AI för lärare

Det är svårt att sia om exakt när och hur AI kommer förändra vårt sätt att arbeta. Enligt Gartners “Hype Cycle” befinner sig AI just nu på toppen av uppblåsta förväntningar och kommer inte bli produktivt förrän om 5-10 år. Jag kan hålla med om att förväntningarna ibland är överdrivna, men det finns många som gör produktiva saker med generativ AI redan nu. Det gamla sättet att tänka kring innovationer känns förlegat i ljuset av de snabba förändringar vi sett det senaste året.

När man ser exempel på AI-tjänster som kan skapa företagsloggor eller generera influencerinlägg är det lätt att avfärda generativ AI som något ytligt. Dessa leksaksverktyg påverkar inte oss på universitetet, för vi sysslar med “riktig” kunskap, sådan som endast kan uppnås efter långa och intensiva studier. Om man på det sättet körsbärsplockar de allra töntigaste exemplen är det klart att ingen blir intresserad av AI, men om vi tittar lite djupare på tekniken bakom dessa tjänster har vi all anledning att ta ett par steg tillbaka och fundera över hur högre utbildning och forskning kommer påverkas.

Många har uttryckt oro inför hur generativ AI påverkar tillförlitligheten hos hemtentor. Och det är klart att om studenterna har tillgång till tjänster som snabbt kan generera grammatiskt korrekt text som i många fall dessutom även är innehållsmässigt okej, så kan vi inte i framtiden lita särskilt mycket på hemtentor. Vi behöver hitta sätt att tänka om när det gäller examination, och det är något som har diskuterats flitigt under det senaste året.

Men det är nästan mer intressant att fundera över hur vårt arbete som lärare kan underlättas genom generativ AI. Jag tror att vi först behöver försöka tillämpa AI själva, innan vi kan förstå tekniken tillräckligt bra för att kunna säga till studenterna vad de får och inte får använda. Och här måste vi tänka utifrån flera horisonter. För det första behöver vi fundera över vad vi kan göra redan idag, med de tjänster som finns här och nu. För det andra behöver vi fundera över vilka tjänster som kanske finns imorgon. Och vilka tjänster vi själva vill vara med och utveckla.

Det sägs ibland att AI i framtiden kommer ersätta X% av alla jobb, och många värden på X har kastats runt i debatten. Men det betyder inte nödvändigtvis att X% av alla anställda kommer sparkas. Det innebär snarare att av de tusen olika sysslor som du ägnar dig åt under en arbetsdag, så kan X% av dessa effektiviseras och kanske försvinna helt om du tar hjälp av olika AI-tjänster. Tänk efter själv. Hur många gånger under en arbetsdag producerar du text i olika former? Vid alla sådana tillfällen kan du ta hjälp av en generativ AI. Du kanske inte delegerar uppgiften helt och hållet till en AI, utan att titta på resultatet, men du kan ta hjälp av en AI för att generera idéer och utkast, omformulera på ett enklare eller mer formellt sätt, o.s.v. Du blir helt enkelt mer effektiv, på samma sätt som vi alla blev lite mer effektiva genom att använda skrivmaskiner, ordbehandlare, miniräknare, e-post, etc. Jag vet att ordet “effektiv” får det att klia hos många lärare som gärna börjar mumla något om NPM, men se det som en möjlighet att göra din vardag lite mindre stressande.

Vi är många som har provat att diskutera med ChatGPT, mest eftersom det var den tjänst som först slog igenom på bred front. Men i dess kölvatten har en lång rad mer specialiserade tjänster dykt upp. Bakom en del av dem hittar vi förstås entreprenörer som vill tjäna storkovan på den senaste trenden, men många är skapade av enskilda entusiaster eller små företag som brinner för att stödja en viss grupp. Inom utbildningssektorn finns det många nya verktyg som, även om de just nu inte känns klockrena för universitetslärare, ändå indikerar vart utvecklingen är på väg.

Jag har testat ett sådant verktyg som heter Eduaide. Det finns i en begränsad gratisversion som är ganska lätt att använda. Hela idén med Eduaide är att hjälpa lärare som behöver planera, genomföra och examinera elever eller studenter. Tjänsten verkar främst inriktad mot grundskola och är begränsad till några ämnen, men konceptet är intressant.

