Didacticums blogg

I bilen på väg till jobbet funderade jag över om jag kanske vaknat på fel sida. Jag kände mig arg och frustrerad, men var inte säker på varför. Men så insåg jag att det berodde på att jag glömt byta radiokanal från P1 till P2. På morgnarna försöker jag att alltid lyssna på P2. Det är ett bra sätt att bli lite mer harmonisk och positivt inställd till världen. Om man lyssnar på P1, i alla fall när jag åker till jobbet, finns det sällan något att bli harmonisk av.

Det är i stort sett bara i bilen som jag lyssnar på radio, i alla fall gammaldags synkron radio. Det medför att lyssnandet inte är särskilt planerat utan bara råkar hända. Ett program som jag då och då snubblat in i och alltid älskat är Klartext. De beskriver sig själva som ett nyhetsprogram som berättar nyheter på ett enklare sätt. Det är inga långa och krångliga meningar. Det är inte så många svåra ord. Du kan säkert föreställa dig vem som kan ha extra nytta av detta, men Klartext är aldrig explicita med det. De riktar sig till alla som vill lyssna på nyheter.

Jag kan lyssna på och förstå vanliga nyheter också, men när man lyssnar på Klartext är det som att man förstår bättre. Saker och ting är inte så inlindade. De vanliga klyschorna och omskrivningarna saknas. Om någon är dum i huvudet så sägs det rakt ut. Eller, det gör det kanske inte, för det är fortfarande statlig radio, men du förstår säkert vad jag menar.

Vi som undervisar borde tänka mer på vilka ord vi använder och hur vi formulerar oss. Vi har stora möjligheter att förenkla eller försvåra våra studenters lärande genom vårt språkbruk. Det första som dyker upp i huvudet är kanske vad man säger på en föreläsning, men vi använder språket hela tiden: när vi skriver kursplaner, när vi skriver studiehandledningar, i e-postutskick eller Lisam-nyheter, i det vardagliga samtalet med studenter på rasten. Vid alla dessa tillfällen behöver vi anpassa meddelandet till mottagaren.

Det som många av oss är omedvetna om är det fikonspråk vi använder inom vårt eget ämnesområde. Det funkar utmärkt när vi pratar med våra kollegor. Det hjälper oss att uttrycka oss distinkt och precist. Men när vi ska tala med personer som ännu inte är “inne” behöver vi tänka ett par varv till. Studenterna ska bli våra framtida kollegor, så hur kan vi steg för steg hjälpa dem in i vår språkgemenskap? Här är några saker som jag har tänkt på:

• Definiera alltid viktiga begrepp inom ämnesområdet explicit.
• Var tydlig med vilka ord som tillhör allmänspråket och vilka ord som är specifika för ämnesområdet.
• Introducera nya begrepp gradvis under kursens gång.
• Testa om studenterna kan använda begreppen inom ämnesområdet på ett vettigt sätt, inte bara genom tentafrågor utan kontinuerligt under kursens gång.

Du har säkert fler bra tips på hur vi lärare kan tänka. Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

Jag växte upp i Västergötland vid foten av Kinnekulle, enligt säkra källor en av världens vackraste platser. Alla skolutflykter gick till någon plats på kullen och vi lärde oss ramsan för att komma ihåg alla bergarterna i ordning. Den andra halvan av mitt liv har jag tillbringat i Östergötland där Omberg på många sätt har kommit att spela en motsvarande roll. Det är också en vacker plats med lång historia, ett berg med utsikt över slätten åt ena sidan och den stora sjön på andra sidan. Men där slutar likheterna. Medan Kinnekulle är flackt och erbjuder flera långgrunda badplatser vid Vänern är Omberg brant med få möjligheter att på ett säkert sätt närma sig det iskalla vattnet i Vättern. Dessa skillnader beror på geologin.

Kinnekulle är ett platåberg. Det bildades genom att den magmatiska bergarten diabas en gång trängde upp och lade sig som en skyddande hård skorpa ovanpå de undre sedimentära lagren. Allt detta skedde under jord, men under årmiljonerna som gick eroderades lagren ovanför diabasen bort, medan det som fanns under blev kvar. Det finns flera andra exempel i Västergötland, men även Taffelberget i Sydafrika är ett klassiskt platåberg. Omberg, å andra sidan, är en horst. En sådan bildas genom förkastningar där vissa delar har höjts (horstar) och andra sänkts (gravsänkor). Andra kända horstar i Sverige är Kolmården och Hallandsåsen.

Bildning tar tid, oavsett om vi talar om berggrunder eller mer personlig bildning. Den senare formen handlar för mig till stora delar om perspektiv, att kunna betrakta ett fenomen från alla sidor och vilja försöka sätta sig in i andras upplevelser. Varje gång jag har varit uppe på Kinnekulle eller Omberg har jag blickat ut över omgivningen och tagit in det stora perspektivet. Jag har sett hur saker hänger ihop, hur de förhåller sig till varandra och hur små de ofta är i det stora pusslet. Utsiktspunkter är alltid hänförande. På samma sätt tänker jag att bildning funkar. Det handlar om att gå upp på ett berg, titta ut över ett hav av kunskap och försöka skönja mönstren.

På samma sätt som ytligt sett lika formationer i berggrunden kan ha drastiskt olika bakgrundshistoria så finns det många processer som kan leda fram till den personliga bildningen. Högre utbildning kan vara en komponent men, handen på hjärtat, hur mycket bildning inkluderar du i dina kurser? Det finns ett berömt citat som brukar tillskrivas Isaac Newton, om att stå på jättars axlar för att se längre. Däri ligger bildningens kärna. Det handlar om att sätta sig själv i perspektiv till andra, till världen, att upptäcka såväl sin litenhet som sin inneboende förmåga och hitta ett balanserat sätt att göra världen bättre. Finns det plats för det i din kurs?