Author: Peter Dalenius

Jag växte upp i Västergötland vid foten av Kinnekulle, enligt säkra källor en av världens vackraste platser. Alla skolutflykter gick till någon plats på kullen och vi lärde oss ramsan för att komma ihåg alla bergarterna i ordning. Den andra halvan av mitt liv har jag tillbringat i Östergötland där Omberg på många sätt har kommit att spela en motsvarande roll. Det är också en vacker plats med lång historia, ett berg med utsikt över slätten åt ena sidan och den stora sjön på andra sidan. Men där slutar likheterna. Medan Kinnekulle är flackt och erbjuder flera långgrunda badplatser vid Vänern är Omberg brant med få möjligheter att på ett säkert sätt närma sig det iskalla vattnet i Vättern. Dessa skillnader beror på geologin.

Kinnekulle är ett platåberg. Det bildades genom att den magmatiska bergarten diabas en gång trängde upp och lade sig som en skyddande hård skorpa ovanpå de undre sedimentära lagren. Allt detta skedde under jord, men under årmiljonerna som gick eroderades lagren ovanför diabasen bort, medan det som fanns under blev kvar. Det finns flera andra exempel i Västergötland, men även Taffelberget i Sydafrika är ett klassiskt platåberg. Omberg, å andra sidan, är en horst. En sådan bildas genom förkastningar där vissa delar har höjts (horstar) och andra sänkts (gravsänkor). Andra kända horstar i Sverige är Kolmården och Hallandsåsen.

Bildning tar tid, oavsett om vi talar om berggrunder eller mer personlig bildning. Den senare formen handlar för mig till stora delar om perspektiv, att kunna betrakta ett fenomen från alla sidor och vilja försöka sätta sig in i andras upplevelser. Varje gång jag har varit uppe på Kinnekulle eller Omberg har jag blickat ut över omgivningen och tagit in det stora perspektivet. Jag har sett hur saker hänger ihop, hur de förhåller sig till varandra och hur små de ofta är i det stora pusslet. Utsiktspunkter är alltid hänförande. På samma sätt tänker jag att bildning funkar. Det handlar om att gå upp på ett berg, titta ut över ett hav av kunskap och försöka skönja mönstren.

På samma sätt som ytligt sett lika formationer i berggrunden kan ha drastiskt olika bakgrundshistoria så finns det många processer som kan leda fram till den personliga bildningen. Högre utbildning kan vara en komponent men, handen på hjärtat, hur mycket bildning inkluderar du i dina kurser? Det finns ett berömt citat som brukar tillskrivas Isaac Newton, om att stå på jättars axlar för att se längre. Däri ligger bildningens kärna. Det handlar om att sätta sig själv i perspektiv till andra, till världen, att upptäcka såväl sin litenhet som sin inneboende förmåga och hitta ett balanserat sätt att göra världen bättre. Finns det plats för det i din kurs?

Vi har aldrig haft så fantastiska möjligheter att kommunicera med varandra som idag. Ändå känns det ofta som att vi står långt från varandra. Det är svårt att nå fram och tränga igenom bruset. Fråga vilken lärare som helst. “Studenterna läser ju inte sin e-post!” säger de frustrerat. Det kanske stämmer, men har du funderat över varför det är så?

Vi har alla olika typer av enheter. En del uträttar nästan allt via mobilen, medan andra växlar mellan mobil, läsplatta, bärbar eller fast dator. Vi använder också olika typer av tjänster. En del har en aktiv närvaro på flera olika sociala medier, medan andra begränsar sig till några få. Och på arbetsplatsen eller i föreningen har vi ofta inget val utan får använda de plattformar som tillhandahålls.

Vi har olika strategier för hur vi får notiser. Idag hör man sällan ringsignaler, för de flesta har sina enheter inställda på ljudlöst. Däremot kan det diskret plinga eller surra till lite nu och då. En del vill ha notiser löpande, andra väljer själva att gå in och kolla sina olika källor då och då. Det innebär att vi också har drastiskt olika tidsmönster för när och hur länge vi interagerar med olika tjänster. Vi kanske kollar sociala medier på toaletten, lyssnar på poddar på bussen och checkar e-posten i kassakön.

