“Jag behöver inte pedagogik”

0
Photo by Nathan Dumlao on Unsplash

Det måste ha varit en temadag för undervisning av något slag. Det var många år sedan nu, så jag minns inte riktigt sammanhanget. Kanske var det en av alla tillställningar vi hade när vi försökte anpassa oss till Bologna-reformen. Kanske var det en universitetsgemensam inspirationsdag. Han var säkert en sån där höjdarprofessor som drog in massor av anslag. Och just idag hade han välvilligt stigit ned från parnassen för att sprida lite glans över oss som undervisade på heltid och vår torftiga och jordnära existens. Allt det här framgick med önskvärd tydlighet av både hans rörelsemönster och hans mimik, allt under de andra talarnas inlägg. Vi satt i en alldeles för stor sal som någon bokat i den fromma förhoppningen att intresset för undervisning plötsligt skulle ha ökat. Han lutade sig framåt, vilade armarna på stolsraden framför och utminuterade sina visdomsord med stor pondus:

“Ni förstår, mitt ämnesområde är så speciellt, så jag behöver inte det där med pedagogik.”

Nej, jag tror inte att han egentligen sa så, men det var ändå detta som var kärnan i budskapet. Hans ämnesområde var så viktigt och så otroligt specialiserat att ingen utomstående någonsin skulle kunna tillföra något avseende hans undervisning. Ni vet, en sån där som ser myndighetsförordningar som förslag och rektorsbeslut som utgångspunkter för diskussion. Jag minns inte vad reaktionen blev på hans inlägg. Han lutade sig i alla fall belåtet tillbaka, men jag tror inte att det egentligen var någon som kunde säga så mycket efter detta konstaterande.

Det här är en attityd som jag tyvärr har träffat på flera gånger sedan dess, om än oftast i förtäckt form. Mina eventuella problem är så unika att ingen kan förstå dem. Ingen. Och framför allt ska ingen självutnämnd expert komma och tala om för mig hur jag ska undervisa. Vad som händer i klassrummet stannar i klassrummet. I min kateder är jag Gud allsmäktig och kan aldrig ifrågasättas.

Många akademiker drivs av en djupt rotad och till synes oändlig passion för sitt ämnesområde. Som åhörare är det lätt att smittas av den entusiasm som väller fram närhelst de får en chans att prata om sin forskning. Med tiden får akademiker också en naturlig erfarenhet av att förklara vad de håller på med, och en vana av att ständigt bli ifrågasatta och bedömda av reviewers, seminariedeltagare och granskare av ansökningar. De flesta är därför rätt okej föreläsare, men undervisning handlar om så mycket mer än att bara förklara saker. En pedagogiskt skicklig lärare utvärderar och reflekterar över sin undervisning, bygger långsiktiga relationer med sina studenter, leder och utvecklar lärarlag, samverkar med kollegor och det omgivande samhället. Det handlar sällan om att bara komma in och glänsa.

Tack och lov är den här attityden på väg att dö ut. Idag träffar jag många fler som har ett genuint intresse även för undervisning. Även om incitamenten för att arbeta med utbildning jämfört med forskning fortfarande är svagare så är vi på väg åt rätt håll. Så – vem du nu än var på det där mötet för längesedan – ursäkta att det tog så lång tid att formulera ett svar, men jag tror faktiskt att du behöver “det här med pedagogik” mer än någon annan.

Vilka tre saker skulle du ta med dig till en öde ö?

0

När du läser detta har ljuset vänt tillbaka. Det fysiska ljuset, alltså. Dagarna kommer nu successivt att bli allt längre, även om det kanske inte märks till en början. Upplysningens ljus verkar dock vara på väg att falna. Det är mörkt och kallt i världen. Och dyrt. Så låt oss drömma oss bort från allt och fundera över vilka tre saker vi vill ta med oss till en öde ö. Här är mina förslag:

En soluppgång, med löftet om en ny dag. Någon skulle kanske invända att man inte kan ta med sig en soluppgång. Solen går upp oavsett om jag är på en öde ö eller inte. Och oavsett vad vädret är. Men det jag vill ta med mig är känslan av en soluppgång, hoppet om att universum ändå snurrar på, att naturlagarna fortfarande gäller.

