Sedan något halvår tillbaka lever vi i en ny värld. En värld där många upplever att de inte kan lita på varandra. Det innehåll som jag ser på sociala medier, i nyheterna eller i mina studenters inlämnade arbeten, har det producerats av en människa eller är det datorgenererat? Generativa AI-tjänster lovar oss ett enklare, skönare liv men ställer samtidigt till det för oss som lärare. Kan vi ens använda oss av hemtentor längre?
I ett tankeväckande inlägg på bloggen Ditch That Textbook listas tio brännande frågor som utbildare bör ställa sig. Och de flesta av dessa frågor har inga tydliga svar ännu. Det viktiga är att vi har en aktiv diskussion och hjälps åt att utforska detta okända territorium. Ser du till att detta kommer upp på agendan för ditt nästa avdelningsmöte? De första fem diskussionsfrågorna är följande:
Vilka AI-relaterade beteenden hos studenter vill vi undvika?
Hur kan studenter använda AI på ett ansvarsfullt sätt?
Vilka AI-relaterade färdigheter behöver studenter skaffa sig inför framtiden?
Vad gör vi i våra klassrum idag som fokuserar på färdigheter som inte är relevanta i framtiden?
Ser vi på lärares och studenters AI-användning på samma sätt?
I bilen på väg till jobbet funderade jag över om jag kanske vaknat på fel sida. Jag kände mig arg och frustrerad, men var inte säker på varför. Men så insåg jag att det berodde på att jag glömt byta radiokanal från P1 till P2. På morgnarna försöker jag att alltid lyssna på P2. Det är ett bra sätt att bli lite mer harmonisk och positivt inställd till världen. Om man lyssnar på P1, i alla fall när jag åker till jobbet, finns det sällan något att bli harmonisk av.
Det är i stort sett bara i bilen som jag lyssnar på radio, i alla fall gammaldags synkron radio. Det medför att lyssnandet inte är särskilt planerat utan bara råkar hända. Ett program som jag då och då snubblat in i och alltid älskat är Klartext. De beskriver sig själva som ett nyhetsprogram som berättar nyheter på ett enklare sätt. Det är inga långa och krångliga meningar. Det är inte så många svåra ord. Du kan säkert föreställa dig vem som kan ha extra nytta av detta, men Klartext är aldrig explicita med det. De riktar sig till alla som vill lyssna på nyheter.
Jag kan lyssna på och förstå vanliga nyheter också, men när man lyssnar på Klartext är det som att man förstår bättre. Saker och ting är inte så inlindade. De vanliga klyschorna och omskrivningarna saknas. Om någon är dum i huvudet så sägs det rakt ut. Eller, det gör det kanske inte, för det är fortfarande statlig radio, men du förstår säkert vad jag menar.
Vi som undervisar borde tänka mer på vilka ord vi använder och hur vi formulerar oss. Vi har stora möjligheter att förenkla eller försvåra våra studenters lärande genom vårt språkbruk. Det första som dyker upp i huvudet är kanske vad man säger på en föreläsning, men vi använder språket hela tiden: när vi skriver kursplaner, när vi skriver studiehandledningar, i e-postutskick eller Lisam-nyheter, i det vardagliga samtalet med studenter på rasten. Vid alla dessa tillfällen behöver vi anpassa meddelandet till mottagaren.
Det som många av oss är omedvetna om är det fikonspråk vi använder inom vårt eget ämnesområde. Det funkar utmärkt när vi pratar med våra kollegor. Det hjälper oss att uttrycka oss distinkt och precist. Men när vi ska tala med personer som ännu inte är “inne” behöver vi tänka ett par varv till. Studenterna ska bli våra framtida kollegor, så hur kan vi steg för steg hjälpa dem in i vår språkgemenskap? Här är några saker som jag har tänkt på:
Definiera alltid viktiga begrepp inom ämnesområdet explicit.
Var tydlig med vilka ord som tillhör allmänspråket och vilka ord som är specifika för ämnesområdet.
Introducera nya begrepp gradvis under kursens gång.
Testa om studenterna kan använda begreppen inom ämnesområdet på ett vettigt sätt, inte bara genom tentafrågor utan kontinuerligt under kursens gång.
Du har säkert fler bra tips på hur vi lärare kan tänka. Dela gärna med dig i kommentarsfältet!
Tyvärr blev jag sjuk under semestern, i en en sån där seg förkylning som inte ville släppa taget, och som drog ner både orken och humöret. Följaktligen kom jag tillbaka till campus utan någon som helst ny energi inför höstens vedermödor. Dessutom hade jag nästan tappat rösten och var osäker på om mina nya studenter överhuvudtaget skulle höra vad jag sa. När jag efter några dagar av gråtrista förberedelser kom till den stora hörsalen verkade tack och lov myggan fungera utan problem och jag drog försiktigt igång första föreläsningen, som så många gånger förut. Rösten var knarrig och mörk men gick fram. Sakta men säkert hittade jag tillbaka till lärarrollen. Studenterna var i början tysta och förväntansfulla, men så småningom slappnade de av lite mer och vågade ställa frågor. Under rasten och efter föreläsningen bildades i vanlig ordning en liten kö. Frågorna var förstås inte nya för mig, men för dem var det första gången. Allt var nytt och osäkert. När jag besvarat den sista frågan och gick tillbaka till kontoret sjöd hela campus av liv. Solen strålade, på varenda gräsplätt fanns grupper av studenter tillsammans med sina äldre faddrar och allehanda föreningar och verksamheter stod redo att välkomna nya studenter. Jag kände mig nästan helt återställd, om inte kroppsligen så i alla fall själsligen. Det är få saker som kan ge en sådan energiinjektion som första mötet med de nya studenterna. Vägen ligger öppen och allt är möjligt.
