Didacticums blogg

Varje år har det där momentet funnits i schemat, men som lärare har du aldrig känt dig riktigt bekväm. Du har skruvat på det, ändrat lite varje år, men det känns aldrig som att det riktigt landar. Det blir rätt okej, men inte klockrent. Känner du igen dig? Många av oss har ärvt äldre kollegors upplägg och bara kört på. En del kurser har lager på lager av historik. Pedagogiska val som var genomtänkta och relevanta en gång för längesedan, men som kanske inte funkar längre. Då kan det vara läge för lite pedagogisk arkeologi. Varför gör vi det här? Vad är syftet? Kanalisera din inre femåring och fråga “varför” fem gånger. Inom industrin kallas detta rotorsaksanalys (eller ibland felaktigt “rotsaksanalys” som en bekant en gång hörde på ett möte). Ställ dig själv frågan varför det är på ett visst sätt. När du har formulerat ett tillfredställande svar, ställ frågan “varför” som en följdfråga på det svaret. Upprepa detta några gånger tills du har fått ett svar som är så konkret att det går att göra en förbättring.

Som pedagogisk utvecklare vill jag uppmuntra lärare att hela tiden utvecklas, men som lärare vet jag förstås att det inte alltid är så enkelt. Förutsättningarna är sällan optimala. Vi har alla ont om tid. Vi kanske saknar tillgång till lokaler, utrustning eller digitala tjänster. Vi kanske inte känner att vi har kompetensen eller engagemanget som behövs. Och måste man göra revolution varje år? Nej, det måste också får vara okej att köra åtminstone en bit i gamla hjulspår. Hur skulle vi annars överleva som människor? Stabilitet och förutsägbarhet har också ett värde. Din kurs kanske har uppnått ett lokalt pedagogiskt maximum där varje förändring, åtminstone tillfälligt, skulle göra den lite sämre. Visst kan det kännas skönt att någon gång göra om en kurs från grunden, att rensa bort allt gammalt och börja om på ny kula, precis som introt till gamla Anslagstavlan på TV. Men ingen orkar realistiskt göra det varje år.

Så hur vet du när det är läge att köra på och när det är läge att ifrågasätta allt? Det är förstås omöjligt att svara på. Jag tror att varje lärare själv måste hitta en prioritering som känns vettig. Identifiera en undervisningsinsats det kommande året som du arbetar om och låt resten vara som vanligt. Välj den som du tror ger störst nytta för studenterna.

En sak som vi inom högre utbildning verkar tro på är progression. Vi lägger ner mycket tid och energi på att strukturera kurser så att de portionerar ut lagom doser av kunskap i precis rätt ordning. Tanken är att studentens samlade kunskap ska vara strängt växande från tiden t(0) när kursen startar till tiden t(n) när kursen slutar.

Allt som sker i kursen ska ha en logisk ordning. Först går vi igenom grundbegreppen, sedan går vi vidare till nya begrepp som bygger vidare på grundbegreppen, sedan vidare till ännu mer avancerade begrepp. Det är lite som att bygga ett hus. Först lägger man grunden, sedan första våningen, sedan andra våningen, o.s.v. Vi vill bygga en effektiv snitslad bana genom stoffet där vi kan plocka bort den enskilde studenten från ekvationen.

Men är detta verkligen så som vi bäst förstår och lär oss? Grundbegreppen inom ett område är inte alltid meningsbärande i sig. Det kan vara svårt att greppa dem och att relatera dem till något fullständigt och autentiskt exempel som känns meningsfullt.

För en del studenter kanske det funkar att ta ett begrepp i taget och så att säga bygga upp kunskapen från botten. De kan strunta i att begreppen är meningslösa och bara bolla med dem utan att bry sig. De kan bita ihop och ha tråkigt ett tag. Men för andra är det helt omöjligt. De vill ha mening från första dagen. De vill se vart vi är på väg. De vill jobba med allt samtidigt, men riktigt så gör vi ju inte.

Det här synsättet att det skulle finnas en optimal väg till kunskap kan göra det svårare för vissa studenter, inte bara inom en kurs utan även inom ett program. Många program sitter fast i uppfattningen att kurserna bara måste komma i en viss ordning. Och det kan vara svårt att tänka om. Varför ändra på något som i varje fall inte är katastrofalt dåligt?

Det är lätt att motivera och förklara progression när man tittar på stoffet. Det finns ofta en inneboende logik där en sak bygger på en annan. Men det innebär inte att det skulle gå att enkelt transferera stoffet rakt in i hjärnbarken på studenten, i den logiska ordningen. Kunskap måste konstrueras, ofta genom hårt arbete. Hus måste byggas nerifrån och upp på grund av gravitationen, men medvetandet lyder inte under fysiska lagar. Där kan vi bygga alla våningarna samtidigt, inifrån och ut, om vi vill. Tänk på det nästa gång du får förmånen att vara med och designa en kurs eller ett program.