Alla dessa it-system som kom och gick, inte visste jag att det var livet

I höst byts LiU:s lärplattform ut. It´s learning går i graven och ersätts med det som fått namnet Lisam. Detta är kort beskrivet en lärplattform som har sin strukturella bas i Microsofts koncept Office 365. Du får möjlighet att samarbeta med specifika grupper av personer (studenter t ex), dela dokument, interagera och distribuera information på ett mer socialt sätt, men ändå relativt slutet. Har du jobbat med Sharepoint och/eller andra Office-produkter så känns mycket igen. I viss mån påminner även gränssnittet om Facebook – det finns möjlighet att kommentera och gilla saker som skrivs. Mitt första intryck efter en utbildningsvända i systemet är att det finns de funktioner du kan förvänta dig + en hel del extra. Lite som det är i flera andra Office-produkter. Jag använder nog bara 1/10 av alla verktyg och funktioner som finns i Outlook t ex.

Det sker just nu ett intensivt utvecklingsarbete kring att få det så skräddarsytt som möjligt för hela LiU. Med hela LiU menar jag ca 3900 anställda och 27000 studenter – som mer eller mindre kommer påverkas av detta. Eftersom det är fokus lärplattform berörs främst de anställda som arbetar med undervisning, men oavsett är det en ansats att skapa en helhetslösning för nästan 30.000 personer. Då talar vi om en heterogen målgrupp ur flera olika perspektiv som är svår att foga in i ett och samma system, försök har gjorts förut.

Med Lisam försöker universitet haka i den rådande utvecklingen av e-tjänster och it-system som skapats för att underlätta på alla möjliga plan i livet: journalhantering, blankettbeställning, receptförnyelse, anmäla VAB, söka CSN, ansöka till universitet, ställa dig i förskolekö, sms-biljett till bussen, påminnelse om bilbesiktning, skattedeklarationen osv. Du är omgiven av e-tjänster och it-system och nu blir detta en långsiktig lösning på en lärplattform som förhoppningsvis ska utgöra en väl integrerad del i undervisning, kontakt med studenter/lärare, kunskapsspridning och samarbete kring delat material även på längre sikt. Tanken är också att en gång för alla integrera flera olika studentnära tjänster på ett och samma ställe – vilket jag som nyligen lämnat den världen – med glädje välkomnar.

Anledningen till det här blogginlägget är att jag fått frågan vad jag tycker om det jag sett av Lisam – och ja, jag reflekterar med följande förutsättningar: Jag är inte kursansvarig för någon poänggivande kurs och även fast jag kan se stora likheter mellan Lisam och tjänster såsom Yammer och i viss mån även Facebook, så kan jag inte bedömma vad som är bra och dåligt med de olika tjänsterna i relation till varandra. Jag har inte heller – som många andra – erfarenhet av It´s learning. Det jag kan jämföra med är det pussel av gratistjänster/appar som jag använder idag för att få till samma mix av samarbete och delningsverktyg som behövs för just min yrkesroll. Kanske är mitt lugn inför detta systemskifte en följd av detta – funkar det inte som tänkt vid terminsstart så har jag en redan upparbetad verktygslåda bestående av t ex Box, Google Drive, Facebook, rss-läsaren Feedly och Twitter att falla tillbaka på.

Jag vill på intet sätt förminska eller förringa den oro en del känner inför detta systembyte – det är alltid förknippat med osäkerhet, merjobb och tekniska buggar i ett utvecklingsarbete av den här omfattningen. Tid är en bristvara och till hösten kommer en stor kull med studenter som ska använda systemet och även tar för givet att det ska fungera. Men det som är intressant är att vi redan omges av system, både bra och dåliga, som förändras ihop med sina användare eller till och med slutar användas helt i brist på användare. Det är en rätt naturlig del av e-samhället och det som känns positivt med Lisam är viljan att redan från början arbeta med testpiloter och regelbunden rapportering om hur arbetet fortskrider.

Att få en gemensam lärplattform, där de grundläggande funktionerna fungerar: samarbetsytor, dokumenthantering och integrering av redan befintliga studenttjänster är det allra viktigaste – uppnår vi detta inom rimlig tid så har vi en bra start för att kunna vidareutveckla tankarna om det pedagogiska språnget och i förlängningen ytterligare utveckla det kursutbud vi har att erbjuda. Det känns också positivt att gå in i ett nytt system med vetskapen att målet är att kunna använda det på längre sikt än med ett system vi med jämna mellanrum skulle behöva upphandla.

Det blir bra, till slut! Det är ändå en del av e-samhället vi lever i redan och det kommer inte vara färdigutvecklat i en handvändning utan formas med användaren, utifrån de behov som finns. Sen ser jag med spänning fram emot möjligheterna att använda lärplattformen för att stimulera till nytänk i pedagogiken, men det tar vi i ett annat blogginlägg.

