….nä Learning by doing, ett begrepp som andra än John Dewey själv använde för att beskriva hans idéer. Han förde fram vikten av teori och praktik, och att skolan var en av de viktigaste delarna i att bygga ett demokratiskt samhälle.
Dewey var av åsikten att lärande behöver ske genom en process, baserat på frågor och upptäckande av världen – som individ eller i grupp med andra. Studenter (elever) utvecklar på detta sätt en djupare nivå av lärande. Det fördjupar även förmågor som rör kritiskt tänkande.
I och med Piaget och Vygotskij lyfts även betydelsen av kontext in. Människan är en social varelse, vi lär oss av varandra och det samhälle vi är en del av – det behöver också tas i beaktande när vi studerar och funderar över pedagogiska frågor. På t ex vår medicinska fakultet används t o m en pedagogisk modell: problem-baserat lärande som har sin utgångspunkt detta.
“ett klassrum på ett universitet som illustrerar hur studenter och lärare arbetar tillsammans för att lösa världsproblemen” DALL-E 3
På svenska säger vi oftast läraktivitet (18700 träffar på Google) eller lärandeaktivitet (20600 träffar på Google), men originalbegreppet på engelska är teaching/learning activity (TLA) eller ibland utskrivet teaching and learning activity. Även om det engelska begreppet är lite längre är det samtidigt tydligare, för det handlar ju om en typ av aktivitet som lärare och studenter gör tillsammans, även om läraren oftast ligger bakom det mesta av planeringen. Läraktivitet är ett av många begrepp inom konstruktiv länkning, alltså idén om att vi ska utforma lärandemål, läraktiviteter och bedömningsmetoder så att det finns en röd tråd genom hela kursen. Lite förenklat skulle man kunna säga att läraktiviteten är rubriken för en bokning i schemat. I vårt schemasystem TimeEdit syns detta i fältet Undervisningtyp. De vanligaste är förstås föreläsning, seminarium, lektion, laboration, o.s.v. men det finns hela 120 olika beteckningar i systemet. En del är väldigt specifika, medan andra uppenbart är platshållare för sådan som inte är undervisningsrelaterat, så undervisningstyp är nog inte exakt samma sak som läraktivitet.
När man står i begrepp att designa en kurs, antingen från grunden eller genom att göra ändringar i en befintlig kurs, då är valet av läraktiviteter en viktig dimension. De namn vi väljer att sätta på tillfällena i schemat bär med sig inneboende förväntningar, både från oss som lärare och från studenterna. Olika läraktiviteter ställer också olika krav på förberedelser och inte minst på lokaler och utrustning. Vi tänker kanske oftast på läraktiviteter som något som äger rum här och nu, alltså tillfällen som är synkrona och på campus, men de kan förstås lika gärna vara asynkrona (förskjutna i tiden) eller medierade (förskjutna i rummet).
Ett sätt att närma sig läraktiviteter utan att fastna i traditionella upplägg kan vara att utgå från Diana Laurillards klassificering av läraktiviteter. Vilka typer av aktiviteter borde studenterna ägna sig åt för att ha så goda chanser som möjligt att nå kursens lärandemål?
Inhämta kunskap – Studenten lär sig genom att lyssna aktivt på en föreläsning, läsa böcker eller digitalt material, titta på demonstrationer eller filmer.
Utforska – Studenten lär sig genom att bearbeta, jämföra eller kritisera texter och andra resurser. Det kan även inkludera studiebesök, dataanalys eller sökande efter källmaterial.
Samarbeta – Studenter arbetar tillsammans för att förstå ett problem som grupp. Det involverar ständiga förhandlingar, utmaningar och återkoppling.
Diskutera – Studenter lär sig genom att i diskussioner formulera sina tankar, idéer och frågor, samt genom att respondera på sina medstudenter.
Tillämpa och praktisera – Studenten lär sig genom att utföra konkreta uppgifter. Detta involverar att identifiera och anpassa lämpliga handlingar för att nå målet, samt att reflektera kring resultatet och vägen dit.
Skapa – Studenten lär sig genom att producera olika typer av material: texter, filmer, presentationer, fysiska artefakter.
Denna klassificering är en viktig del av ABC Learning Design, en effektiv metod för att designa kurser framtagen av University College London (UCL). Under intensiva 90 minuter kan du kickstarta din nya kurs. Hör av dig till oss på Didacticum om du är sugen på en sådan workshop.
