När kontorsmiljön inte längre funkar för ljudinspelning – nya resurser på gång!
Just nu samarbetar IT och Didacticum för att skapa inspelningsrum för undervisande personal vid LiU. Fokus är ljudinspelning, t ex till din powerpoint-presentation. Det kommer finnas ett rum på Valla (Studenthuset), två i Norrköping och ett på US. Tekniken på plats är av typen USB-mikrofon, hörlurare, dator (med relevanta program) och skärm. Miljön är inredd med ljuddämpande material och bokning kommer ske via TimeEdit.
I höst kör våra vänner IT-utbildningar ett nytt koncept: Utbildningsdag helt online. Med hjälp av konferensverktyget Zoom får du lära dig både om LiU:s miljöstrategi, användbara verktyg för resfria möten och själv ser jag fram emot pausgympa med Stina!
Digitalisering dras med ett envist rykte: att den ska utgöra lösningen på många effektivitets- och kostnadsbesparingskrav inom akademien.
Den bilden baseras på teknikoptimism och innovationsglädje i ett land som satsat mycket på välutbyggd infrastruktur för IT. Dessvärre är digitalisering som vilket nytt verktyg som helst; det kräver kunskap om studenters lärande för att verktyget ska göra nytta. Masskommunikation och digitalisering av fel delar av utbildningen kommer inte att utveckla studenters lärande.
En universitetslärare behöver ges tid och incitament för att utveckla en pedagogisk meritportfölj, där hen har en blandning av digitala och analoga verktyg som i det längre perspektivet kan skapa mervärden såsom kvalitet i utbildningen och kompetensen att möta studenter med olika förutsättningar till lärande. Digital utveckling leder snarare till fler möjligheter till möten mellan lärare och studenter än tvärtom, men även till fler möjligheter till möten mellan studenter. Att förklara, diskutera och bearbeta material tillsammans med andra studenter kan vara minst lika värdefullt som mötet mellan lärare och studenten.
Digitalisering i högskolan kan även innebära att högre utbildning kan bli mer tillgängligt för målgrupper som annars inte skulle ha möjlighet att studera, vilket bidrar till utvecklingen av ett livslångt lärande. Emellertid kräver detta resurser för pedagogisk utveckling med hjälp av digitalisering. En lärplattform är inte självinstruerande och inte heller särskilt motiverande att interagera med utan en tydlig och genomtänkt kursdesign. Kursdesignen behöver anpassas för de tillgängliga kommunikationskanalerna, där möten mycket väl kan ske både synkront, på plats, ”i köttet” och med hjälp av videokonferensverktyg där det både går att hålla föreläsningar, seminarier och grupparbeten – helt online. En annan typ av interaktion kan ske asynkront – utan exakt tid och plats. Det kan vara feedback på en studenttext, inspelad i form av en intalad skärminspelning att ta del av när det passar studenten eller kollaborativa uppgifter med hjälp av diskussionsforum och wikis.
Självklart kräver ett nytt verktyg och nya kommunikationskanaler en viss invänjning, men min erfarenhet är att det ger en mer likvärdig möjlighet att delta, bidra och samtala. Fler vågar ställa frågor till föreläsaren då de kan välja mellan att skriva och att tala.
Digitaliseringen ger också möjligheter att stötta den typen av inlärning som kan behöva repetition. Studenter kan själva välja hur många gånger de behöver ta del av vissa typer av material innan begreppen faktiskt blir begripliga. Text kan stöttas upp av filminstruktioner eller poddavsnitt. Det går att skapa en databas av övningsfrågor för duggor eller andra övningar som kan hjälpa fram till en fördjupande insikt om sådant som även ska behandlas vid en tentamen eller seminarium. Det är inte ens säkert att det är läraren själv som behöver skapa dessa frågor, filmer, poddavsnitt – kanske läggs det arbetet på studenterna för att bearbeta, värdera och analysera kursinnehåll och därmed bygga in en lärandeaktivitet.
Allt är egentligen en fråga om att se digitaliseringen som en del i den pedagogiska verktygslådan där både analoga och digitala verktyg samsas. Det som sen utgör en framgångsrik kursdesign är en kombination av dessa verktyg och aktiviteter som växer fram i relation till ämnet, ämnets didaktik och vilken typ av studentgrupp du ska möta. Att erbjuda alternativ till det fysiska mötet kan ge en ökad grad av tillgänglighet. Ibland kan faktiskt det riktiga samtalet, med ögonkontakt vara direkt avskräckande. Samtal – ja. Diskussioner – ja. Men det måste inte bara ske IRL för att uppnå önskat resultat.
