Author: Peter Dalenius

Snart är det dags att rimma på julklapparna. Det kan vara svårt att välja vilket rimlexikon man ska använda, så här kommer några tips.

Svenskt rimlexikon gavs ut 1907 av kyrkoherden och folkskoleinspektören L.J.Z. Leksell. Förordet är skrivet av Adolf Noreen, professor i nordiska språk och sedermera ledamot av Svenska Akademien, som är positiv till initiativet. “Undertecknad, som varit i tillfälle att taga kännedom om detta arbete i manuskrift, anser sig hafva anledning vitsorda, att detsamma i det stora hela tillfredsställer alla rimliga anspråk.” Den totala omfattningen är 294 sidor och enligt förordet innehåller det drygt 55000 rim. Trots gammalstafvning och pluralformer på verb känns lexikonet användbart även idag.

Svenskt rimlexikon (bra namn!) gavs ut första gången 1952 av folkhögskolerektorn och författaren Einar Odhner, bördig från Sjögestad. Förordet är skrivet av Elias Wessén, också han professor i nordiska språk och ledamot av Svenska Akademien. “Det är icke bara diktaren, som söker efter rimord” konstaterar han. “Det gör också språkmannen ibland, vid vissa slag av undersökningar. Vad har vi i svenskan för ord på -age (garage, persifflage [sic!] o.dyl.)?” Persiflage är ett roligare ord för satir som senast sågs i bruk 1977 i inledningen av Povel Ramels TV-serie “Semlons gröna dalar”. I min ägo har jag den andra reviderade upplagan från 1964 (275 sidor) och den tredje reviderade upplagan från 1995 (316 sidor). Baksidestexten på den senare upplagan hävdar att antalet rim har ökat med 30% till hela 40000. Även om detta är en bit från Leksell är nya Odhner mycket användbar.

Bonniers rimlexikon från 2004 av Göran Walter är det mest aktuella. Enligt förordet finns här 44000 rim. Leksell och Odhner är organiserade enligt ordändelser. Vill man hitta ett rim på “tentor” så slår man upp ändelsen “-äntor”. I Bonnies rimlexikon får man först försöka slå upp originalordet “tentor”, men upptäcka att det inte finns. Mellan “tenta” och “teoretiker” är det tomt. Istället får man gå till ordslutsregistret och slå upp “-entor” som hänvisar till ordet “mentor” där lämpliga rim finns listade. För en nybörjare är detta kanske bra, men för en van användare av rimlexikon är det förvirrande.

En särställning intar Åke Ohlmarks Rimordbok från 1980. Det är inte ett rimlexikon, vilket författaren noga påpekar i förordet, utan snarare en samling exempel. Här finns listor över dialektrim (skånska sådana), spexrim, Q-rim, m.m., samtliga insamlade under författarens tid i studentkretsar i Lund.

Alla rimlexikon bleknar dock i jämförelse med klassikern Hammarlöw. Den pensionerade trävaruhandlaren Ant. Hammarlöw utgav 1920 på eget förlag Svenskt rimlexikon (fantasifullt namn!). Det är strax över 300 sidor och fullpackat med egna tolkningar. 1924 utgavs del två som upptar dubbelrim från A till O. I min ägo finns en faksimilutgåva från 1984 med båda delarna tillsammans, men kronan på verket är förstås ett exemplar av första delen med en dedikation från författaren till sin syster den 8 april 1920.

Ant. Hammarlöw hade en egen känsla för språk. Ett hemma ofta citerat exempel är rimmen på “udd”. Efter de uppenbara alternativen (ludd, mudd, kludd, sudd) hittar man de mer kreativa “Robin Hood” och “very good”. Den andra delen med dubbelrim är en veritabel fest för örat. Man behöver inte använda den som lexikon. Den går att läsa som ren poesi. Lyssna bara på följande förslag: juvelkrona/kamelhona, kaninmat/vaccinhat, vittersnack/glitterfrack.

Du får aldrig en andra chans att göra ett första intryck. Vässa ditt CV! Här är 10 saker du aldrig ska säga på en anställningsintervju. Power dressing – the easy way to feel confident at work.

Vi översköljs av den här typen av budskap och välvilliga lärare förmedlar även vidare detta till studenterna. Det är en hård värld, där ute, och de behöver förberedas. Så kanske det är, men jag ställer inte upp på det. Jag vill inte bidra till en värld där ytliga första intryck är det enda som räknas. Vi ska inte anpassa våra studenter efter världen, vi ska rusta dem för att gå ut och förändra den. De ska ifrågasätta gamla traditioner, oavsett om det handlar om fossilbaserad biltillverkning, enkönad vård av hjärtproblem eller Luciafirande.

Det finaste man kan göra mot en annan människa är att ge henne utrymme att utvecklas, att ständigt vara beredd på att revidera sin uppfattning om henne, att alltid bli överraskad. Vi behöver ge varandra tusen och åter tusen chanser att göra ett första intryck. Det är sådant vi borde tala om med våra studenter: generositet, öppenhet, lyhördhet. Och det känns som att det är precis det som världen där ute behöver just nu.

Så tänd idag dina fyra adventsljus, rensa dina sinnen och försök möta måndagen och dina medmänniskor utan fördomar och filter. Se någon i ett nytt ljus. Ge någon chansen att utvecklas och att växa.

