Author: Peter Dalenius

Posted on

Tiden sätter sina spår

När jag gick i grundskolan hade jag en elevkalender. Jag minns inte om det var något som vi fick av skolan eller om jag köpte den själv. Varje uppslag motsvarande en vecka och det övre hörnet var perforerat så att man kunde riva av det. På så sätt hittade man snabbt aktuell vecka. På den tiden hade vi fasta veckoscheman i skolan. Det var alltid svenska på tisdag eftermiddag, så på sätt och vis behövdes kanske inte kalendern. Men jag använde den ändå och noterade friluftsdagar, pianolektioner och allt möjligt annat. Senare uppgraderade jag till en filofax. Jag minns inte om det var på gymnasiet eller när jag börjat på universitetet. Varje år fick man köpa en ny inlaga. Layouten var densamma, med en vecka per uppslag, men utrymmet att anteckna var lite större. Under några år delade teknologkåren ut gratis inlagor där årets alla fester var förtryckta, så att ingen skulle missa dem. Filofaxen följde sedan med mig när jag började jobba, och då hade jag ännu mer nytta av den. Och nu betalade jobbet den nya inlagan genom avdelningens årliga kalenderbeställning frampå senhösten.

Jag bar med mig min filofax överallt, till alla möten, även på fritiden. Veckouppslaget blev min sinnebild för vad som skulle hända, strukturen som låg bakom hela mitt liv. Måndag till onsdag var på vänstersidan. När det blev torsdag kändes det nästan fysiskt i kroppen att ögat flyttats till högersidan. För varje dag fanns numrerade rader för timmarna 8-17. Till höger om det fanns utrymme för att skriva upp allmänna saker att komma ihåg. Efter arkeologiska utgrävningar på vinden kan jag konstatera att jag använde papperskalender fram till och med hösten 2010. Efter det finns inga fysiska spår längre.

Då kändes det som att jag var sist i världen med att börja använda en digital kalender, men fördelarna övervägde. Det gick att importera schemat, så att jag alltid hade koll på min undervisning. Det blev också lättare att ändra. Jag behövde inte stryka över eller försöka sudda med det där suddet i andra änden av pennan som aldrig funkade. Framför allt blev det mycket enklare att boka möten med kollegor. Jag kunde skicka en mötesinbjudan som verkade passa in i kollegornas kalendrar och de kunde tacka ja eller nej. Dessutom gick det ju att ha flera kalendrar, i olika system, som synkade med varandra. Fritiden, familjen och föreningen kunde ha var sin kalender som snyggt kunde visas överlappande.

Så varför använder inte alla digitala kalendrar?

Jag har försökt föreställa mig hur jag skulle ha reagerat om någon hade föreslagit att jag skulle byta till en digital kalender runt 2005. Hur hade jag argumenterat? Vid det laget hade jag använt papperskalendrar för att organisera min tid i säkert tjugo år. Kalendern var mitt liv, mitt hem, min fasta punkt i tillvaron. Den gav mig en känsla av trygghet och säkerhet. Jag hade en väl etablerad vana att kolla i den hela tiden, och att hålla den uppdaterad. För min inre syn kunde jag se veckans uppslag och omedelbart få en känsla för om det skulle bli en lätt eller jobbig vecka.

När jag slutligen bytte till en digital kalender tog det lång tid att komma in i nya tankebanor. Det var som att flytta. Du vet säkert hur det är. Man är tvungen att packa ihop allt, och sedan packa upp det igen på det nya stället. Och det kan ta lång tid innan det känns som hemma, innan man har bott in sig. Kroppen måste lära sig att svänga åt ett annat håll på väg till och från jobbet. Autopiloten måste programmeras om.

Det som jag tar med mig från denna introspektion, inför mitt arbete med att utveckla lärares pedagogisk kompetens, är följande: Om man känner en önskan att tvinga andra att använda samma system som en själv bör man fundera både en och två gånger på om det är en bra idé. Även om man tror sig veta att deras liv skulle kunna bli bättre på något sätt. Tidpunkten och förutsättningarna behöver vara de rätta. Och framför allt behöver man utrusta sig med ödmjukhet och tålamod.

Posted on

Vi kan väl fokusera på allting samtidigt?

Photo by Paul Skorupskas on Unsplash

En av de saker jag arbetar med är att försöka få lärare att se nyttan av att ibland skifta över till mer digitaliserade arbetssätt. Du har säkert själv känt av de mer eller mindre uttalade förväntningarna att bli mer digital som cirkulerar i organisationen. Vi är flera som vill få dig att släppa overhead-projektorn och gå över till PowerPoint, eller vilken metafor du nu vill använda. Men det finns förstås många bra invändningar mot detta:

“Det verkar finnas en massa outtalade förväntningar på mig som lärare. Jag saknar tydliga mål för vad vi förväntas uppnå med att byta arbetssätt och bli mer digitala. Eventuella vinster med digitalisering är ytterst diffust uttryckta.”

