Author: Per-Anders Forstorp

Posted on

Poddar om högre utbildning

Under de senaste åren har jag verkligen lärt mig uppskatta podcasts! Intresset tog fart när jag via en kollega (thanks Ericka!) upptäckte New Books Network. NBN började i Iowa City under ledning av Marshall Poe och är nu en del av Amherst College Press. Alltjämt är formatet för NBN samtal/intervjuer med författare till nya böcker. Omkring 100 sådana samtal publiceras varje månad inom bokstavligen alla tänkbara ämnesområden. Tänk vilken fantastisk möjlighet att på lediga stunder/eller på jobbet få lyssna till ett spännande samtal i ett av de många ämnen som intresserar oss! Det är som att lyssna på en bokrecension med skillnaden att författaren också är närvarande. Och det handlar mer om samtal och fördjupning än om bedömning och värdering. Education är ett av de större områdena på NBN och det finns i dagsläget omkring 200 sådana författarsamtal om utbildning, varav det senaste handlar om ras och respekt i pojkskolor i USA. En lite mer blygsam motsvarighet till NBN på svenska är Lära från Lärda med Fredrik Hillerborg. Han publicerar en intervju i veckan men hans program har precis som den amerikanska motsvarigheten formen av ett författarsamtal. Det senaste är en intervju med Miki Agerberg och dennes bok om alkohol och droger, Kidnappad hjärna. Hillerborgs urval spänner över många olika ämnesområden och ibland dyker utbildningsfrågor upp.

En typ av poddar som mer explicit handlar om högre utbildning knutna till tidskrifter inom området. Ett av de bästa exemplen är THE Podcast som drivs av Times Higher Education. Den podden förmedlar nyheter om högre utbildning framförallt från Storbritannien men även globalt lite mer från ett branschperspektiv. Den vänder sig både till lärare och administrativ personal. Den senaste podden från THE är en diskussion med några franska forskare om hur universiteten kan hantera de delvis motstridiga kraven på internationalisering/mobilitet och hållbarhet/klimatfrågan. Den amerikanska tidskriften Chronicle of Higher Education driver på motsvarande vis podden Re:Learning men den produktionen verkar ha gått i stå då den senaste publicerades för ett år sedan. Inside Higher Ed har lite bättre fart på sina poddar som förekommer i två varianter: Academic Minute som handlar om det breda fältet av frågor kring högre utbildning och The Pulse som mer specifikt är inriktad på IKT och teknik i utbildningen. Det senaste avsnittet av Academic Minute handlar om ’the politics of the head scarf’ med anledning av aktuella debatter runtom i Europa.

Av mer explicit relevans för dem med intressen att utveckla den högre utbildningens lärande och högskolepedagogik är Teaching in Higher Ed som drivs av Bonni Stachowiak i Kalifornien. Podden är explicit inriktad på kompetensutveckling av akademiska lärare och här finns många bra program att lyssna på. Det senaste programmet handlar om Critical Open Pedagogy. På den tillhörande webbsidan listas och länkas även en mängd relevanta resurser som nämns i programmet.

SRHE står för The Society for Research into Higher Education, baserad i Storbritannien. Deras podcast är lite mindre frekvent men blir särskilt aktiv i samband med någon av deras konferenser och det handlar huvudsakligen om att stödja och förmedla forskning om högre utbildning.

Radiostationen KUT 90,5, som ingår i NPR (National Public Radio), i Austin, Texas har en ambitiös utgivning av lite mer kritiskt inritade poddar om högre utbildning, Higher Ed. Det senaste avsnittet handlar om self-promotion i högre utbildning, något som det anses att vi alla (?) bör ägna oss åt. En brittisk podd med kritisk inriktning är Will Brehm’s Fresh Ed som kommer veckovis. Det senaste avsnittet är en intervju med Janja Komljenovic om hennes studie om LinkedIn och den makt som denna plattform har och får i högre utbildning.

Många av de resurser som jag här har nämnt, med undantag för Hillerborg, har sitt ursprung i Storbritannien och USA. I Sverige finns det också några andra poddar med relevans för högre utbildning men många av dessa som Humpodden vid Linnéuniversitetet, HT-samtal i Lund, Bildningspodden i Stockholmoch Vetenskapsrådets Curiepodden har en mer allmän inriktning. En av de få poddar med specifik relevans för högre utbildning i Sverige är LiUs och Didacticums egen IKT-podden – bravo Anna och Linnea!

/Per-Anders

Posted on

Vad värderar vi inom högre utbildning, om inte lärande för en hållbar utveckling?

