En del tankar dröjer sig såklart kvar efter föregående veckas Pedagogikdag. En av våra keynote-talare var Cathrine Reineholm, IBL, LiU som berättade om förändringskompetens och synen på framtidens arbetsliv. Cathrine har tillsammans med Henrik Kock gjort en kunskapssammanställning som kom som en rapport i februari 2020: Organisatorisk förändringskompetens på arbetsplatser.
Det är extra spännande att läsa denna rapport med det senaste året i åtanke och fundera över vad förändring, omställning och utveckling kan lära oss.
—
Ny rektor – nya strategidialoger. Nu är dessa igång och jag tycker formatet funkar alldeles fint, upplever att fler kommer till tals i ett digitalt format med backchannel (chat), formulär, diskussion i mindre grupper och välstrukturerade rapporter i helgrupp.
Vi är många som är engagerade och jag tror att en väldigt viktig fråga inför vårt lärosätes vidare utveckling är den som gäller vår identitet som campusbaserat universitet. Lena Miranda lyfte just denna campusfixering vid dagens dialog som något vi bör släppa för att kunna bredda oss och vinna ny mark. Att våga göra just det tror jag inte kommer skada vår nuvarande programuniversitetsprofil – snarare bredda och utvidga våra målgrupper och kunna erbjuda påfyllning och fördjupning för andra studentgrupper än dem vi når idag.
Den här veckan kom också den första delrapporten från UKÄ (Universitetskanslerämbetet) på temat Coronaviruset och högskolan, där det blir tydligt att fler söker sig till högre utbildning, i viss mån eftersom de sökande inte har något annat alternativ då resor, jobb och andra möjligheter abrupt försvunnit. En del av studenterna som började högre utbildning HT20 har nu läst på distans enda sen gymnasierna ställde om i mars/april 2020 och en personlig reflektion är ju den jag gjorde i november på temat Studentliv i Coronatid.
Den här veckan har präglats av Didacticums årliga konferens med högskolepedagogik i centrum – Pedagogikdagen. Tidigare år har den arrangerats på plats – först vid campus Norrköping ena dagen och sen vid campus Valla andra dagen. Förra året fick den ställas om på kort varsel för att kunna möta upp det akuta behovet av kunskap om it-verktyg och pedagogiska tankar kring ett distansläge.
I år hade vår konferens redan från början planerats till en endagsaktivitet, helt online, med temat Omställning. Och spontant funderar jag både på de inspirerande bidrag som visade på alla möjliga sätt att arbeta med omställning, men också hur vi som grupp interagerar med en föreläsare i Zoom. Jag inser att vi, liksom säkert även studenter är minst lika olika i vårt sätt att lyssna. En del tycker det är viktigt att se föreläsaren, andra föredrar att lyssna. En del vill gärna ställa frågor textuellt i en chat, medan andra vill ha möjlighet till en dialog. Det är väl just det här med olikheter som är en nyckel i att förstå hur vi beter oss där på andra sidan, varför en del har svarta rutor medan andra gärna har kameran på. Någon behöver spela in för att bättre kunna ta del av innehållet lite mer i lagom takt, med mindre kognitiva belastning.
När något sker live blir det en annan dynamik, flöde och fler saker som kan gå fel – se bara på röstningen i melodifestivalen, då flera jurygrupper hade ljudproblem, eller vår digitaliseringsminister som under intervjun i studio 1, P1 fick byta till telefon, för det blippade för mycket i det digitala verktyg han använde sig av. Det är så det är – och du kommer långt med att ha ett förhållningssätt och insikt om det. Samt en förmåga att ibland bara räkna till 10 och hoppas att det som strular faktiskt släpper, eller be den onlinespelande sonen att inte konkurrera med mamma om det trådlösa nätverket JUST när hon är inne och ska lyssna på en videokonferens med 250 andra deltagare.
Veckan inleddes också med en intressant föreläsning med Lina Liman som skrivit boken Konsten att fejka arabiska (UR Samtiden: inspelad föreläsning med Lina) där jag också blev påmind om hur vi gör när vi lyssnar, att vi även där har olika strategier och förmågan att ta till sig något är egentligen oavsett om det sker digitalt eller analogt ser olika ut. Att sitta rakt upp och ner och bara lyssna är för en del oerhört svårt utan att kunna anteckna, rita, pilla med en fidgetspinner eller kanske sticka.