Varje människa uppvisar därmed ett unikt flerdimensionellt kommunikationsmönster. För att två personer verkligen ska lyckas kommunicera behöver de här mönstren åtminstone delvis överlappa. Om jag mailar dig, men du bara läser e-post en gång i veckan, blir det ju inte så effektivt. Och om du försöker messa mig via WhatsApp kommer jag inte svara, för jag orkade inte installera det på min nya telefon. Zoomar man ut lite kan man se övergripande mönster, som att facebook numera bara är befolkat av “gamla” människor och att TikTok är fullt av fjortisar.

Fungerande kommunikation bygger på ömsesidig förståelse, rimliga förväntningar och explicita överenskommelser. Det går inte bara att köra på och anta att saker funkar. Som lärare måste vi vara tydliga gentemot våra studenter. Hur kommer du att kommunicera under kursens gång? E-post, nyheter i Lisam, chatten i Teams, anslag på din kontorsdörr, röksignaler? Hur omfattande kommer kommunikationen vara, vad kommer den innehålla och vilka förväntningar har du på studenterna när det gäller att ta del av den? I vilka kanaler svarar du på frågor från studenter och hur snabbt kan de förvänta sig respons? Det här är inget som bara funkar av sig självt. Studenterna är nya varje år och har ingen koll på dina ingrodda vanor. Och det kanske skulle vara på sin plats att faktiskt fråga studenterna hur de tycker att du ska kommunicera för att de ska lyssna.

I ett inlägg från i höstas listade jag fem tecken på att din avdelning tar undervisning på allvar, men jag inser nu att jag glömt det viktigaste: att man inte talar illa om studenter. Hur lärare förhåller sig till studenter är ju själva lackmustestet. Jag vet inte hur många fikarum jag suttit i där lärare klagat på “dagens studenter”. Och jag får väl erkänna att det tyvärr är sällan som jag har orkat opponera mig. Personer som bara vill gnälla är sällan mottagliga för konstruktiv kritik.

Tyvärr finns det avdelningar där en ogynnsam kultur har tillåtits att växa fram, där man talar om studenter i huvudsak som problem. Det finns en klassisk seriestipp av Berglin som sitter upptejpad någonstans på varje institution. Du har säkert sett den någon gång. Alla utbildningsstadier skyller på de tidigare och till sist utbrister första klass: “Vi tog över ett träsk av trolldeg från dagis!” Lärare behöver, precis som alla andra, frizoner för att prata öppet om sina problem. Enstaka studenter kan ibland ställa till med en del trassel, men det är en stor skillnad mellan att prata om enskilda fall och att ha en slarvig och slängig attityd gentemot hela studentgruppen. Skyll inte på studenterna!

Inledande högskolepedagogiska kurser har under lång tid lutat sig mot boken Teaching for Quality Learning at University av John Biggs och Catherine Tang. I ett av de första kapitlen diskuteras tre nivåer för hur lärare kan tänka om och förhålla sig till undervisning.

1. Vad studenten är
2. Vad läraren gör
3. Vad studenten gör

Högre nivåer leder till bättre lärande. Att fokusera på vad studenten är, är alltså det lägsta och mest outvecklade stadiet som en lärare kan befinna sig i. Det är mer produktivt att fokusera på vad studenten gör. Vårt primära uppdrag som lärare är att, inom de ramar vi fått tilldelade, försöka skapa de bästa förutsättningarna för att studenterna ska kunna ägna sig åt de aktiviteter som vi bedömer leder till det mest högkvalitativa lärandet. Tänk på det nästa gång du hamnar i en sån där spiral av gnäll. Och om du inte orkar säga emot, res dig bara och gå därifrån.