna kan misstänka att lärarna kan vara partiska om bedömningar ska göras av en samlad prestation under en längre tid eller vid arbete tillsammans med andra studenter. Det kan såklart även vara en fråga om att lärarna inte litar på studenterna, och att de tror det finns en risk att studenterna försöker vilseleda. Oavsett handlar det dock om bristande förtroende, både i resonemangen om orsak och i konsekvenserna. För även om orsakerna kan handla om brist på förtroende, så kännetecknas även konsekvenserna av att de minskar förtroendet. Varje steg som tas bort från situationen som kräver förtroende mellan två parter (man har ett öppet samtal om resultatet av ett genomfört projekt, man diskuterar kontinuerligt och ärligt hur det går för en student med studierna under en termin), får man situationer som innebär mindre informell kontakt och mer formella regler (reglerad tentamen, tydliga förväntade svar, inga tillåtna hjälpmedel, anonymiserade rättningsprotokoll, övervakade examinationer).
Den erfarenhet jag själv har av situationer där studenter får beskriva var de själva befinner sig i relation till lärandemål, styra sitt lärande och inför examinationen beskriva om de uppfyllt lärandemålen är att deras bedömningar ofta är väldigt nära mina egna, särskilt om vi haft en dialog under kursen som bygger på förtroende åt båda håll och ärliga frågor. För att det ska fungera gäller dock att utbildningen har ett antal specifika egenskaper:
Studenterna måste få meningsfulla sätt att styra både vad och hur de lär sig inom kursens ramar, så att de känner att de faktiskt tycker att det är meningsfullt att lägga tid själv på att styra sitt lärande. Examinationen ska handla om exakt det de gjort i kursen och inte kräva att de försöker lista ut vad examinatorn egentligen tänker.
De måste få lagom svåra utmaningar. En kurs som har gemensamma och väldigt specifika ämnesmässiga lärandemål för alla kommer sällan att vara lika relevant för alla, och om man inte känner att en kurs är anpassad för en själv kommer man försöka klara sig även om man egentligen behövt göra en helt annan, längre eller krångligare resa än den som kursansvariga tänkte sig. Om lärandemålen formuleras på ett sådant sätt kommer det vara svårt för studenterna att klara dem.
Det måste finnas ett konsekvent förhållningssätt från lärare från början i att man kan ange på vilket sätt man förväntar sig att studenterna ska lära sig och visar sig villig att verkligen hjälpa studenterna på vägen.
I slutändan vill vi kanske att våra studenter inte bara ska visa prov på skicklighet, utan även nyfikenhet, mod, klokskap och integritet när det gäller att utmana invanda föreställningar om hur vi ska organisera vårt samhälle. Det kan vara en god idé att agera föredöme i att visa prov på de egenskaperna när vi examinerar våra studenter och utforska, vara modig men visa vad man förväntar sig av sina studenter. Jag är övertygad om att det ger effekter bortom vad en enskild examination visar.