Screenshot of the Eduaide service

Eduaide innehåller flera olika verktyg. Det finns en Content Generator som kan skapa ett femtiotal olika typer av innehåll. Jag kan få en lektionsöversikt, en bedömningsmatris, skisser för presentationer, övningar, projekt, självtester, m.m. Sedan finns det en Teaching Assistant som kan hjälpa mig att formulera kursplaner eller nyhetsbrev, anpassa material för studenter med särskilda behov eller generera aktiviteter för team building. Feedback Bot kan ta emot en students svar och, baserat på kriterier som jag själv bestämmer, generera förslag till återkoppling. Assessment Builder skapar examinationsfrågor av olika slag och sist men inte minst finns en chat där jag kan bolla allmänna idéer med systemet. Det mesta som systemet genererar behöver förstås bearbetas för att kunna användas i klassrummet, men för de ämnen som jag testat får jag rätt bra förslag på lektionsplaneringar, övningsuppgifter och provfrågor, även om det mesta är på en lite för låg taxonomisk nivå för högre utbildning.

Här följer några fler exempel på liknande tjänster. De flesta är inriktade mot grundskolan, men de kan ändå vara intressanta att testa för oss som universitetslärare: Diffit, ConkerCuripodLesson LabMagicSchoolQuestionWellTeach AnythingThe Educator AI. Och stort tack till Organised Educator för alla tips.

Troligen kommer vi inte att använda just ChatGPT så mycket i framtiden. Istället kommer AI att bli en naturlig del i andra verktyg som vi redan använder. I vår kommer vi troligen få tillgång till Microsoft Copilot, vilket alltså innebär att vi kommer ha AI inbyggd i alla våra vanliga kontorsprogramvaror. AI kommer bli lika vanligt, lika självklart och lika irriterande som alla andra verktyg som en gång var nya. Och den som redan nu testar och utforskar möjligheterna kommer ha ett stort försprång i framtiden. Hur kommer du använda AI för att förenkla ditt arbete som lärare under vårterminen 2024?

 

Hur mycket måste man veta innan?

Photo by Siora Photography on Unsplash

Jag är ingen förespråkare för skedmatning, men en stor del av den praktiska kursutvecklingen handlar ändå om vilka idéer som ska tas upp i kursen och i vilken ordning. Vad behöver studenterna känna till innan en viss läraktivitet för att de ska få ut mesta möjliga av den? Det kan vara svårt att hitta en bra balans, och det kan vara svårt att bedöma gruppens nivå. Alla kanske redan kan det här? Det kanske skiljer sig åt ganska mycket mellan olika studenter?

Man kan lätt fastna i en ond cirkel där förberedelsematerialet blir onödigt omfattande. Innan aktiviteten måste studenterna ha förstått A, men för att förstå det måste de även läsa på om B och C, och för att förstå C måste man kunna lite om D och E. Jag vill tro att denna iver att tillrättalägga allting har sitt ursprung i omtanke om studenterna, men vi behöver ge dem realistiska förutsättningar. Vi ska inte bli som curlande föräldrar, som kräver både hängslen och livrem innan studenterna släpps fram till vad det nu är de ska göra. Vi måste lita på att studenterna har åtminstone lite förkunskaper från tidigare kurser. Vi misstror väl inte våra kollegor?

Det är lika lätt att trilla ner i det andra diket. Varför ska jag överhuvudtaget förklara någonting för studenterna? De är ju här för att lära sig och varje student måste själv skapa sin egen kunskap. Alltså behövs inga kurs-PM, inga studiehandledningar, kanske inte ens några kursplaner. Nja, riktigt så långt kanske vi inte ska dra det. Vad är poängen med organiserad utbildning om lärarkåren helt abdikerar och lämnar studenterna vind för våg? Och det vore kanske rimligt med någon slags progression i det här med instruktioner. Mer instruktioner i början, för att skola in studenterna i ett akademiskt tänkande, så att de kan bli mer självständiga senare.

Under flera år jobbade jag med att förbättra en serie laborationer. Varje år försökte jag identifiera vad studenterna hade snubblat över i instruktionerna och vilka moment de hade lagt ner onödigt mycket tid på utan att lära sig något. Sedan filade jag på texten för att guida nästa års studenter lite bättre. Jag vill nog tro att det i flera fall blev bättre, men efter ett tag insåg jag att det inte gick att dra det här arbetet hur långt som helst. Jag insåg att om jag fortsatte för länge i samma riktning riskerade jag att komma till en punkt där studenterna bara skulle skriva sitt namn på en streckad linje för att bli godkända. Nuförtiden skär jag ner instruktionerna lika ofta som jag lägger till något. Och jag funderar mycket över vilka ord jag använder, vilka bilder de frammanar och vilken förståelse det kanske kan leda till. Jag vill hitta en nivå som är en precis lagom utmaning, som pushar studenterna en lagom bit ut i det okända.