Fokus med hjälp av garn
För egen del är stickandet ett sätt att stanna där och då, inte vandra iväg i associationsbanor för mycket och lustigt nog finns det vissa stickprojekt som jag kan se på i efterhand och konstatera att jag kommer ihåg både vilket möte jag var på när jag stickade specifika sjok och även exakt vilka ämnen som avhandlades.
För några år sen deltog jag i ett webinarium där Clive Young och Nataša Perović från University College London, presenterade sitt workshop-koncept kallat ABC LD – Activity based curriculum learning design. Det är ett koncept som i sitt mest klassiska utförande är en 90 minuter lång, intensiv workshop där grupper skapar visuella storyboards för att tillsammans planera en kurs eller modul utifrån givna aktivitetstyper: inhämta kunskap, diskutera, samarbeta, utforska, tillämpa/praktisera och skapa. En workshopledare – facilitator håller i trådarna, håller tiden och stöttar grupperna i det arbete som förväntas av dem.
Four steps for rescuing a stalled brainstorm CC BY SA opensource.com, Flickr
Eftersom jag är en stor fantast av analoga verktyg fastnade jag just för möjligheterna att jobba med en stor A1-yta som en stor canvas, färgkodade kort, pennor och korta, fokuserade brainstormingpass. Vi testade detta vid några enstaka tillfällen på Didacticum, men hann inte etablera det som en del av våra bokningsbara koncept förrän det kom en pandemi.
Hur gör vi samma aktivitet, men helt online? Vilka verktyg ska vi använda? Eftersom allt ursprungsmaterial delas som en öppen lärresurs via UCL, tänkte jag dela med mig av hur jag lagt upp det vid två tillfällen den senaste månaden.
Förbereda deltagarna
Just för att det är en helt digital workshop behöver en del tid läggas en tydlig ram för vad som ska ske, vad som förväntas av deltagarna och en kort presentation av vilka it-verktyg som ska användas inklusive länk till lämplig “kom-igång-guide” (Padlet-guide från IT-utbildarna). Jag som facilitator skapar ett Zoom-rum och berättar i text hur arbetsflödet kommer ske: Instruktion i helgrupp, arbete i mindre grupp (break-out-rum), återsamling/reflektion, ny instruktion och sen arbete i grupp igen (och detta upprepas några gånger beroende på hur lång workshopen ska vara).
Det är också viktigt att på förhand komma överens med dem som beställt workshop om
1) Vilken idé/kurs/modul ska respektive grupp arbeta med 2) Hur många grupper ska det vara.
Digitala verktyg
Vi använder Zoom som mötesverktyg inklusive funktionen break-out-room. Ev även polls för utvärdering i slutet. Går även att göra utvärdering i någon av de padlets som använts.
Padlet används både som en yta för instruktion, samarbete och utgör det visuella storyboard som ska skapas. Workshopledaren sätter upp dessa, som distribueras när workshopen påbörjas.
Användning av Padlets olika design och funktioner
Jag som workshopledare (och ibland co-facilitator) utgår från ett strukturerat manus som ligger i en egen Padlet som jag ej delar med deltagarna som är en egen anpassning av instruktionerna från UCL. I detta manus finns även angivet hur och när jag ska hantera olika typer av digitala verktyg för att få arbetet att flyta på.
Uppgift 1 steg 1 och 2 görs direkt på denna Padlet, antingen genom att deltagarna själva skapar nya kort eller skriver kommentar under de kort som redan finns utlagda.
Inför uppgift 2 introduceras respektive grupps visuella storyboard och jag har valt att använda Padlets design för tidslinje. Instruktion till uppgiften finns på den Padlet gruppen får.
I detta utförande sitter jag helt själv och kan inte lyssna av grupperna utan att riskera att jag stör/avbryter genom att gå emellan rummen. Jag kan skicka ut envägsmeddelanden, men det använder jag mest för att påminna om att det är X antal minuter kvar tills återsamling.
Detta gör det svårt att hjälpa deltagarna att behålla fokus, prata om “rätt” saker och faktiskt hinna med det som är tänkt på den korta tidsramen. Finns resurser vore det önskvärt att vara 1 facilitator per grupp, som hela tiden följer med i diskussionerna i gruppernas rum.