Ett frö, med löftet om en ny vår. Fast egentligen, med mina erfarenheter som hobbyodlare, skulle jag nog ta med mig flera fröer, för säkerhets skull. Kanske en hel kotte? Eller ännu hellre flera olika sorters fröer för att maximera chanserna. Hur som helst, det är själva idén jag vill ta med mig. Det ostoppbara och fullständigt värdeneutrala växandet. Inte utveckling, men väl blad som vecklar ut sig.

En berättelse, med löftet om en ny framtid. Vad är det som är genuint mänskligt, som alltid har funnits och som antagligen är det enda värt att bevara inför nästa försök till civilisation? Berättelsen, så klart. Varför inte slå på stort och ta med Odysséen? För längesedan köpte jag en fin gammal utgåva på loppis, men jag har aldrig lyckats komma längre än första sidan. Hexametern står i vägen. Varje gång jag försöker läsa känner jag den kraftiga rytmen pulsera, så där som hjärtat slår efter en rejäl ansträngning, överröstande allt annat. Kanske var det mer lättlyssnat när Homeros en gång deklamerade i ljuset från lägerelden. Men på min öde ö kanske jag äntligen kan tränga igenom formen och nå in till innehållet. Jag kan nästan höra min gamla svensklärare recitera: “Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Achilles. Olycksdiger till tusende kval för Achaiernas söner.”

Photo by Robson Hatsukami Morgan on Unsplash

Lucka #23: Recension av rimlexikon

0

Snart är det dags att rimma på julklapparna. Det kan vara svårt att välja vilket rimlexikon man ska använda, så här kommer några tips.

Svenskt rimlexikon gavs ut 1907 av kyrkoherden och folkskoleinspektören L.J.Z. Leksell. Förordet är skrivet av Adolf Noreen, professor i nordiska språk och sedermera ledamot av Svenska Akademien, som är positiv till initiativet. “Undertecknad, som varit i tillfälle att taga kännedom om detta arbete i manuskrift, anser sig hafva anledning vitsorda, att detsamma i det stora hela tillfredsställer alla rimliga anspråk.” Den totala omfattningen är 294 sidor och enligt förordet innehåller det drygt 55000 rim. Trots gammalstafvning och pluralformer på verb känns lexikonet användbart även idag.Svenskt rimlexikon (bra namn!) gavs ut första gången 1952 av folkhögskolerektorn och författaren Einar Odhner, bördig från Sjögestad. Förordet är skrivet av Elias Wessén, också han professor i nordiska språk och ledamot av Svenska Akademien. “Det är icke bara diktaren, som söker efter rimord” konstaterar han. “Det gör också språkmannen ibland, vid vissa slag av undersökningar. Vad har vi i svenskan för ord på -age (garage, persifflage [sic!] o.dyl.)?” Persiflage är ett roligare ord för satir som senast sågs i bruk 1977 i inledningen av Povel Ramels TV-serie “Semlons gröna dalar”. I min ägo har jag den andra reviderade upplagan från 1964 (275 sidor) och den tredje reviderade upplagan från 1995 (316 sidor). Baksidestexten på den senare upplagan hävdar att antalet rim har ökat med 30% till hela 40000. Även om detta är en bit från Leksell är nya Odhner mycket användbar.Bonniers rimlexikon från 2004 av Göran Walter är det mest aktuella. Enligt förordet finns här 44000 rim. Leksell och Odhner är organiserade enligt ordändelser. Vill man hitta ett rim på “tentor” så slår man upp ändelsen “-äntor”. I Bonnies rimlexikon får man först försöka slå upp originalordet “tentor”, men upptäcka att det inte finns. Mellan “tenta” och “teoretiker” är det tomt. Istället får man gå till ordslutsregistret och slå upp “-entor” som hänvisar till ordet “mentor” där lämpliga rim finns listade. För en nybörjare är detta kanske bra, men för en van användare av rimlexikon är det förvirrande.En särställning intar Åke Ohlmarks Rimordbok från 1980. Det är inte ett rimlexikon, vilket författaren noga påpekar i förordet, utan snarare en samling exempel. Här finns listor över dialektrim (skånska sådana), spexrim, Q-rim, m.m., samtliga insamlade under författarens tid i studentkretsar i Lund.Alla rimlexikon bleknar dock i jämförelse med klassikern Hammarlöw. Den pensionerade trävaruhandlaren Ant. Hammarlöw utgav 1920 på eget förlag Svenskt rimlexikon (fantasifullt namn!). Det är strax över 300 sidor och fullpackat med egna tolkningar. 1924 utgavs del två som upptar dubbelrim från A till O. I min ägo finns en faksimilutgåva från 1984 med båda delarna tillsammans, men kronan på verket är förstås ett exemplar av första delen med en dedikation från författaren till sin syster den 8 april 1920.Ant. Hammarlöw hade en egen känsla för språk. Ett hemma ofta citerat exempel är rimmen på “udd”. Efter de uppenbara alternativen (ludd, mudd, kludd, sudd) hittar man de mer kreativa “Robin Hood” och “very good”. Den andra delen med dubbelrim är en veritabel fest för örat. Man behöver inte använda den som lexikon. Den går att läsa som ren poesi. Lyssna bara på följande förslag: juvelkrona/kamelhona, kaninmat/vaccinhat, vittersnack/glitterfrack.

