Author: Peter Dalenius

När jag klickar i sökrutan i min dator ser jag min plats i hierarkin. I små runda foton visas min chef, min chefs chef och så vidare hela vägen upp till rektor. Det som saknas i den bilden är det som svävar ovanför rektor, alltså den politiska nivån. Men efter den senaste partiledardebatten är jag ändå rätt nöjd med att slippa bli påmind. För första gången skäms jag lite för att vara statligt anställd. En parad av halvsanningar och medvetna vantolkningar genomsläppta av passiva programledare. Är det detta som är medieträning?

Kontrasten är total mot det seminarium om seminarier som jag deltog i häromveckan. Tillsammans utforskade vi vad ett seminarium kan vara och hur det på olika sätt kan användas för undervisning. Hur kommer alla till tals? Hur kan alla perspektiv utforskas? Hur skapar man det goda samtalet? Det handlade inte om att någon skulle vinna, utan det var ett prestigelöst gemensamt sökande efter kunskap.

Jag deltog en gång i ett möte där en rektor försökte trumma in budskapet att vi var konkurrensutsatta och därför borde vidta vissa åtgärder, oklart vilka. Och jag har funnits på LiU sedan 1994, så ingen specifik rektor behöver känna sig utpekad. Rent definitionsmässigt råder det förstås en slags konkurrens mellan olika lärosäten. Men genom att formulera det i sådana ensidigt företagsmässiga termer förminskar man problemet och missar den stora bilden. Lärosäten konkurrerar inte egentligen med varandra så mycket, men akademin konkurrerar i högsta grad med mycket annat i dagens individcentrerade uppmärksamhetsekonomi. Vår uppgift borde inte vara att försöka tävla med Uppsala, Lund, KTH eller vilka ställen vi nu tror är våra största konkurrenter. Vi borde istället visa upp en enad front mot det tilltagande kunskapsföraktet och de krafter som vill begränsa den akademiska friheten.

För att överhuvudtaget kunna vara en del av samhället måste du ha digital kompetens. Det är liksom inget snack om saken. Vi kan diskutera när, hur och i vilken omfattning digital kompetens ska komma in i olika utbildningsstadier, men den har en självklar plats.

Men vi som arbetar med att övertyga andra om digitaliseringens förträffligheter behöver ibland påminna oss om att digital kompetens inte har något värde i sig. Den är bara ett medel för att kunna göra det vi egentligen ska göra – snabbare, oftare, säkrare, med högre kvalitet eller med större tillförsikt.

Med hjälp av digitala tjänster kan vi snabbare hitta information. Dessutom kan vi sammanställa, filtrera och hantera informationen snabbare. Vi har fler möjligheter att kommunicera och samverka med kollegor, studenter och folk i allmänhet genom digitala tjänster. Vi kan med högre kvalitet skapa olika typer av innehåll: texter, bilder, filmer, m.m. Med växande erfarenhet kan vi göra allt detta säkrare och med större tillförsikt.

Var går då gränsen för digital kompetens? Vi kan lätt få känslan av att det är en oändlig mängd färdigheter som måste tränas. Och oavsett vad vi lär oss finns det alltid fler tjänster och nyare fenomen som vi inte känner att vi har koll på. För att bringa ordning i detta och skapa en struktur som kan ligga till grund för utveckling av digital kompetens finns det europeiska ramverket DigComp (Digital Competence Framework for Citizens).

DigComp har tagits fram på uppdrag av EU-kommissionen. Arbetet inleddes 2010 och i mars förra året kom den senaste versionen 2.2 som självklart inkluderar AI. Ramverket identifierar vad varje medborgare bör kunna när det gäller digital kompetens uppdelat i fem områden:

1. Information and data literacy
2. Communication and collaboration
3. Digital content creation
4. Safety
5. Problem solving

Vart och ett av dessa områden är indelat i 3-6 olika kompetenser. Till varje sådan kompetens finns en lista av lärandemål, organiserade i åtta olika nivåer. Till detta finns konkreta exempel på kunskaper, förmågor och attityder. Känner ni igen strukturen? Javisst, det är samma logik som för våra kära program- och kursplaner. Det är bara att klippa och klistra.

EU satsar mängder av resurser på den här typen av initiativ. Vi har bara sett början av Digital Education Action Plan (2021-2027) och härom veckan uppmanade EU-kommissionen medlemsländerna att satsa på en “massive boost in enabling digital education and providing digital skills”. Vi tror att vi kan ta det lugnt och att Sverige är världens mest digitaliserade land, men faktum är att vi bara är på fjärde plats i EU. En av anledningarna är att alla skyller på någon annan när det gäller utbyggnaden av bredband i glesbygden som vi såg i Corren häromdagen.

I väntan på att Sverige som helhet ska komma in i matchen och jobba mer systematiskt med utvecklingen av digital kompetens kan vi väl åtminstone göra ett försök att gräva där vi står. Jag hoppas att vi ska få möjlighet att ta ett större grepp om digital kompetens på LiU, både för studenter och anställda.

I mitt sociala medier-flöde får jag ibland tips av den här typen:

YouTube is the best university in the world. Here are 7 YouTube channels that will teach you more than a $100,000 college degree.

Visst kan YouTube vara till stor nytta. Själv fick jag hjälp att byta batteri i bilen från en vänlig själ som upplyste mig om att det var helt okej att ta i lite extra och att inte fästet skulle gå sönder. Och jag har många gånger hört från studenter som blivit hjälpta i sina studier genom att hitta någon som kan ge dem andra perspektiv än det jag kan erbjuda. Det är förstås helt okej. Jag är den förste att erkänna att lärande kan uppstå när som helst och var som helst.

Men det finns något i det här klatschiga citatet som skaver. Ni håller förstås med mig, men jag vill ändå explicit artikulera några självklara invändningar. Det kan vara bra att säga dessa saker högt ibland.

1) Utbildning ska inte kosta pengar

Utbildning är en grundläggande mänsklig rättighet. God utbildning för alla är det fjärde av de globala mål som FN satt upp. Den texten vågar visserligen inte rakt ut säga att alla borde ha tillgång till kostnadsfri utbildning, men här bör Sverige fortsätta vara ett föredöme. Det ska inte behöva spela någon roll vilken socioekonomisk bakgrund du har. Utbildning ska finnas för alla.

2) Studenter är inte kunder

Undervisning och lärande är två olika saker. Undervisning är inte en produkt eller en tjänst som man har ångerrätt på. Lärande kräver en gedigen och ambitiös insats från den som ska lära sig, annars leder det ingenstans. Att bara slötitta på filmer är ingen garanti för att ett lärande äger rum.

3) Ett universitet är mer än bara filmer

Den som är student vid ett universitet är en del av en gemenskap, med andra studenter inom samma utbildning och i förlängningen med alla som verkar vid lärosätet. En universitetsutbildning skapar en struktur som främjar lärande. Alla tillgängliga resurser bidrar till detta: lokaler, schema, bibliotek, digitala tjänster, m.m. Det går inte att jämföra det med att sitta i soffan och binge-watcha filmer. Men framför allt backas en universitetsutbildning upp av väl genomtänkta kurs- och programplaner som så småningom leder till en internationellt erkänd examen, något som du kan visa upp för världen och som godtas som ett tecken på kvalitet. Och en universitetsutbildning vilar på forskning och beprövad erfarenhet, inte sällan med en nära koppling till aktiva forskare. Det går inte att jämföra med en kille som spelar in en film hemma i källaren.