Kinnekulle – Götene kommun, CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons
Jag växte upp i Västergötland vid foten av Kinnekulle, enligt säkra källor en av världens vackraste platser. Alla skolutflykter gick till någon plats på kullen och vi lärde oss ramsan för att komma ihåg alla bergarterna i ordning. Den andra halvan av mitt liv har jag tillbringat i Östergötland där Omberg på många sätt har kommit att spela en motsvarande roll. Det är också en vacker plats med lång historia, ett berg med utsikt över slätten åt ena sidan och den stora sjön på andra sidan. Men där slutar likheterna. Medan Kinnekulle är flackt och erbjuder flera långgrunda badplatser vid Vänern är Omberg brant med få möjligheter att på ett säkert sätt närma sig det iskalla vattnet i Vättern. Dessa skillnader beror på geologin.
Kinnekulle är ett platåberg. Det bildades genom att den magmatiska bergarten diabas en gång trängde upp och lade sig som en skyddande hård skorpa ovanpå de undre sedimentära lagren. Allt detta skedde under jord, men under årmiljonerna som gick eroderades lagren ovanför diabasen bort, medan det som fanns under blev kvar. Det finns flera andra exempel i Västergötland, men även Taffelberget i Sydafrika är ett klassiskt platåberg. Omberg, å andra sidan, är en horst. En sådan bildas genom förkastningar där vissa delar har höjts (horstar) och andra sänkts (gravsänkor). Andra kända horstar i Sverige är Kolmården och Hallandsåsen.
Bildning tar tid, oavsett om vi talar om berggrunder eller mer personlig bildning. Den senare formen handlar för mig till stora delar om perspektiv, att kunna betrakta ett fenomen från alla sidor och vilja försöka sätta sig in i andras upplevelser. Varje gång jag har varit uppe på Kinnekulle eller Omberg har jag blickat ut över omgivningen och tagit in det stora perspektivet. Jag har sett hur saker hänger ihop, hur de förhåller sig till varandra och hur små de ofta är i det stora pusslet. Utsiktspunkter är alltid hänförande. På samma sätt tänker jag att bildning funkar. Det handlar om att gå upp på ett berg, titta ut över ett hav av kunskap och försöka skönja mönstren.
På samma sätt som ytligt sett lika formationer i berggrunden kan ha drastiskt olika bakgrundshistoria så finns det många processer som kan leda fram till den personliga bildningen. Högre utbildning kan vara en komponent men, handen på hjärtat, hur mycket bildning inkluderar du i dina kurser? Det finns ett berömt citat som brukar tillskrivas Isaac Newton, om att stå på jättars axlar för att se längre. Däri ligger bildningens kärna. Det handlar om att sätta sig själv i perspektiv till andra, till världen, att upptäcka såväl sin litenhet som sin inneboende förmåga och hitta ett balanserat sätt att göra världen bättre. Finns det plats för det i din kurs?
Utsikt från Omberg . Riiga, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons
Vi har aldrig haft så fantastiska möjligheter att kommunicera med varandra som idag. Ändå känns det ofta som att vi står långt från varandra. Det är svårt att nå fram och tränga igenom bruset. Fråga vilken lärare som helst. “Studenterna läser ju inte sin e-post!” säger de frustrerat. Det kanske stämmer, men har du funderat över varför det är så?
Vi har alla olika typer av enheter. En del uträttar nästan allt via mobilen, medan andra växlar mellan mobil, läsplatta, bärbar eller fast dator. Vi använder också olika typer av tjänster. En del har en aktiv närvaro på flera olika sociala medier, medan andra begränsar sig till några få. Och på arbetsplatsen eller i föreningen har vi ofta inget val utan får använda de plattformar som tillhandahålls.
Vi har olika strategier för hur vi får notiser. Idag hör man sällan ringsignaler, för de flesta har sina enheter inställda på ljudlöst. Däremot kan det diskret plinga eller surra till lite nu och då. En del vill ha notiser löpande, andra väljer själva att gå in och kolla sina olika källor då och då. Det innebär att vi också har drastiskt olika tidsmönster för när och hur länge vi interagerar med olika tjänster. Vi kanske kollar sociala medier på toaletten, lyssnar på poddar på bussen och checkar e-posten i kassakön.
Varje människa uppvisar därmed ett unikt flerdimensionellt kommunikationsmönster. För att två personer verkligen ska lyckas kommunicera behöver de här mönstren åtminstone delvis överlappa. Om jag mailar dig, men du bara läser e-post en gång i veckan, blir det ju inte så effektivt. Och om du försöker messa mig via WhatsApp kommer jag inte svara, för jag orkade inte installera det på min nya telefon. Zoomar man ut lite kan man se övergripande mönster, som att facebook numera bara är befolkat av “gamla” människor och att TikTok är fullt av fjortisar.
Fungerande kommunikation bygger på ömsesidig förståelse, rimliga förväntningar och explicita överenskommelser. Det går inte bara att köra på och anta att saker funkar. Som lärare måste vi vara tydliga gentemot våra studenter. Hur kommer du att kommunicera under kursens gång? E-post, nyheter i Lisam, chatten i Teams, anslag på din kontorsdörr, röksignaler? Hur omfattande kommer kommunikationen vara, vad kommer den innehålla och vilka förväntningar har du på studenterna när det gäller att ta del av den? I vilka kanaler svarar du på frågor från studenter och hur snabbt kan de förvänta sig respons? Det här är inget som bara funkar av sig självt. Studenterna är nya varje år och har ingen koll på dina ingrodda vanor. Och det kanske skulle vara på sin plats att faktiskt fråga studenterna hur de tycker att du ska kommunicera för att de ska lyssna.