“Vi spänner vagnen framför hästen. Det är för stort fokus på de tekniska aspekterna och för lite på pedagogiken. Behoven måste komma först, lösningarna därefter.”

“Stödet för att byta arbetssätt är för litet och för otydligt. Jag får ingen tid avsatt för nödvändig kompetensutveckling, så jag hinner helt enkelt inte ta tag i detta, hur viktigt det än kanske är.”

Det mesta av detta kan jag hålla med om. Vi behöver bli tydligare med varför vi ska jobba mer digitalt. Vi behöver blir bättre på att utgå från den vardag som de flesta lärare står i och chefer måste få både uppmaningar och incitament att avsätta den tid som behövs för medarbetare att utvecklas. Det finns dock en invändning som dyker upp ibland och som jag inte köper alls:

“Varför måste vi tala om digitala verktyg och digitala lärmiljöer? Är det inte bättre att tala om verktyg och miljöer i allmänhet?”

Det långsiktiga målet är förstås en värld där vi alla har utvecklas så mycket att vi inte behöver ha ett särskilt fokus på digitala verktyg och miljöer längre, där alla kan göra kloka och medvetna val beroende på situationen. Men vi är rätt långt ifrån det målet. Tyvärr har många fortfarande dålig koll på vad digitala verktyg kan uträtta. Så länge den här obalansen är kvar behöver vi prata om just digitala verktyg, eftersom det är där de riktigt stora kunskapsluckorna finns.

Att vilja klumpa ihop alla typer av verktyg och miljöer, oavsett om de är digitala eller inte, kan låta smart men det förminskar problemet. I mina öron låter det precis som när någon tycker att vi inte behöver prata så himla mycket om det här med kvinnor och män längre, eftersom vi har kommit så långt med jämställdheten i Sverige. Det kanske vi har, om man jämför med 1800-talet, men det finns fortfarande oändligt mycket att göra. Så länge det fortfarande finns strukturell obalans måste vi fokusera på de aspekter som behöver lyftas.

Posted on

AI för lärare

Det är svårt att sia om exakt när och hur AI kommer förändra vårt sätt att arbeta. Enligt Gartners “Hype Cycle” befinner sig AI just nu på toppen av uppblåsta förväntningar och kommer inte bli produktivt förrän om 5-10 år. Jag kan hålla med om att förväntningarna ibland är överdrivna, men det finns många som gör produktiva saker med generativ AI redan nu. Det gamla sättet att tänka kring innovationer känns förlegat i ljuset av de snabba förändringar vi sett det senaste året.

När man ser exempel på AI-tjänster som kan skapa företagsloggor eller generera influencerinlägg är det lätt att avfärda generativ AI som något ytligt. Dessa leksaksverktyg påverkar inte oss på universitetet, för vi sysslar med “riktig” kunskap, sådan som endast kan uppnås efter långa och intensiva studier. Om man på det sättet körsbärsplockar de allra töntigaste exemplen är det klart att ingen blir intresserad av AI, men om vi tittar lite djupare på tekniken bakom dessa tjänster har vi all anledning att ta ett par steg tillbaka och fundera över hur högre utbildning och forskning kommer påverkas.

Många har uttryckt oro inför hur generativ AI påverkar tillförlitligheten hos hemtentor. Och det är klart att om studenterna har tillgång till tjänster som snabbt kan generera grammatiskt korrekt text som i många fall dessutom även är innehållsmässigt okej, så kan vi inte i framtiden lita särskilt mycket på hemtentor. Vi behöver hitta sätt att tänka om när det gäller examination, och det är något som har diskuterats flitigt under det senaste året.

Men det är nästan mer intressant att fundera över hur vårt arbete som lärare kan underlättas genom generativ AI. Jag tror att vi först behöver försöka tillämpa AI själva, innan vi kan förstå tekniken tillräckligt bra för att kunna säga till studenterna vad de får och inte får använda. Och här måste vi tänka utifrån flera horisonter. För det första behöver vi fundera över vad vi kan göra redan idag, med de tjänster som finns här och nu. För det andra behöver vi fundera över vilka tjänster som kanske finns imorgon. Och vilka tjänster vi själva vill vara med och utveckla.