Föreläsare 1 inbokad till 17/10 – Mikael Heimann

En av föreläsarna på IKT-dagen kommer vara prodekan och professor i utvecklingspsykologi Mikael Heimann. Fokus kommer vara användandet av ögonrörelsekamera (eye-tracking) i forskning, något han har gedigen erfarenhet. Mikael är även ny ordförande för LIKS och efterträder nu avgående ordförande Helena Klöfver. LIKS är den grupp med representanter från filosofiska fakulteten och utbildningsvetenskap, som är det styrande organet för IKT-studions verksamhet.

Vad är du nyfiken på? Universitetsperspektiv på IKT 17/10

Med jämna mellanrum samlar vi ihop våra befintliga resurser och kompetenser vid IKT-studion och försöker få till kunskapsspridning med lite mer brett perspektiv. Tidigare har vi visat upp vad vi arbetar med genom seminarier i samarbete med specifika utbildningsprogram men till hösten blir det en “IKT-dag” den 17/10. Formatet är rätt traditionellt tänkt – men förhoppningen är att vi även ska kunna streama de föreläsningar som ges och att anställda och studenter vid LiU ska vilja prova på i efterföljande workshops. Tanken är också att genomföra någon slags aktivitet på campus Norrköping.

Vi kommer erbjuda workshops inom främst:

– Eyetracking
– Sociala medier (pedagogiskt perspektiv/omvärldsbevakningsperspektiv)
– Trendspaning IKT: Det flippade klassrummet, den mobila utvecklingen och den visuella webben – hur påverkar det oss vid LiU? Hur går det att använda i vår nya lärplattform Lisam?
– 3D-skrivare – möjlig användning inom filosofiska fakulteten och utbildningsvetenskap
– Presentationsverktyg: Interaktiva skrivtavlor, responssystem.

Vad är du nyfiken på inom LiU? Kom gärna med kommentarer, tankar och förslag.

Vem ska stå för teknikkostnaderna?

I entusiasmen över allt som är gratis på nätet dess möjligheter till utveckling av pedagogik och lärande glöms ibland en aspekt bort. Det är kul att vara långt fram i IKT-tåget, men jag funderar ofta över dem som är lite längre bak och som av olika anledningar inte har råd att hänga på.

För, en förutsättning för att nå detta fria innehåll är att någon har gjort en inledande investering. Det behövs någon sorts dator med möjlighet att surfa. Trots prispress och undersökningar som visar på att 12-15-åringar är den åldersgrupp som har flest alternativ för att surfa – så måste någon stå för kostnaderna. Och det är – och kommer bli en knäckfråga för både skola och universitet.

Vem ska stå för teknikkostnaderna? Ska vi bara sitta lugnt i båten och låta skolor och universitet sponsras (högst sporadiskt) av dataföretag och låta de andra haka i den rådande BYOD (Bring your own device) – trenden?

Jag säger som Sverker: Ska det vara såhär?

Universitetsvärlden och BYOD

I universitetsvärlden drivs utvecklingen väldigt ojämnt framåt – inget konstigt med det egentligen. Ett universitet – men flera olika kulturer som råder både bland anställda och studenter. Attityden till teknik och användningen av den skiljer sig stort i en alldeles för heterogen grupp för att det ska gå att generaliserande säga “studenter använder den här tekniken”. Det som dock knyter oss alla samman är det “kit” med e-tjänster som ändå styr studenterna i en riktning: Vissa typer av tjänster erbjuds enbart digitalt. För dem utan egen dator så finns fortfarande datasalar – men frågan är när dessa spelat ut sin roll? Kommer det vara inom 5, 10 eller 15 år? BYOD-trenden spås få sin stora boom till 2016 och i vanlig ordning är det alltid några som är först på tåget (de är redan där) och några som motvilligt eller aldrig kommer haka på.

Vem ska stå för teknikkostnaderna i universitetsvärlden?

Frågan är då om det ska förutsättas att studenter själva ska betala för sin dator som en följd av ett allt mer digitaliserat universitet – där universitetet möter upp den investeringen genom att erbjuda stabilt och gratis nät, relevanta e-tjänster för studietiden och annars kostsam litteratur i digitala gratis-versioner. En del erbjuder universitetet redan – men frågan är om “bytet” känns rättvist. Kommer detta stå i hälsningsbrevet till nya studenter om 10 år: Vi rekommenderar att du införskaffar en laptop/surfplatta/smartphone för att på bästa sätt kunna ta del av det digitala innehåll vi erbjuder. Fördelen är att studenterna då köper en dator de känner sig bekväma med att använda – och då används den.

Skolans värld

För att återgå till skolvärlden – det är där jag kommit i kontakt med flest goda exempel inom IKT och digitalt lärande. Det är även där tankarna om tekniskt/digitalt utanförskap dykt upp. Det kommer i alla lägen alltid finnas elever som inte har råd med en dator, och då behöver skolan kunna erbjuda det i någon form. Men att då ha en lärarkår där 25% står utan egen dator själva – det ger verkligen inte en likvärdig situation. Det blir något av ett lotteri. Hur ska de skolor utan datorer ens till sina lärare kunna lära ut internetkunskap, god källkritik och i förlängningen även ta det ansvar skolor har enligt skollagen för att hantera mobbning som i dagens medielandskap även sker på nätet. Det här är inget nytt – men ibland behöver det påminnas om de olika förutsättningarna som finns.

