Det har varit mer än lovligt tyst i bloggen den här hösten – dels för att föreståndare Anna bloggat en del inom ramen för kursen ONL (Open networked learning) via en extern blogg Learning by doing and failing and doing it again, men dels för att vi just nu står inför en organisatorisk förändring. Detta har gjort att vi har behövt strukturera om höstens projekt, avsluta lösa trådar (där det ens går) och fundera över i vilket format arbetet vi gjort hittills via IKT-studion ska gå att överföra till en lite annan målgrupp: Lärare vid Linköpings universitet, och då även hela Linköpings universitet, inte enbart Filosofiska fakulteten och Utbildningsvetenskap. Istället för att möta en blandning av anställda och studenter blir det mer renodlat inriktat på IKT-pedagogik i en högskolepedagogisk kontext via Didacticum. Vissa delar kommer tas med (digitalt berättande, presentationsteknik, multimodalt skapande till undervisning, sladdskola m.m.) medan den del som handlat om ett laborativt och undersökande förhållningssätt kring makerkultur och IT som material i ett skapande hamnar efter årsskiftet hos våra vänner på Biblioteket via deras DigiMaker-arena i Vallabiblioteket.
Så, från 1/1 2018 tillhör IKT-studion Didacticum och hjälper på detta sätt lärare vid LiU att utveckla sina pedagogiska idéer med hjälp av IKT – för att i sin tur kunna agera förebilder gentemot sina studenter.
Som student och/eller Makerspace-intresserad är det primärt Vallabiblioteket du vänder dig till efter 1/1.
Det sker samverkan mellan de olika aktörerna (ja, vi pratar med varandra), men detta är våra primära ansvarsområden framöver.
IKT-studions uppdrag har gått ifrån ett väldigt brett och undersökande förhållningssätt, till att rikta in sig alltmer på hur IKT-verktyg kan användas i ett lärande.
Vid vårt pop up makerspace förra veckan tog vi därmed med både analoga och digitala verktyg som är representativa för den verksamhet vi bedriver just nu. Det är ett stråk av det vi kallar digitalt berättande, makerkultur, analoga projekt för att förstå, förklara och lära ut om teknik, datalogiskt tänkande och hur det bör vara relevant i olika ämnesområden.
Dessutom driver vi även frågor kring hur vi kan stärka den generella kunskapen om hur teknik funkar, hur internet funkar – därav vårt väldigt analoga IKT-memory och engagemang för frågor som digital delaktighet.
Att kunna identifiera och särskilja olika sladdar är en ibland förbisedd kunskap, som ändå behöver nötas in. Detta för att du som användare av teknik i olika sammanhang ska vara bättre rustad för den typen av problemlösning som många värjer sig för och gärna undviker när den uppstår.
Om ljud/bild/projektor inte funkar som du tänkt dig, hur gör du då? Kommer teknikstrul kunna vara den eviga ursäkten för att aldrig våga prova att digitalisera åtminstone en liten del av ett undervisningsmaterial?
Många projekt, diskussioner och workshops som vi arrangerar – oavsett målgrupp, landar också ofta i en central fråga. Frågan om tid. Tid att sätta sig in i ny teknik, tid att lära sig om vilka sladdar som behövs för ett professionellt användande av IKT – något som helst inte ska ske under panikartade former där och då när undervisningen sker. För även om inte alltid intresset är på topp behöver vi alla ha ett grundläggande praktiskt kunnande – för i förlängningen tror jag att det bygger självförtroende att pröva mer digitala verktyg. Om inte annat kanske det även sparar lite tid att kunna felsöka och därmed få igång sin lärandeaktivitet betydligt snabbare än då en inte kunde något alls om teknik.
Febril aktivitet – med hjälp av analoga och digitala verktyg skapar Anna och Linnea ett IKT-memory för att stötta inlärningen av viktiga IKT-begrepp
Bästa sättet för min del är att förstå genom att bryta ner ett begrepp eller i det här fallet en lego-robot i mindre bitar. I demonteringen hinner jag fundera och undersöka hur just teknik-lego är uppbyggt och de delar som behövs för att kunna programmera och även utföra de olika funktioner som är möjliga med den här typen av byggsats. Med ett antal kugghjul och andra rörliga delar och en motor behöver jag få en förståelse för hur en motor faktiskt funkar när den ska föra över kraften i andra komponenter som ska röra sig, rulla.
Eftersom jag har ett fan av serien Labyrint (Barnkanalen SVT) hemma, så har en del tid ägnats framför pussel och labyrinter där just kugghjul spelar en stor roll, så insåg jag att det behövs grundläggande kunskap hur dessa för kraft vidare och hur de behöver placeras i förhållande till varandra.
Lagom till nationaldagen bestämde jag mig därmed för att undersöka hur jag skulle kunna bygga och även programmera en robot till att vifta en flagga med en eller flera armar. För att hitta idéer sökte jag en del på Pinterest, för där finns mycket inom kategorin Lego, mekanik och pedagogiska bilder för den som föredrar det (jag).