Det sägs ibland att AI i framtiden kommer ersätta X% av alla jobb, och många värden på X har kastats runt i debatten. Men det betyder inte nödvändigtvis att X% av alla anställda kommer sparkas. Det innebär snarare att av de tusen olika sysslor som du ägnar dig åt under en arbetsdag, så kan X% av dessa effektiviseras och kanske försvinna helt om du tar hjälp av olika AI-tjänster. Tänk efter själv. Hur många gånger under en arbetsdag producerar du text i olika former? Vid alla sådana tillfällen kan du ta hjälp av en generativ AI. Du kanske inte delegerar uppgiften helt och hållet till en AI, utan att titta på resultatet, men du kan ta hjälp av en AI för att generera idéer och utkast, omformulera på ett enklare eller mer formellt sätt, o.s.v. Du blir helt enkelt mer effektiv, på samma sätt som vi alla blev lite mer effektiva genom att använda skrivmaskiner, ordbehandlare, miniräknare, e-post, etc. Jag vet att ordet “effektiv” får det att klia hos många lärare som gärna börjar mumla något om NPM, men se det som en möjlighet att göra din vardag lite mindre stressande.

Vi är många som har provat att diskutera med ChatGPT, mest eftersom det var den tjänst som först slog igenom på bred front. Men i dess kölvatten har en lång rad mer specialiserade tjänster dykt upp. Bakom en del av dem hittar vi förstås entreprenörer som vill tjäna storkovan på den senaste trenden, men många är skapade av enskilda entusiaster eller små företag som brinner för att stödja en viss grupp. Inom utbildningssektorn finns det många nya verktyg som, även om de just nu inte känns klockrena för universitetslärare, ändå indikerar vart utvecklingen är på väg.

Jag har testat ett sådant verktyg som heter Eduaide. Det finns i en begränsad gratisversion som är ganska lätt att använda. Hela idén med Eduaide är att hjälpa lärare som behöver planera, genomföra och examinera elever eller studenter. Tjänsten verkar främst inriktad mot grundskola och är begränsad till några ämnen, men konceptet är intressant.

Screenshot of the Eduaide service

Eduaide innehåller flera olika verktyg. Det finns en Content Generator som kan skapa ett femtiotal olika typer av innehåll. Jag kan få en lektionsöversikt, en bedömningsmatris, skisser för presentationer, övningar, projekt, självtester, m.m. Sedan finns det en Teaching Assistant som kan hjälpa mig att formulera kursplaner eller nyhetsbrev, anpassa material för studenter med särskilda behov eller generera aktiviteter för team building. Feedback Bot kan ta emot en students svar och, baserat på kriterier som jag själv bestämmer, generera förslag till återkoppling. Assessment Builder skapar examinationsfrågor av olika slag och sist men inte minst finns en chat där jag kan bolla allmänna idéer med systemet. Det mesta som systemet genererar behöver förstås bearbetas för att kunna användas i klassrummet, men för de ämnen som jag testat får jag rätt bra förslag på lektionsplaneringar, övningsuppgifter och provfrågor, även om det mesta är på en lite för låg taxonomisk nivå för högre utbildning.

Här följer några fler exempel på liknande tjänster. De flesta är inriktade mot grundskolan, men de kan ändå vara intressanta att testa för oss som universitetslärare: Diffit, Conker, Curipod, Lesson Lab, MagicSchool, QuestionWell, Teach Anything, The Educator AI. Och stort tack till Organised Educator för alla tips.

Troligen kommer vi inte att använda just ChatGPT så mycket i framtiden. Istället kommer AI att bli en naturlig del i andra verktyg som vi redan använder. I vår kommer vi troligen få tillgång till Microsoft Copilot, vilket alltså innebär att vi kommer ha AI inbyggd i alla våra vanliga kontorsprogramvaror. AI kommer bli lika vanligt, lika självklart och lika irriterande som alla andra verktyg som en gång var nya. Och den som redan nu testar och utforskar möjligheterna kommer ha ett stort försprång i framtiden. Hur kommer du använda AI för att förenkla ditt arbete som lärare under vårterminen 2024?

 

Posted on

Hur mycket måste man veta innan?

Photo by Siora Photography on Unsplash

Jag är ingen förespråkare för skedmatning, men en stor del av den praktiska kursutvecklingen handlar ändå om vilka idéer som ska tas upp i kursen och i vilken ordning. Vad behöver studenterna känna till innan en viss läraktivitet för att de ska få ut mesta möjliga av den? Det kan vara svårt att hitta en bra balans, och det kan vara svårt att bedöma gruppens nivå. Alla kanske redan kan det här? Det kanske skiljer sig åt ganska mycket mellan olika studenter?