Jag håller med Peter Svensson om att det behövs tid. Tid att följa utvecklingen kring digitalisering av högskolepedagogik, för att bättre kunna visa på vilka pedagogiska vinster digitaliseringen kan ge när snacket börjar mala på om effektivitet och kostnadsbesparingar. Lösningen är inte att analogisera mera – utan att digitalisera medvetet och strategiskt sett till önskat resultat. I mitt fall – utveckla lärandeaktiviteter som gynnar studenters lärande med både digitala och analoga verktyg.
Anna F Söderström
Pedagogisk utvecklare inriktning IKT, högskolepedagogiskt centrum Didacticum, Linköpings universitet
Har bidragit till antologin Hrastinski, S. (Red.) Digitalisering av högre utbildning, Studentlitteratur, 2018.
– eller, när en musiklansering stängde ett helt universitet.
(Detta blogginlägg är ingen kritik mot nedstängningen i sig, utan ett försök att förklara mekanismer och begrepp som driver en subkultur som delvis har en annan kunskapssyn än vi normalt är vana vid inom akademien. Dessutom finns det olika sätt att tolka den figur som syntes på affischerna – dvs svårt att avgöra om uppsåtet var gott eller ont)
Fredagen den 23 augusti 2019 utrymdes alla våra campus vid Linköpings universitet pga ett uppfattat hot. Längs med corson (huvudgatan längs campus) på Valla hade ett stort antal handgjorda små lappar satts upp under natten. En del uppfattade det som ett skämt, andra tyckte att budskapet var obehagligt. Figuren på lapparna var en ledsen clown – en sk jester.
Reading Jester, Wikimedia Commons
En jester är en person som återfinns redan i medeltiden och renässansen, samt i Shakespeares pjäser. Budskapet på en del av lapparna var även att jester måste dö. Dock var stavningen förvrängd på ett sätt som indikerade en koppling till nätet.
Denna figur har även plockats upp av både populärkultur och subkulturer som utvecklat sitt tankestoff primärt i virtuella forum. Jester/joker/clownen används inom skräckfilmer och dystopiska samhällsskildringar (några aktuella exempel: Det och Joker), men är även en karaktär kopplad till hacktivism.
I denna community används ofta mask för att inte röja sin rätta identitet och just jester är den som kopplas till Grey Hat-rörelsen. Då med en stavning snarlik den på lapparna på corson, dvs: th3j35t3r.
Mer känd är troligen en annan hacktivist-grupp, som går under namnet Anonymous vars Guy Fawkes-mask blev visuellt känd genom serieromanen (1982-1989) av Alan Moore och David Lloyd, och senare även genom filmen V för Vendetta (2005). Likt en jester har även denna figur sina anor från medeltiden då den ursprungliga Guy Fawkes levde och gjorde uppror mot överheten. En underhållare och en rebell.
Guy Fawkes-mask vid demonstration Markus Winkler CC BY-SA 2.0 Wikimedia commonsDenna figur utgör med andra ord en mycket tvetydig kulturyttring när den dyker upp på vårt campus – i det här fallet även med koppling till ett öppet instagramkonto, där filmer publicerats innehållande referenser till Shakespeare och skolskjutningar. Detta riktad mot ett universitet i en stad som på kort tid drabbats av två allvarliga sprängdåd, som ännu inte lett till något gripande.
Varför skriver jag då om detta? Jo, för jag tror att det är bra med en förståelse för de begrepp som florerat i relation till det som hänt. Affischerna på campus gick att koppla till ett antal sociala mediekonton som gjorde att det relativt snabbt gick att både förstå anledningen till varför ett universitet valde att stänga, men också en inblick i en typ av kultur som har en alternativ syn på kunskap. Dessutom var det inte särskilt svårt för allmänheten att själva hitta personen bakom affischerna.
Att internet möjliggör en remix av både tankestoff, idéer, historia – i kombination med visuell kommunikation är inget nytt. Lägg därtill referenser till populärkultur, fiktiva och dokumentära berättelser så blir det lätt att svårtolkat material för den som inte är insatt. Ibland blir remixen direkt motsägelsefull, då referenser tappas och missförstås.
Det är viktigt att lära sig mer om vad som driver helt andra subkulturer än den akademiska, eftersom de har en fundamentalt annorlunda drivkraft och yttring.
Vad orsakar de dystopiska dragen, vad lockar och skrämmer, och hur kan detta kopplas till det faktum att intresset för konspirationsteorier och alternativa fakta ökar. Det skapar subkulturer (ofta globala tack vare nätet) med krav på yttrandefrihet och existensberättigande. Värdering av kunskap, tolkningar av forskningsresultat sker genom en helt annan typ av filter. Akademien och medier ifrågasätts och det pågår i en filterbubbla du inte är van vid. Desto större anledning att lära sig mer, sätta sig in i vilket stoff den bygger på och hur den använder internet för att kommunicera och skapa legitimitet. Fundera över den nya tidens misantroper (exempelvis incel) och varför en clown både kan roa och skrämma oss.