Vem ska då för teknikkostnaden?

Inför en teknikinköpspeng öronmärkt för varje pedagog/anställd inom skolan – det ska vara lika självklart som friskvårdspengen. Att låta den kompetenta pedagogen välja själv och hitta sitt verktyg kan vara ett sätt att motivera till användning, men givetvis ska det finnas stöd för dem som efterfrågar det.

För som det är idag – att de som har råd ligger tre steg före dem som inte har råd, det är inte okej.

PS. Ett viktigt arbete kring digital delaktighet görs via svenska bibliotek, studieförbund mfl. Läs gärna mer om det på Digidel2013. DS.

Interaktiva skrivtavlor – ett presentationsverktyg av många

En första reflektion kring tekniken som användes i mässmontrarna på SETT2013 indikerar att den interaktiva skrivtavlan finns kvar, men blir allt mindre (storleksmässigt). Det fanns även fler sk interaktiva projektorer som går att använda mot vilken yta som helst – vägg, bord etc. Tavlor av märket Smartboard verkar dominera den svenska marknaden – då främst inom skolvärlden. Hur det ser ut i universitetsvärlden – det är svårare att greppa eftersom den typen av teknik inte riktigt slagit sig in på allvar i en miljö där overheadkulturen är extremt stark samt att mycket AV-utrustning oftast behöver bokas som ett tillägg, det finns inte i alla salar från start.

Oavsett förutsättningar – så bör vi som universitet erbjuda IKT-utrustning som ligger i linje med det våra studenter kommer möta i arbetslivet – oavsett om det är som lärare, psykolog, affärsjurist eller ekonom. Den interaktiva skrivtavlan är en del i denna IKT-utrustning, något som känns mest relevant för våra blivande lärare, men även för andra med intresse för presentationsteknik. Vi erbjuder workshops med jämna mellanrum och vi kan dra ett antal slutsatser av dessa.

Vi har två interaktiva skrivtavlor (det finns fler på andra ställen på LiU) av märkena Activboard och Smartboard. 9 ggr av 10 används tavlorna till något av följande (eller i kombination med varandra):

1.) Visa film (YouTube, TED, korta videoklipp – oftast från internet)
2.) Visa en presentation eller dokument med text- och bildelement (Powerpoint/Keynote)
3.) Att tillsammans med en högtalarmikrofon och webcam köra videokonferenser – oftast med hjälp av Adobe Connect.

Det interaktiva momenten är det få som faktiskt använder – dels är många inkörda redan på navigeringstekniken från surfplattorna – det funkar inte på tavlorna. Då ger en del upp och använder mus och tangentbord istället.

Dels krävs det kalibrering av pennorna innan användning – det hinns inte alltid med, och då skriver man hellre på en whiteboard vid sidan av. Sen tar många med sig sina egna datorer – och då krävs några steg till för att få till den interaktiva biten (installera mjukvara) och den tröskeln tar sig få över vid kortare workshops. Vi visar – men få vågar pröva själva. Smartboard har fler varit i kontakt med och där är modet något bättre än med Activboard.

Slutsats: 9 ggr av 10 hade det räckt med en projektor, ett stabilt nät och dator. Och förstås hyfsade högtalare – men många distribuerar ljud via den egna datorns högtalare.

Det som dock talar för de interaktiva skrivtavlorna är att det oftast är nära sammanknutet med lärresurser, handledning och material som går att använda i undervisning (främst för lägre åldrar förskola till åk 9). Smartboard har även nyligen lanserat en app, medan Activboard lanserar ett ActivTable. Det är främst i lägre åldrar och/eller i kombination med responssystem (mentometerutrustning) som den interaktiva delen kommer till användning, även om det givetvis går att använda det med äldre elever – men det kan krävas lite extra tänkande för att hitta dit. En interaktiv skrivtavla är svår att använda i större sammanhang (optimal grupp: 10-12) – som det ofta är i universitetssammanhang. Men att fortsätta visa den för våra blivande lärare – det ser jag som en självklarhet. Tavlorna är en del av mångas verklighet ute i skolorna och det här är ju en möjlighet för blivande lärare att åtminstone ha nosat på tekniken under sin utbildning.

Förbi är tiden då alla nya salar utrustades med i stort sett samma grundmöblemang – whiteboard/svarta tavla, pulpet och overhead – framtidens salar bör visa på en variation av presentationsverktyg, baserat på den typ av medier som ska användas i undervisning eller andra presentationer. Det skulle underlätta mycket om det åtminstone fanns: En projektor och ett stabilt nät.

Dator/smart telefon eller platta – ja det är ju en förutsättning också – men det har allt fler med sig själva i universitetsvärlden. Givetvis är skillnaderna mellan olika studentgrupper stora och kommer fortsätta vara ett tag framöver.

Men frågan är hur det ser ut om ca 10 år? Behöver vi ha öppna datasalar alls då?