Jag har funderat över att ersätta Padlet med en annan kollaborativ digital molntjänst – Mural, men upplever att det än så länge är viktigare med en lägre ingångströskel för nybörjare och där är Padlet betydligt enklare. Men vid lite längre workshops, eller med möjlighet att ha ett förberedande tillfälle där just verktygen gås igenom vore det intressant att se vilka möjligheter Mural skulle kunna innebära.
Är du nyfiken på att veta mer om detta? Den 21/4 håller jag i en workshop – håll utkik eller anmäl intresse redan nu genom: didacticum@liu.se.
Snart är cirkeln sluten. Snart har vi bedrivit högre utbildning under en pandemi i ett helt år. Från emergency teaching och chockdigitalisering, distansläge och hybridläge har det blivit tydligt att trots en ökad digital kompetens hos många är vi inte riktigt på det klara med hur vi ska se på utbildningserbjudandet i framtiden. Det kräver ett omtag på både ekonomiskt och juridiskt plan, men vi behöver ändå leka med tanken – hur ska vi planera utbildningar i en framtid som kanske ställer återkommande krav på flexibel omställning mellan campusbaserat och online? När vi nu kunnat visa på flexibilitet med hjälp av digitala lösningar – varför inte fundera några varv till kring att det kanske är så vi behöver utforma våra utbildningar även i framtiden?
I början av pandemin och distansläget hade jag tankar om att detta skulle vara ett stålbad, en uppdatering av synen på blended learning och möjligheten att kombinera aktiviteter utifrån ett pedagogiskt perspektiv snarare än det som görs av vana och tradition. Men – jag har kommit att revidera detta ett antal gånger och börjat fundera över hur vi kan tänka kring ett hybridläge med hög grad av flexibilitet vad gäller synkrona och asynkrona aktiviteter med hjälp av digitala lösningar, utan att för den delen gå sönder av gränslös tillgänglighet. Arbetet med detta ska ej ske på en engagerad individs axlar, utan böra vara synkat med it-resurser, kompetensutvecklingstid, kollegialt samarbete och stöttas av ledningen. Frågan är bara – hur får vi till detta?
Det som lyfts fram på sistone är ett sätt att arbeta med kursdesign, som bär namnet hyflex (hybrid+flexibility). Ett koncept som tagits fram av Dr Brian J. Beatty, som redan tidigt 00-tal lyfte fram möjligheten att erbjuda kurser med större flexibilitet för studenterna i hur de kan välja att delta – med ett tydligt fokus på studentcentrerat lärande istället för förmedlingspedagogik. Det kan vara värt att sätta sig in i Beattys resonemang – och fundera över hur det kan stötta inför en osäker framtid. Jag tror att det är ett begrepp som kan vara användbart i diskussioner framöver – så läs gärna lite om det via länkarna här nedan.
Vad är den mest rättssäkra examinationsformen? Vad betyder det egentligen att något är rättssäkert? Och vad är det egentligen vi vill uppnå genom examination?
För mig känns de här begreppen viktiga att förstå, men svåra att få grepp om, särskilt om vi är intresserade att våra studenter ska utveckla sådana förmågor som låter dem fatta kloka beslut med långsiktiga konsekvenser i en osäker värld där de har att hantera svåra utmaningar.
I en militär grundutbildning tränas man i att klara sig i fält, hantera militär utrustning och fysisk uthållighet. Examinationen innebär just detta: en tredagars strapats med övningar i sjukvård, skytte, orientering alltmedan man transporterar sig själv längre sträckor. För att framföra en bil övar man bilkörning under olika förhållanden, och examinationen består i att man framför en bil. För att bli konsertpianist övar man länge på att spela piano och vid intagning till högre läroverk eller konservatorier får man provspela stycken på pianot. För att bli skicklig programvaruutvecklare krävs det längre träning i behärska de formella uttryckssätt och matematiska verktyg som används för problemlösning med dator och man examineras vid intervju för arbeten genom att få skriva programkod.
I alla ovanstående fall, oavsett om det handlar om att få ett certifikat, fortsätta en karriär eller ett jobb, prövas precis de förmågor som man övat på. Ovanstående är exempel på vad jag kallar autentisk examination, det vill säga examination som prövar förmågor som man övat innan dess att man examineras.