Vad är naturligt?

Meanderslingorna i en flod och rotsystemet hos ett träd är båda resultat av naturliga processer. Vi kan förstås debattera vad som egentligen är “naturligt” tills korna kommer hem, men låt oss för ett ögonblick lämna den intressanta diskussionen därhän. Även om vi kanske inte förstår alla detaljer så inser vi att det någonstans finns en naturvetare som kan förklara för oss exakt vad det är som ligger bakom hur floder och rötter sprider ut sig. Vi tillskriver därför inte dessa processer några intentioner. Det ligger inget medvetande bakom att det ser ut så här. Det bara blir så. Det betyder inte att vi inte kan tycka att det är vackert. De flesta människor har förmågan att bli hänförda av både stora och små företeelser i naturen.

Konst, och andra kulturella artefakter producerade av människor, brukar vi däremot anta är resultatet av ett medvetet arbete, ofta med en tydlig intention. Även om grottmålningarna har flera tusen år på nacken är de med största sannolikhet gjorda av mänsklig hand. Och vi är rätt säkra på att nedanstående text är skriven av en människa, även om han kanske var ett udda exempel med ibland oklara intentioner.

Vi har länge trott oss lätt kunna avgöra vad som är producerat av en människa och vad som är resultatet av en naturlig process. Men med generativ AI kan vi inte längre vara helt säkra. Generativ AI kan producera många olika slags media som är förvillande likt något människoproducerat. Jag bad DALL-E producera “a cave painting, on a wall of stone, with crude images of wild animals in red-brown color” och fick något som mycket väl skulle kunna vara ett foto från någon sydeuropeisk grotta. Jag bad ChatGPT skriva “en kort inledning (runt 200 ord) till en roman och försök få det att låta som att August Strindberg hade skrivit den” och fick en text som visserligen innehåller ett par böjningsfel, men som har någon typ av mörkt stråk i sig.

Någonstans finns en datavetare eller ingenjör som kan förklara för oss exakt vad det är som ligger bakom att DALL-E producerar en grottmålning eller att ChatGPT skriver en inledning till en roman. Det går att bryta ner dessa processer i sina beståndsdelar, till ettor och nollor om man så vill. Det är inget magiskt eller mystiskt. Det är helt naturligt. Generativ AI har inga intentioner, inget medvetande. Intentionen sitter alltid hos den som håller i verktyget. Och mina intentioner med att välja just dessa exempel bland biljoner andra möjliga är att få dig att fundera över vad som egentligen är naturligt, vad som är äkta eller autentiskt. Och jag vill få dig att inse att vi nog behöver definiera om de här orden, eftersom världen numera är lite annorlunda.

Bilder från Wikimedia Commons (Marko Randjic, Vinayaraj, David Stanley).

Vad är motsatsen till lärande?

Vi kan lära oss mycket om ett fenomen genom att studera dess motsatser. Vad är till exempel motsatsen till lärande? Eftersom lärande är en ständigt pågående förändrings- och utvecklingsprocess kanske motsatsen är stagnation, ett statiskt och låst stillastående. Vad finns det då för krafter i världen som vill förhindra lärande? En sådan kraft är förbjudandet av böcker. Det är lätt att tänka sig att förbjudande av böcker mest var något som katolska kyrkan ägnade sig åt på medeltiden, rädda för att folk skulle tänka själva, eller att det främst var nazister som var rädda för degenererad konst. Men förbjudande av böcker är tydligen inget vi har lämnat bakom oss. Det äger rum här och nu, i stater som många skulle klassa som “demokratiska”.

9-15 oktober äger Banned Books Week Sverige rum. Den lite större tillställningen som inspirerat detta kommer förstås från det land som kanske har störst anledning att ta tag i frågan. Jobbar du i en organisation som inte tar detta på så stort allvar som den borde? I brist på tydligt ledarskap får väl stenarna ropa. Här är några motståndshandlingar som du kan ägna dig åt under veckan:

  • Låna en förbjuden bok på biblioteket och läs den, förstås!
  • Köp en förbjuden bok, om du har råd, för att stödja författarna!
  • Diskutera förbjudna böcker, både i fikarummet och online!