Under 1600-1700-tal hade de flesta akademiska lärare inom undervisning och utbildning sin grund i filosofin. Försök gjordes att etablera professurer i ämnet pedagogik – en disciplin med fokus på det vetande och de metoder som tillämpas i uppfostran, undervisning och utbildning. Det var först under senare delen av 1800-talet som något verkligen hände! Mycket tack vare psykologin, även den med flera olika inriktningar. Experimentell psykologi och utvecklingspsykologi gav i svensk kontext en tydlig empirisk inriktning av pedagogik som studieobjekt. Det fanns även en rad kopplingar till andra vetenskaper: biologi, sociologi, kognitionsvetenskap och neurovetenskap.
I början av 1900-talet sågs pedagogik som en del av beteendevetenskaperna – med fokus på barn och unga.
Ellen Key utsåg ju t o m 1900-talet som barnens århundrade!
En huvuduppgift för lärosäten är att utbilda och lära ut. Kunskapen vi lär ut förändras i takt med att världen utvecklas och förändras. Vi som är lärare vid universitet och högskolor måste hela tiden uppdatera oss för att få vår undervisning forskningsanknuten och ändå vara begripliga och dessutom inte överväldiga studenterna med stoff.
För inte alltför länge sedan gjordes komplexa matematiska beräkningar med hjälp av penna och papper, och senare med hjälp av den revolutionerande räknestickan. Idag använder vi datorer och snart AI till det mesta.
Samtidigt med allt detta nya, så känns det tryggt att för många saker gäller ”Inget nytt under solen” (Predikaren 1:9). Inte minst så här i juletider. Vi pyntar till jul, sätter in julgranen, fixar julklappar och kokar gröt. Trots klimatförändringar så snöar det ute och man oroar sig för att kanske halka omkull på väg till jobbet. Och vi är fortfarande ”sociala djur” och i högsta grad beroende av varandra, trots att vi försöker låtsas som annat och tillbringar det mesta av vår tid ensamma med att sitta och glo på en skärm.
Därför känns det extra tryggt när vår föreståndare Gunvor, gör som hon brukar när sista tuggan av lunchen är uppäten och säger ”nu skulle det vara gott med en apelsin” och skuttar iväg till fruktkorgen.
Gunvor äter klementin
Som deltagare på våra kurser vid Didacticum hittar vi alla slags lärare inom alla olika ämnesområden, precis som vi i apelsinen hittar en mängd olika ämnen: kolhydrater, fibrer, kalcium, kalium, magnesium, fosfor, folat, olika B-vitaminer, A-vitamin, samt förstås stor mängd C-vitamin (51 mg/100g Livsmedelsverket.se). Rekommenderat dagligt intag C-vitamin är 75 mg/dag = en stor apelsin. Brustabletter med Vitamin C (kosttillskott) innehåller 1 gram askorbinsyra och doseringen är 1 tablett om dagen; detta motsvarar alltså drygt 13 stycken stora apelsiner! Det betyder att när kroppen använt det den behöver av brustabletten så exkreneras 925 mg eller 92.5% av dosen ut i urinen. Resultatet: en väldigt dyr urin…
Vitaminer är kemiska ämnen som innehåller en amingrupp och som i små mängder är nödvändiga för liv/hälsa och som måste tillföras utifrån då kroppen inte kan syntetisera dessa själva (=vital-amin). En ganska ospecifik och bred definition; det finns ämnen som är livsnödvändiga och innehåller amin men som ändå inte klassas som vitamin t ex alla aminosyror. Oklart varför.