Lucka #18: Andra chansen

0
Photo by Hunters Race on Unsplash

Du får aldrig en andra chans att göra ett första intryck. Vässa ditt CV! Här är 10 saker du aldrig ska säga på en anställningsintervju. Power dressing – the easy way to feel confident at work.

Vi översköljs av den här typen av budskap och välvilliga lärare förmedlar även vidare detta till studenterna. Det är en hård värld, där ute, och de behöver förberedas. Så kanske det är, men jag ställer inte upp på det. Jag vill inte bidra till en värld där ytliga första intryck är det enda som räknas. Vi ska inte anpassa våra studenter efter världen, vi ska rusta dem för att gå ut och förändra den. De ska ifrågasätta gamla traditioner, oavsett om det handlar om fossilbaserad biltillverkning, enkönad vård av hjärtproblem eller Luciafirande.

Det finaste man kan göra mot en annan människa är att ge henne utrymme att utvecklas, att ständigt vara beredd på att revidera sin uppfattning om henne, att alltid bli överraskad. Vi behöver ge varandra tusen och åter tusen chanser att göra ett första intryck. Det är sådant vi borde tala om med våra studenter: generositet, öppenhet, lyhördhet. Och det känns som att det är precis det som världen där ute behöver just nu.

Så tänd idag dina fyra adventsljus, rensa dina sinnen och försök möta måndagen och dina medmänniskor utan fördomar och filter. Se någon i ett nytt ljus. Ge någon chansen att utvecklas och att växa.

Lucka #13: Vi måste tala om effektivitet

0

Det finns många bra argument för att höja basanslagen till både grundutbildning och forskning, men om vi ska vara lite realistiska kommer det inte att hända. Oavsett regering kommer det inte att komma mer resurser de närmaste åren, och på sätt och vis kan jag köpa det. Det finns många områden inom statens budget som är i mer akut behov av tillskott än högre utbildning. Därför är det viktigt att vi pratar om effektivitet, även om det kan kännas lite smutsigt.

Efter tillräckligt många diskussioner i fikarum och under sena konferenskvällar vet jag att ordet effektivitet är ett rött skynke för många, särskilt inom vissa ämnesområden. En del ser framför sig gråa tidsstudiemän som i minsta detalj följer upp allt vi gör. Tankarna går kanske till målningen Blir du lönsam, lille vän? av Peter Tillberg. Många kastar in begreppet New Public Management i diskussionen. Jonna Bornemark och hennes utmärkta Det omätbaras renässans nämns också.

Allt det här är bra. Jag är en stor vän av bred och djup debatt. Och jag avskyr NPM lika mycket som alla andra tänkande människor. Men i slutet av dagen sitter vi där med samma magra, krympande anslag som förut. Vi behöver hitta sätt att lägga ner mindre tid för att uppnå samma eller bättre resultat.

Photo by Catherine Hughes on Unsplash

Det måste gå att resonera om effektivitet utan att helt köra av vägen så som uppenbarligen har skett i andra delar av den offentliga sektorn. I en huvudsakligen intellektuell verksamhet är det inte fruktbart att fundera över effektiviteten hos enskilda repliker under en föreläsning eller andra mikrohandlingar. Däremot måste det finnas ett sätt att resonera kring större helheter. Bidrar föreläsningarna till att studenterna uppnår lärandemålen, eller finns det andra läraktiviteter som är bättre? Vad ska den schemalagda tid som studenter och lärare möts ägnas åt?

Vilka frågor skulle du vilja ställa till dig själv och dina kollegor? Finns det några sätt att lägga mindre tid på undervisning, men ändå få ut mer? Och hur skapar vi ett hållbart arbetsliv för universitetslärare?