Jämför detta med följande:
“Vi gör en kurs med projektarbete, engagerande spel & praktiskt arbete tillsammans med externa parter och sedan skriver vi en rapport på det”
”I kursen gör vi laborationer parvis med kollegial granskning under kursens gång för att träna oss i teknisk problemlösning, och sedan baseras betyget på en skriftlig tentamen.“
Det är onekligen så att vi ofta hemfaller åt traditionella sätt att examinera studenter även när vi infört lärandemoment som kan kännas innovativa. Varför blir det så? Varför är det så svårt att applicera mer autentiska examinationsformer när vi gör om kurser till att inkludera mer engagerande moment för våra studenter? Varför känner vi att vi behöver rapporten eller tentan i slutet av genomförd kurs? Varför kan inte resultaten studenterna presterat tala för sig själva? Varför tror vi att det är mer rättssäkert att examinera på ett sätt som inte direkt motsvarar det studenterna i praktiken ägnat kurserna åt?
2010 PopTech Science and Public Leadership Fellows by poptech, (CC BY-SA)
Riskerna som framhålls för examination i nära samarbete med studenter handlar ofta om rättssäkerhet. Man misstänker att studenter eller lärare inte skulle vara ärliga och rättvisa i en examination som kräver förtroende. Studenterna kan misstänka att lärarna kan vara partiska om bedömningar ska göras av en samlad prestation under en längre tid eller vid arbete tillsammans med andra studenter. Det kan såklart även vara en fråga om att lärarna inte litar på studenterna, och att de tror det finns en risk att studenterna försöker vilseleda. Oavsett handlar det dock om bristande förtroende, både i resonemangen om orsak och i konsekvenserna. För även om orsakerna kan handla om brist på förtroende, så kännetecknas även konsekvenserna av att de minskar förtroendet. Varje steg som tas bort från situationen som kräver förtroende mellan två parter (man har ett öppet samtal om resultatet av ett genomfört projekt, man diskuterar kontinuerligt och ärligt hur det går för en student med studierna under en termin), får man situationer som innebär mindre informell kontakt och mer formella regler (reglerad tentamen, tydliga förväntade svar, inga tillåtna hjälpmedel, anonymiserade rättningsprotokoll, övervakade examinationer).
Den erfarenhet jag själv har av situationer där studenter får beskriva var de själva befinner sig i relation till lärandemål, styra sitt lärande och inför examinationen beskriva om de uppfyllt lärandemålen är att deras bedömningar ofta är väldigt nära mina egna, särskilt om vi haft en dialog under kursen som bygger på förtroende åt båda håll och ärliga frågor. För att det ska fungera gäller dock att utbildningen har ett antal specifika egenskaper:
Studenterna måste få meningsfulla sätt att styra både vad och hur de lär sig inom kursens ramar, så att de känner att de faktiskt tycker att det är meningsfullt att lägga tid själv på att styra sitt lärande. Examinationen ska handla om exakt det de gjort i kursen och inte kräva att de försöker lista ut vad examinatorn egentligen tänker.
De måste få lagom svåra utmaningar. En kurs som har gemensamma och väldigt specifika ämnesmässiga lärandemål för alla kommer sällan att vara lika relevant för alla, och om man inte känner att en kurs är anpassad för en själv kommer man försöka klara sig även om man egentligen behövt göra en helt annan, längre eller krångligare resa än den som kursansvariga tänkte sig. Om lärandemålen formuleras på ett sådant sätt kommer det vara svårt för studenterna att klara dem.
Det måste finnas ett konsekvent förhållningssätt från lärare från början i att man kan ange på vilket sätt man förväntar sig att studenterna ska lära sig och visar sig villig att verkligen hjälpa studenterna på vägen.
I slutändan vill vi kanske att våra studenter inte bara ska visa prov på skicklighet, utan även nyfikenhet, mod, klokskap och integritet när det gäller att utmana invanda föreställningar om hur vi ska organisera vårt samhälle. Det kan vara en god idé att agera föredöme i att visa prov på de egenskaperna när vi examinerar våra studenter och utforska, vara modig men visa vad man förväntar sig av sina studenter. Jag är övertygad om att det ger effekter bortom vad en enskild examination visar.