Närliggande begrepp
Forum där du kan vara anonym
Forum som Flashback är inget nytt, lägg därtill tjänster såsom Reddit och bildforum såsom 4chan. En app som hakar i detta sätt att kommunicera (anonymt), och som fokuserar på vad som enbart sker i närmiljön är Jodel.
Begreppet NPC (Non-player character) – hämtat från spelvärlden. Används ibland för att beskriva flock-beteende i samhället.
Hoppas sommaren varit vilsam – och att du som förälder inte hamnar alltför djupt i den rätt vanliga känslan av skärmskam efter en semester där barnen kanske fick sitta lite väl mycket med en digital medieenhet. Själv har jag oftast en vision om vad vi ska hitta på tillsammans, men sen kommer olika intressen, behov och väder emellan. (Om nu JAG vill sträck-titta ikapp min favoritserie, hur kan jag då neka barnen att göra detsamma med sina favoriter?) Det jag märkte i sommar var att det fanns mer tid att diskutera med främst 7-åringen kring det han gillar att titta på just nu på YouTube: filmer som visar hur en förbereder mat inför produktfotografering. Vilka knep som finns för att få glassen att se extra god ut i en mattidning? Ett bra tillfälle att diskutera att alla bilder inte går att lita på.
Till den vanligt förekommande oro över vad alla dessa skärmar gör med våra barn, tillkommer även samhällsdebatten kring digitalisering. Och just när det berör barn är det många känslor som rörs upp. Det är lätt att drabbas av dåligt samvete!
Men det börjar bli tydligt att debatten är cyklisk och även förutsägbar. Det är många olika discipliner inom akademien som känner sig manade att ge input i frågor som rör digitalisering, skärmar, data- och tv-spel, lägg därtill ett stort antal debattörer som drivs av en blandning av både magkänsla, erfarenhet och entreprenörsskap. Just nu är det tydligt bland storsäljarna inom hälsa- och livsstilsgenren att det pratas om beroendeproblematik i relation till spel och skärmar.
Och medan diskussionen pågår kring den vetenskapliga grund WHO valt att luta sig mot, snappar media och politiker upp delar av debatten och gör det klickvänligt och tillspetsat. Inte har vanligt folk tid att invänta en långsam, akademisk process – de vill veta nu! Anekdotisk bevisföring gör sig bättre i media, än långsiktiga, kvantitativa undersökningar.
Inför ledighet behövs det med andra ord nyheter kring nedvarvning. Och det finns givetvis en värdering i vad det innebär. Att koppla av är att koppla ner. Att bara vara ska ske i den “riktiga världen”, med andra människor. Gärna i någon typ av naturskön miljö. Det pratas detox, digital detox. Den digitala världen är beroendeframkallande och lösningen är att stänga av och göra saker “på riktigt”.
Men tänk då om den digitala världen är den som gör livet uthärdligt? Att du aldrig varit så social som när du spelar med andra online? Att normen är en aktiv, utåtriktad, naturmänniska innebär inte att alla orkar, kan och vill leva upp till den. Tänk om det vore så lätt om lösningen på all stress bland barn och unga var att alla satte sig med en grupp kompisar på en vacker fjälltopp och bara tog in naturen genom varenda por!
Det jag saknar är fler positiva exempel på när den digitala världen kan skapa möjligheter och förutsättningar att göra sånt som de flesta vetenskaper ändå är ense om att vi mår bra av: motion och social interaktion.
Nyansera synen på vilka aktiviteter som har högre status än andra och försök att se möjligheterna med att låta båda världar dra nytta av varandra. Det kräver lite mer av en som förälder, att hitta rätt. Det kanske upplevs som lättare att bli tränare i fotbollslaget än att börja spela data- och tv-spel med barnen. Men – att nätvandra ska förhoppningsvis vara lika naturligt för föräldrar att göra som att nattvandra framöver.
Sommaren blev en bra chans för mig att sätta mig in i vad som är intressant just nu för min 7-åring, och även om det ibland är fråga om smått obegripliga kulturyttringar så försöker jag att inte vara alltför kritisk. Vi läser Harry Potter och kollar YouTube-klipp som visar olika sätt att göra egna trollstavar. Vi bygger legovärldar, som utgör scenografi för en hel rad med egna filmer. Han skickar en film av sina senaste danssteg till sin äldre kusin, som han under sommaren dansat/spelat Just Dance ihop med.
Hur det än är, så finns det mer positivt med den digitala utvecklingen än negativt och det är viktigt att inte låta skärmskammen ta över alltför mycket även om det är svårt ibland.
![Markus Winkler [CC BY-SA 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)]](https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/85/-FsA14_-_Freiheit_statt_Angst_017_%2814898521068%29.jpg)