Skrivet av Ola Leifler:

Högre utbildning kan motiveras med att man ska kunna garantera samhällets försörjning av kompetens för en mängd olika yrkesgrupper, och för att ge människor möjligheter att utvecklas som personer, förstå sin omvärld bättre och rustas för att lösa samhällets stora utmaningar. Det första målet, att kunna bli anställningsbar inom ett specialistyrke, tenderar dock ofta att vara det viktigaste när man organiserar längre utbildningsprogram. Jag är med i grupper som organiserar tekniska utbildningar och märker att det är väldigt lätt att se tekniska och matematiska kurser som självklara, men andra kurser kan behöva motiveras särskilt. Våra utbildningsprogram gör det därmed tydligt vilka värderingar vi har om vad man bör lära sig först och tillsammans med andra ämnen, vad man ska kunna på djupet och vad man bara behöver ”täcka” i utbildningsplaner. Och även om det knappast finns två ingenjörsutbildningar inom ett visst ämne på olika platser i landet som är identiska, tenderar alla kurser i varje program ändå att vara oumbärliga och svåra att rucka på.
Själv är jag övertygad om att våra utbildningar behöver en annan karaktär för att utveckla våra studenter till kompetenta och engagerade samhällsmedborgare som kan bidra till att skapa ett framtida hållbart och inkluderande samhälle inom ekosystemens ramar. Att verka för detta innebär, på samma sätt som tidigare arbete för att erkänna vikten av etik i utbildningar, att vi behöver värdera kunskap som inte tillhör vår kärnkompetens lika högt som den vi själva har. För min del har det varit befriande på många sätt att, efter disputation och det erkännande det innebär, acceptera att jag behöver lära mig om systemtänkande, trans-disciplinärt lärande, de olika dimensionerna i begreppet hållbarhet och hur de relaterar till varandra och hela tiden känna att det ändå är ok att inte vara expert. Att visa ödmjukhet inför sådant jag ännu inte lärt mig, fortsätta vara nyfiken samtidigt som jag ska kunna ha kvar min kritiska blick och min vetenskapliga hållning.
Under våren genomförde jag och en kollega (Cecilia Enberg) en undersökning där vi frågade programansvariga vid institutionen för industriell och ekonomisk utveckling vad de lade i begreppet hållbarhet och hur de resonerande om att sätta upp lärandemål och -aktiviteter kopplat till detta. På motsvarande sätt som etik, är lärande för hållbar utveckling något som kan kräva att man inte bara lägger till något, utan även tänker om kring sådant som har funnits tidigare. Jag har tidigare varit med om att nya utbildningsmoment som tillfört ett nytt perspektiv först kritiserats för att vara ”flummiga” (vilket ofta betyder annorlunda, och utan klara svar), men efter ett tag kan de ändra mentaliteten hos inte bara studenter utan även lärare vid ett program. För vår del började vi med att införa en kurs i ingenjörsprofessionalism, en kurs med moment över tre år som tillförde personlig utveckling och reflektion till våra ingenjörsprogram. I och med den kursen har vi också diskuterat hur etik och kompetenser kopplat till att kunna verka för en hållbar utveckling kan komma in. Som jag ser det har våra värderingar förändrats en del i och med att både lärare och studenter sett hur värdefullt det är att reflektera över sin egen yrkesroll, sina personliga val och värderingar.
Värderingar är viktiga, värderingar genomsyrar våra utbildningar och de val vi gör och de kan vara svåra att ändra. Men, värderingar går att ändra, och vi har mycket att vinna på att försöka bli medvetna om vilka värderingar vi faktiskt har.
/Ola Leifler, lektor, institutionen för datavetenskap
Posted on

Plattformskapitalismen och den högre utbildningen

Med utgångspunkt från ekonomiska och teknologiska variabler benämns vår tid på många olika sätt: ’sharing economy’, ’gig economy’, ’knowledge economy’, ’peer production’ etc. Många av dessa benämningar framställs som synnerligen gynnsamma för oss konsumenter med sina löften om entreprenörsskap, flexibilitet och hur vi kan optimera våra (digitala) liv och att det är vi som användare och våra aktiviteter tillsammans med andra som utgör det verkliga inflytandet. Förvisso är den nya teknikens kvalitativa inflytande över våra liv omöjlig att bortse ifrån, och visst har den många fördelar, inte minst upplevelsen av att vår delaktighet räknas. Men när vi ser det på det sättet så bekräftar vi samtidigt den försåtligt användarvänliga logik som finns i de ovanstående begreppen och vi riskerar att bortse från viktiga faktorer som värdet av vår medverkan och synligheten av de affärsmodeller som gör vår medverkan så värdefull.