Vitamin C (askorbinsyra; från engelska ordet för skörbjugg = scurvy. A-scurvy alltså där ”a” står för negation) har många effekter i kroppen, mest känt för att reducera (”anti-oxidera”) järn så att det lättare tas upp i kroppen samt för att underlätta syntesen av kollagen (en sorts bindväv som bland annat är en viktig byggsten i tandköttet). Nobelpriset i medicin och fysiologi 1937 gick till ungerske läkaren Albert von Szent-Györgyi för hans studier av cellens metabolism (där cellen använder syre för att bilda energi) med hjälp av antioxidanten askorbinsyra. Szent-Györgyi upptäckte senare Vitamin P där P står för permeabilitet (A. Szent-Györgyi, Nature, 1936). Vitamin P definierades som polyfenoler med antioxidativ effekt också kallade flavonoider. Men vitamin P försvann som begrepp i början av 1950-talet, därför att rekommenderade dygnsdosen ansågs omöjlig att uppnå via ”normalt” intag av frukt och grönt, vilket idag dock har motbevisats (I. Persson, docent farmaci, muntlig kommunikation). Flavonoider är idag väldigt populära som kosttillskott då man tror de kan verka mot det mesta: minska risken för cancer, minska hjärtkärlsjukdomar, förbättra effekten av träning. För att försöka öka dessa positiva effekter så finns det individer som kraftigt överdoserar antioxidanter. Men forskning har visat att överdosering av antioxidanter som Vitamin C vid träning istället ger muskelsvaghet och fördröjer återhämtning (S. Li et al. Journal of Exercise Science & Fitness Vol 20, 2022). Det är också visat att överdosering kan ge inflammatorisk effekt, störa cellsignallering och hormonsystem som östrogen samt skada proteiner och DNA (J. Bouayed & T Bohn, Oxidative Medicine and Cellular Longevity, Vol 3, 2010). Så lagom är bäst som vanligt!
Varför är det då så många individer som tror blint på höga halter kosttillskott? Svar: ”inget nytt under solen” – vi letar fortfarande mirakelmedicinen (panacea = botar allt) som ger oss evigt liv och hälsa. På medeltiden var det teriak (en blandning av opium, padda, ormkött och olika kryddor) som användes som panacea, idag är det antioxidanter, konstiga dieter och mer träning än den stackars kroppen orkar med.
Redan på sin tid var Szent-Györgyi pessimistisk angående vårt moderna levnadssätt och skrev 1970 en bok om detta; ”The crazy ape”. I denna bok ställer han frågan: Hur kommer det sig att våra största vetenskapliga framgångar som vara tänkta att förbättra våra liv istället till slut kommer att vara orsaken till mänsklighetens undergång? Samma fråga ställer vi oss idag och vi har fortfarande inte något svar. Inget nytt under solen.
Hmmm….. nu blev det som det kan bli när man undervisar….. vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop julsäcken och avsluta denna blogg på ett bra sätt….. så det får väl bli en liten tävling!
För att vinna ära och gratulationer, svara på följande två frågor:
Vilken nobelpristagare har ett namn som är ännu svårare att uttala och stava till än Albert von Szent-Györgyi?
Vad är det för en grej som ligger hemma på mitt köksbord? Jag använder den dagligen i dessa juletider. OBS! det är fusk att använda internet eller AI för att hitta svaret.
Fatisk kommunikation är ett begrepp som myntades av Bronisław Malinowski på 1920-talet och innefattar det som vi på Didacticum ibland kallar för “fluff”, dvs kommunikation som inte har som huvudsyfte att utbyta information, utan är till för att skapa eller underhålla sociala relationer. Det kan vara den välkända dansen på morgonen när kollegan anländer till jobbet:
“Hej!”
“Hej, hur är det?”
“Tack bra, ska bli skönt med helg. Du då?”
“Jodå, det knallar och går.”
“Vilket fantastiskt väder vi har haft!”
“Ja, verkligen!”
Det finns, i mina ögon, två intressanta saker med fatisk kommunikation. Den första är att det anses vara något som bygger sociala relationer, men samtidigt innehåller fatisk kommunikation inget riktigt utbyte av förtroende eller någonting djupare över huvud taget. Det är bara en dans som ska utföras, och om du tar fel steg, till exempel svarar på “Hur mår du?” med något djupare än att det är hyfsat, så blir dansen plötsligt i otakt. Det var fel steg, du började dansa Macarena när det var conga, och nu är det bäst att du backar in i ledet igen.
Den andra intressanta aspekten av fatisk kommunikation är att den skiljer sig åt beroende på vilken kanal du använder för kommunikation. Och här är det dans i otakt ganska ofta, när det kommer till de digitala kommunikationskanalerna! Många med begränsad erfarenhet av digital kommunikation tar sig an dessa enligt de danser de lärt sig för t ex fysiska möten eller telefonsamtal. Men när den personen skickar “Hej!” via chatt till en person som har stor erfarenhet av chattkommunikation så väcker det snarare frustration än bygger relation. I chatt är förväntningen att personen som hör av sig också ska driva samtalet framåt med att berätta vad hen vill. Faktiskt så är den här feldansen så vanlig att det till och med finns en sida om det: Nohello.net.