Till detta förståelseprojekt valde jag att använda motorn och huvudblocket som ingår i Lego Mindstorms kit. Jag försökte efterlikna lite olika varianter av utföranden med en “arm”-rörelse men insåg att jag saknade rätt sorts specialbitar för att göra exakt likadant. Så det fick bli en annan variant – med en robot som gärna blev lite entusiastisk i sitt viftande – kugghjulen flög av efter ett tag.
Programmeringen gjordes i det program som hör ihop med Lego Mindstorms (Home Edition EV3). Jag testade de förinställda visuella “block” (drag-and-drop-princip) som programmeringen erbjuder, det gick att ställa in lite olika variabler (armarnas vinklar i viftningen, antal viftning, hur länge, loop, och sen även en fanfar efter ett angivet tidsintervall).
Och detta bygge gav mig en vilja att utveckla robotens fysiska utförande – varför inte använda sig av den mångfald Lego faktiskt kan erbjuda om en bara mixar mellan de olika, rätt hårda förpackningarna med strikta uppdelningar. Det är helt galet att det ska vara så “låst” i färg, form och utförande – och ur detta väcktes idén om att skapa en robot som ser ut som en enhörning. Att det blev just regnbågsfärg – ja, varför inte? Estetik, gestaltning, färgkommunikation, lekfullhet spelar också roll i ett lärande och därför går jag “all in” i min ingångsvinkel till robotbygge och programmering. De bitar som ej går att fixa med hjälp av lego får skapas med andra verktyg/material.
Till detta arbete fortsatte jag sedan skissa och det tänkte jag berätta mer om i nästa inlägg.
(- Eller varför skriver Anna ut självlysande enhörningshorn i 3D-skrivaren.)
När jag fyllde år senast köpte jag två presenter till mig själv. Fotriktiga skor och en låda fantasilego (olika bitar i alla möjliga färger och former). Jag har återvänt till barndomens legobyggande, mycket tack vare min 5-åring, men också tack vare spåret inom IKT-studions verksamhet som handlar om datalogiskt tänkande, makerkultur och det som även kallas för digital slöjd.
Det är en utmaning att ta sig in i och förstå IKT-området utifrån olika perspektiv. Att arbeta med detta är en enda lång kompetensutveckling och en drivkraft för egen del är att tänka in ett inkluderande perspektiv och även ett normkritiskt perspektiv. Det är betydligt lättare att arbeta med redan frälsta, men utmaningen ligger i att fundera ut hur det går att få fler att känna sig välkomna in i en värld som gärna omges av epitet som coolt och häftigt. Att hitta pedagogiska upplägg utöver det uppenbara (teknik, elektronik, mekanik) och beröringspunkter med andra ämnesområden är ett sätt att utvidga delaktigheten och därmed öka den digitala kompetensen hos fler.
Lego Mindstorms – en programmerbar robot
Lego Mindstorms EV3
Ett av de områden vi omvärldsbevakar och förmedlar i vår undervisning är betydelsen av datalogiskt tänkande i fler ämnen än de först uppenbara. Som ett led i detta har vi skaffat en byggsats från Lego, närmare bestämt en Lego Mindstorms EV3. Denna robot har under en tid varit byggd som en rätt sympatisk Wall-E-liknande filur. Den är dock byggd i den typen av lego som jag aldrig kom att använda som barn, och vid en omvärldskoll i närmaste leksaksaffär insåg jag att det inte heller idag är ett lego som riktar sig till någon bredare målgrupp. Lego marknadsför tekniklego och även Lego Mindstorms EV3 enligt samma visuella princip: Svart, grått, vitt, rött.
När det ska efterlikna någon slags verklig förebild finns något fler färger. Kartongerna är dock svarta och även i valen av tillbehör till exempelvis Lego Mindstorms EV3 är det tydligt vad den här roboten ska byggas till för syften: det ingår vassa knivar, giftiga gaddar, slingrande ormar, fordon och eldsflammor och metall. Roboten på förpackningen skjuter bollar och du uppmanas att skapa och styra din robot (create and command). När roboten sen framförs har den i grundinställningarna en arg, militärisk mansröst.
Som varje medveten kommunikatör känner till bör en också följa samma grafiska profil i det material som följer med en produkt – så det mörka, hårda, svarta följer med även i den programvara och i den app som går att använda för att programmera denna robot.
Exkluderande design
Den här typen av exkluderande design gör mig till en motvallskäring. Jag vill inte reproducera en estetik som är direkt begränsande, det är svårt att se funktionerna och möjligheterna om en känner sig fast i ett bestämt format. För att förstå behöver jag demontera denna robot och utifrån detta lära mig vad som kan vara nyttan av den här typen av utbildningskit, för fler målgrupper än den Lego verkar vilja nå. Jag vill få in något helt annat, friare format, annan estetik – mer saga, färg, fantasi.
Så detta är grunden i det projekt som jag kallar #therainbowunicornrobotproject och i nästa inlägg tänkte jag beskriva lite mer om hur jag gjort för att lära mig mer om datalogiskt tänkande med hjälp av en Lego Mindstorms-robot, 3D-skrivare, garn och en hel hög med fantasilego.
Sommar och semester, vad passar då bättre än en bingobricka som är en variant av de läsbingobrickor som brukar florera i närliggande verksamheter. Den här går dock ut på att pricka in lite aktiviteter som ligger inom vårt område: Digital kultur!