Det finns många bra argument för att höja basanslagen till både grundutbildning och forskning, men om vi ska vara lite realistiska kommer det inte att hända. Oavsett regering kommer det inte att komma mer resurser de närmaste åren, och på sätt och vis kan jag köpa det. Det finns många områden inom statens budget som är i mer akut behov av tillskott än högre utbildning. Därför är det viktigt att vi pratar om effektivitet, även om det kan kännas lite smutsigt.

Efter tillräckligt många diskussioner i fikarum och under sena konferenskvällar vet jag att ordet effektivitet är ett rött skynke för många, särskilt inom vissa ämnesområden. En del ser framför sig gråa tidsstudiemän som i minsta detalj följer upp allt vi gör. Tankarna går kanske till målningen Blir du lönsam, lille vän? av Peter Tillberg. Många kastar in begreppet New Public Management i diskussionen. Jonna Bornemark och hennes utmärkta Det omätbaras renässans nämns också.

Allt det här är bra. Jag är en stor vän av bred och djup debatt. Och jag avskyr NPM lika mycket som alla andra tänkande människor. Men i slutet av dagen sitter vi där med samma magra, krympande anslag som förut. Vi behöver hitta sätt att lägga ner mindre tid för att uppnå samma eller bättre resultat.

Det måste gå att resonera om effektivitet utan att helt köra av vägen så som uppenbarligen har skett i andra delar av den offentliga sektorn. I en huvudsakligen intellektuell verksamhet är det inte fruktbart att fundera över effektiviteten hos enskilda repliker under en föreläsning eller andra mikrohandlingar. Däremot måste det finnas ett sätt att resonera kring större helheter. Bidrar föreläsningarna till att studenterna uppnår lärandemålen, eller finns det andra läraktiviteter som är bättre? Vad ska den schemalagda tid som studenter och lärare möts ägnas åt?

Vilka frågor skulle du vilja ställa till dig själv och dina kollegor? Finns det några sätt att lägga mindre tid på undervisning, men ändå få ut mer? Och hur skapar vi ett hållbart arbetsliv för universitetslärare?

Under hösten har jag städat ur mitt gamla kontor och fått anledning att sortera bland en stor mängd sparade böcker, papper och andra saker. Ett av fynden i denna arkeologiska utgrävning var den informationsbroschyr från Tekniska högskolan i Linköping som jag själv fick hem i brevlådan och lusläste strax innan jag skulle söka, våren 1994. Nästan 30 år senare är det fascinerande att se vad som förändrats och vad som är detsamma. Det är förstås lätt att dra på munnen åt hur vi såg ut på den tiden och åt hur tjocka datorskärmarna var. Det är också intressant att se hur mycket text broschyren innehåller. På den tiden hade vi både ork och tålamod med sådant. Men det grundläggande innehållet i utbildningarna är detsamma. Jag vet att det har hänt rätt mycket med undervisningen, förstås, för jag har själv varit en del av den utvecklingen, men fundamentet står fortfarande stadigt.

Broschyren upplyser mig om att ett korridorsrum kostar 1700 kr i månaden, men då betalar man bara för 10 månader. Studiebidraget ligger på 1900 kr i månaden och studielånet på knappt 5000 kr. Det är också roligt att känna igen folk. Den unga doktoranden på en av bilderna är numera professor och studievägledaren (vars namn jag noga strukit under för att komma ihåg) är numera kanslichef.

Enligt baksidestexten har landets yngsta tekniska högskola “en tradition av nytänkande, en vilja att pröva nya okonventionella grepp, att överskrida ämnes- och fakultetsgränser”. Med tjugo år som studierektor i bagaget skulle jag kunna nyansera den bilden något, men det är ju snart jul och jag vill inte sprida dålig stämning.

Ibland hör man folk säga att studietiden är den bästa tiden i livet. Jag förstår att de menar väl, men är det inte synd om livet skulle peaka vid 25 och sedan bara gå utför? Jag hade en fantastisk studietid när jag lärde mig mycket, inte bara om de ämnen som ingick i mitt program, utan också om mig själv. Men det var ju bara början på det livslånga lärandet. Jag vill nog tro att den bästa tiden i livet alltid ligger framför oss, bakom nästa hörn. Vad ska vi annars sträva efter?

 

 

 

Det är lätt att tro att vi lever i en avancerad och framstående tid och att allt som hände innan vi föddes var en ointressant parentes. Men tack och lov snubblar man då och då över guldkorn från historien som plockar ner en på jorden och sätter saker och ting i perspektiv.

Fram tills för ett par veckor sedan hade jag till exempel aldrig hört talas om teatrofonen, en uppfinning från 1881 som är en tydlig föregångare till våra dagars streamade föreläsningar. Huvudtanken var att den som inte hade möjlighet att ta sig till operan kunde låta installera en särskild telefon genom vilken föreställningen kunde avlyssnas. Uppfinnaren Clément Adler hade helt enkelt ställt upp 80 telefoner längs scenkanten och kunde på så vis erbjuda världens första stereoljud. Såväl Victor Hugo som Marcel Proust lär ha varit nöjda kunder. Enligt uppgift ska det ha förekommit teatrofoninstallationer i Stockholm också. Mina efterforskningar har inte tagit mig längre än till Wikipedia, men det kanske finns någon läsare som har om inte förstahandsinformation så i alla fall tips på källor.