En alternativ term som dykt upp på senare tid för att beteckna vår tid och dess dominerande produktionsformer är plattform, t ex i Nick Srniceks Platform Capitalism (2017). Plattform är en strukturell metafor som har vissa likheter med andra benämningar på infrastrukturer som tidigare använts, t ex nätverk, kanal eller medium. Den betecknar en upphöjd yta, avsedd för någon kommande ospecificerad aktivitet, en slags neutral arena. Srnicek definierar dem som digitala infrastrukturer som möjliggör interaktion mellan två eller flera grupper. Plattformarna, fortsätter han, är mellanhänder som för samman olika grupper av användare: kunder, annonsörer, tjänster, producenter, medborgare och fysiska objekt. Mer direkt syftar plattform på de dominerande digitala företagen i vår tid, det som vi till vardags uppfattar som sociala medier: Google, Facebook, Microsoft, Apple, YouTube m fl. Råmaterialet är kvantifierade data i stora mängder. Affärsmodellen bygger på att skapa tillit mellan olika aktörer. Precis som ovanstående benämningar, är plattform en benämning som ofta används av företagen själva men det har den fördelen att den samtidigt kan vara attraktiv för flera av de aktörer som bygger upp dess aktiviteter. För användarna (du och jag) framstår den som egalitär och tillgänglig för det innehåll som vi själva producerar. Den är också attraktiv för kommersiella producenter och annonsörer. Samtidigt framstår plattformen som en neutral förmedlare av sådant som användarna producerar och kan alltså inte hållas ansvarig för detta innehåll. Att det inte riktigt är så enkelt att de sociala medierna är neutrala plattformar visar den roll som Facebook och Twitter spelat i det amerikanska presidentvalet 2016. För dem som kritiskt analyserar den digitala tidsåldern är analysen av plattformskapitalismen ett sätt att synliggöra dess historiska framväxt och dess betydelse för att strukturera ekonomiska och sociala relationer.

Och fast vi kanske inte tänker på det är utbildningen också ett prioriterat objekt för plattformstänkandet. I dagarna diskuteras t ex Stockholms stads satsning på en gemensam Skolplattform som inledningsvis tycks dras med en del problem. Och i den högre utbildningen verkar plattformarna i olika funktioner som för de flesta av oss har blivit helt oumbärliga. På LiU har vi LISAM och de andra lärosätena har sina egna motsvarigheter. Och vem kan säga nej till lite bidrag från plattformsföretagen i en tid av resursknapphet. Även inom utbildningen bygger plattformarna på samma bägge principer som i andra sammanhang, nämligen datafiering där alla aspekter av den sociala interaktionen kvantifieras och blir ett instrument för kontroll, bedömning och styrning. Den andra processen är kommodifiering där någon form av profit skapas av de aktiviteter som utförs på plattformen. Kanske gäller det senare i mycket mindre uträckning sådana plattformar som LISAM och Skolplattformen, som ju har statliga respektive kommunala huvudmän, men vad vi egentligen om hur de data som generas där faktiskt används och vem som egentligen äger dem. Ett par extrema exempel på plattformiseringen av utbildningen är AltSchool och Coursera. AltSchool som ’ännu bara finns i ett experimentstadium är den helt avreglerade skolan som saknar både lokaler och lärare och helt bygger på en idé om att coacha enskilda individer genom gränssnitt som liknar de sociala mediernas. Coursera erbjuder fri utbildning via MOOCs men alla data som samlas in och som gratisstudenterna bidrar med kan sedan säljas vidare. Det kanske inte låter så illa men tre sådana effekter kan vara värda att diskutera. Plattformarna underordnar de pedagogiska principer till mekanismer som bär upp de sociala medierna; utbildningen presenteras som ett sätt att ’rätta till’ (det som Evgeny Morozov kallar ’technological solutionism’) det som presenteras som ålderdomliga utbildningsideal och organisationsformer; kommersiella plattformar kan förändra den medborgerliga dimensionen av utbildning. I värsta fall ses utbildning i första hand som en teknologisk utmaning som skall lösas och tillhandahållas av plattformsföretagen och i mindre utsträckning som en service som utförs för det allmänna bästa av hängivna lärare.

I den högre utbildningen används olika typer av plattformar utöver de som helt eller delvis skapas lokalt (t ex LISAM och Skolplattformen) och för olika produkter och processer som har att göra med hur vi hanterar kunskap. T ex hur vi samlar och organiserar kunskap (Wikipedia), hur vi publicerar kunskap (plattformar som Elsevier), hur vi förmedlar kunskap och erbjuder lärande (Coursera), hur vi erbjuds plats på en arbetsmarknad dikterad av employability (LinkedIn) och hur vi värderar kvalitet i högre utbildning genom ranking (t ex Times Higher Education World Rankings). Plattformar är en ny organisationsform som måste synliggöras ur alla aspekter: Vad betyder det för akademin? Vad betyder det för synen på expertisen och dess eventuella autonomi? Vad betyder det för synen på utbildning som en gemensam resurs och synen på utbildning för det allmännas bästa?

/Per-Anders Forstorp