Man kan lätt fastna i en ond cirkel där förberedelsematerialet blir onödigt omfattande. Innan aktiviteten måste studenterna ha förstått A, men för att förstå det måste de även läsa på om B och C, och för att förstå C måste man kunna lite om D och E. Jag vill tro att denna iver att tillrättalägga allting har sitt ursprung i omtanke om studenterna, men vi behöver ge dem realistiska förutsättningar. Vi ska inte bli som curlande föräldrar, som kräver både hängslen och livrem innan studenterna släpps fram till vad det nu är de ska göra. Vi måste lita på att studenterna har åtminstone lite förkunskaper från tidigare kurser. Vi misstror väl inte våra kollegor?

Det är lika lätt att trilla ner i det andra diket. Varför ska jag överhuvudtaget förklara någonting för studenterna? De är ju här för att lära sig och varje student måste själv skapa sin egen kunskap. Alltså behövs inga kurs-PM, inga studiehandledningar, kanske inte ens några kursplaner. Nja, riktigt så långt kanske vi inte ska dra det. Vad är poängen med organiserad utbildning om lärarkåren helt abdikerar och lämnar studenterna vind för våg? Och det vore kanske rimligt med någon slags progression i det här med instruktioner. Mer instruktioner i början, för att skola in studenterna i ett akademiskt tänkande, så att de kan bli mer självständiga senare.

Under flera år jobbade jag med att förbättra en serie laborationer. Varje år försökte jag identifiera vad studenterna hade snubblat över i instruktionerna och vilka moment de hade lagt ner onödigt mycket tid på utan att lära sig något. Sedan filade jag på texten för att guida nästa års studenter lite bättre. Jag vill nog tro att det i flera fall blev bättre, men efter ett tag insåg jag att det inte gick att dra det här arbetet hur långt som helst. Jag insåg att om jag fortsatte för länge i samma riktning riskerade jag att komma till en punkt där studenterna bara skulle skriva sitt namn på en streckad linje för att bli godkända. Nuförtiden skär jag ner instruktionerna lika ofta som jag lägger till något. Och jag funderar mycket över vilka ord jag använder, vilka bilder de frammanar och vilken förståelse det kanske kan leda till. Jag vill hitta en nivå som är en precis lagom utmaning, som pushar studenterna en lagom bit ut i det okända.

Posted on

Vad är naturligt?

Meanderslingorna i en flod och rotsystemet hos ett träd är båda resultat av naturliga processer. Vi kan förstås debattera vad som egentligen är “naturligt” tills korna kommer hem, men låt oss för ett ögonblick lämna den intressanta diskussionen därhän. Även om vi kanske inte förstår alla detaljer så inser vi att det någonstans finns en naturvetare som kan förklara för oss exakt vad det är som ligger bakom hur floder och rötter sprider ut sig. Vi tillskriver därför inte dessa processer några intentioner. Det ligger inget medvetande bakom att det ser ut så här. Det bara blir så. Det betyder inte att vi inte kan tycka att det är vackert. De flesta människor har förmågan att bli hänförda av både stora och små företeelser i naturen.

Konst, och andra kulturella artefakter producerade av människor, brukar vi däremot anta är resultatet av ett medvetet arbete, ofta med en tydlig intention. Även om grottmålningarna har flera tusen år på nacken är de med största sannolikhet gjorda av mänsklig hand. Och vi är rätt säkra på att nedanstående text är skriven av en människa, även om han kanske var ett udda exempel med ibland oklara intentioner.

Vi har länge trott oss lätt kunna avgöra vad som är producerat av en människa och vad som är resultatet av en naturlig process. Men med generativ AI kan vi inte längre vara helt säkra. Generativ AI kan producera många olika slags media som är förvillande likt något människoproducerat. Jag bad DALL-E producera “a cave painting, on a wall of stone, with crude images of wild animals in red-brown color” och fick något som mycket väl skulle kunna vara ett foto från någon sydeuropeisk grotta. Jag bad ChatGPT skriva “en kort inledning (runt 200 ord) till en roman och försök få det att låta som att August Strindberg hade skrivit den” och fick en text som visserligen innehåller ett par böjningsfel, men som har någon typ av mörkt stråk i sig.

Någonstans finns en datavetare eller ingenjör som kan förklara för oss exakt vad det är som ligger bakom att DALL-E producerar en grottmålning eller att ChatGPT skriver en inledning till en roman. Det går att bryta ner dessa processer i sina beståndsdelar, till ettor och nollor om man så vill. Det är inget magiskt eller mystiskt. Det är helt naturligt. Generativ AI har inga intentioner, inget medvetande. Intentionen sitter alltid hos den som håller i verktyget. Och mina intentioner med att välja just dessa exempel bland biljoner andra möjliga är att få dig att fundera över vad som egentligen är naturligt, vad som är äkta eller autentiskt. Och jag vill få dig att inse att vi nog behöver definiera om de här orden, eftersom världen numera är lite annorlunda.

Bilder från Wikimedia Commons (Marko Randjic, Vinayaraj, David Stanley).