Hotet mot det fria ordet är också ett hot mot det fria tänkandet. Passa på att tänka och skriva medan du kan.

I mötet mellan två ämnen

Two chemical fluids about to be mixed
Photo by Alex Kondratiev on Unsplash

För många år sedan var jag examinator för en projektkurs där några av lärandemålen kretsade kring rapportskrivning och källkritik, sådant som vi numera ibland talar om under rubriken akademisk litteracitet. Och självklart plockade jag in experter. Kursen involverade många olika lärare. Förutom särskilt utsedda projektledare hade vi några som var språkexperter och föreläste om rapportskrivning, några från biblioteket som pratade om sökning och värdering av källor. Något som jag, anekdotiskt, lade märke till var att studenterna inte riktigt tog dessa experter på samma allvar som resten av kursen. Studenterna kände inte att de var där främst för att lära sig skriva rapporter. Det var liksom inte riktigt kärnan i deras valda ämnesområde. Och de såg att jag, som ju kunde det “riktiga” ämnet, lämnade över till nån form av tanter (om uttrycket ursäktas) som fick göra det tråkiga men nödvändiga jobbet att lära studenterna det där andra, mindre viktiga. Jag kände inte att det här upplägget blev bra och funderade på möjliga förbättringar. Min första tanke var att jag skulle ta över dessa inslag själv, så att studenterna fick höra det från en ämnesexpert, så att de förstod att det här också var viktigt. Men jag insåg snabbt att jag aldrig skulle kunna göra ett lika bra jobb. Istället försökte jag på alla möjliga sätt tydliggöra för studenterna hur viktiga de här inslagen var för deras framtida yrkesliv, även om det inte var ett kärnämne. Och framför allt satt jag med och var aktiv vid de flesta av passen, för att markera att de här färdigheterna är en integrerad del av att vara ingenjör, inte något vi slänger på i efterhand för att det ska se bra ut. Jag vet inte om det blev så himla bra alla gånger, men det var i alla fall ett försök. Och ingen skugga ska falla över mina mycket duktiga kollegor i kursen.

Jag har senare hamnat i många andra sammanhang där olika ämnesområden ska mötas. Ofta har det handlat om ett kärnämne i vilket ett annat ämne ska integreras. Inte sällan är kärnämnet ett klassiskt teoretiskt ämne, medan det integrerade ämnet ofta handlar om färdigheter. Och det uppstår alltid problem. Det finns en tydlig hierarki. Kärnämnet är mycket viktigt och det integrerade ämnet är mindre viktigt. Det innebär att lärarna i kärnämnet, i studenternas ögon, tillmäts större makt. Det som lärarna i det integrerade ämnet säger kan man i lite större utsträckning ta med en nypa salt och prioritera lite lägre.

Vad händer i gränslandet mellan två ämnesområden? Ofta behöver det integrerade ämnet fyllas med något konkret, instansieras av exempel från kärnämnet, för att inte bli allt för torrt. Och kärnämnet behöver då kanske komma ner på jorden och bli lite mer tillämpat, insatt i ett större sammanhang. För att det här ska kunna ske krävs ett mycket nära samarbete mellan lärarna på båda sidor, ett arbete som präglas av ömsesidig förståelse och respekt för varandras kompetenser, vilket också måste synas gentemot studenterna. Du kan inte, som lärare i kärnämnet, sitta och gäspa under tiden som ett integrerat moment pågår. Du måste vara med på riktigt. Du måste förstås själv besitta de färdigheter som studenterna förväntas förvärva så att du kan svara vettigt på elementära frågor och inte bara skjuta ifrån dig allt. Du måste ha det i fingrarna. Och du kan inte, som lärare i det integrerade ämnet, helt ignorera innehållet i kärnämnet. Du behöver inte bli ämnesexpert, men du behöver förstå åtminstone de grundläggande förutsättningarna för kärnämnet, kanske dess syn på kunskap och kunskapsproduktion, dess publiceringstraditioner, de stora aktuella forskningsfrågorna, de klassiska tänkarna. Integration är ett givande och ett tagande. Ingendera parten kan gå ur ett integrationsprojekt och vara samma människa. Då har projektet misslyckats.