Interaktiva skrivtavlor – ett presentationsverktyg av många

En första reflektion kring tekniken som användes i mässmontrarna på SETT2013 indikerar att den interaktiva skrivtavlan finns kvar, men blir allt mindre (storleksmässigt). Det fanns även fler sk interaktiva projektorer som går att använda mot vilken yta som helst – vägg, bord etc. Tavlor av märket Smartboard verkar dominera den svenska marknaden – då främst inom skolvärlden. Hur det ser ut i universitetsvärlden – det är svårare att greppa eftersom den typen av teknik inte riktigt slagit sig in på allvar i en miljö där overheadkulturen är extremt stark samt att mycket AV-utrustning oftast behöver bokas som ett tillägg, det finns inte i alla salar från start.

Oavsett förutsättningar – så bör vi som universitet erbjuda IKT-utrustning som ligger i linje med det våra studenter kommer möta i arbetslivet – oavsett om det är som lärare, psykolog, affärsjurist eller ekonom. Den interaktiva skrivtavlan är en del i denna IKT-utrustning, något som känns mest relevant för våra blivande lärare, men även för andra med intresse för presentationsteknik. Vi erbjuder workshops med jämna mellanrum och vi kan dra ett antal slutsatser av dessa.

Vi har två interaktiva skrivtavlor (det finns fler på andra ställen på LiU) av märkena Activboard och Smartboard. 9 ggr av 10 används tavlorna till något av följande (eller i kombination med varandra):

1.) Visa film (YouTube, TED, korta videoklipp – oftast från internet)
2.) Visa en presentation eller dokument med text- och bildelement (Powerpoint/Keynote)
3.) Att tillsammans med en högtalarmikrofon och webcam köra videokonferenser – oftast med hjälp av Adobe Connect.

Det interaktiva momenten är det få som faktiskt använder – dels är många inkörda redan på navigeringstekniken från surfplattorna – det funkar inte på tavlorna. Då ger en del upp och använder mus och tangentbord istället.

Dels krävs det kalibrering av pennorna innan användning – det hinns inte alltid med, och då skriver man hellre på en whiteboard vid sidan av. Sen tar många med sig sina egna datorer – och då krävs några steg till för att få till den interaktiva biten (installera mjukvara) och den tröskeln tar sig få över vid kortare workshops. Vi visar – men få vågar pröva själva. Smartboard har fler varit i kontakt med och där är modet något bättre än med Activboard.

Slutsats: 9 ggr av 10 hade det räckt med en projektor, ett stabilt nät och dator. Och förstås hyfsade högtalare – men många distribuerar ljud via den egna datorns högtalare.

Det som dock talar för de interaktiva skrivtavlorna är att det oftast är nära sammanknutet med lärresurser, handledning och material som går att använda i undervisning (främst för lägre åldrar förskola till åk 9). Smartboard har även nyligen lanserat en app, medan Activboard lanserar ett ActivTable. Det är främst i lägre åldrar och/eller i kombination med responssystem (mentometerutrustning) som den interaktiva delen kommer till användning, även om det givetvis går att använda det med äldre elever – men det kan krävas lite extra tänkande för att hitta dit. En interaktiv skrivtavla är svår att använda i större sammanhang (optimal grupp: 10-12) – som det ofta är i universitetssammanhang. Men att fortsätta visa den för våra blivande lärare – det ser jag som en självklarhet. Tavlorna är en del av mångas verklighet ute i skolorna och det här är ju en möjlighet för blivande lärare att åtminstone ha nosat på tekniken under sin utbildning.

Förbi är tiden då alla nya salar utrustades med i stort sett samma grundmöblemang – whiteboard/svarta tavla, pulpet och overhead – framtidens salar bör visa på en variation av presentationsverktyg, baserat på den typ av medier som ska användas i undervisning eller andra presentationer. Det skulle underlätta mycket om det åtminstone fanns: En projektor och ett stabilt nät.

Dator/smart telefon eller platta – ja det är ju en förutsättning också – men det har allt fler med sig själva i universitetsvärlden. Givetvis är skillnaderna mellan olika studentgrupper stora och kommer fortsätta vara ett tag framöver.

Men frågan är hur det ser ut om ca 10 år? Behöver vi ha öppna datasalar alls då?

Tekniktrender – IKT-perspektivet på SETT2013

En mässa om digitalt lärande är förstås inte komplett utan just mässdelen – där goda exempel från främst skolvärlden varvas med innehållskoncept, läromedel för digitalt lärande, lärplattformar, hjälpmedel och teknik. Och jag förstår att det måste vara svårt att sålla i flödet – vem vet egentligen vilken typ av ny teknik som kommer finnas i morgondagens skolor? Hur framtidssäkrar man sitt IT-inköp? Och hur ser man till att det faktiskt används av dem det är tänkt för?

En av framgångsfaktorerna är – och kommer aldrig sluta vara det – den nyfikna och kunniga pedagogen. En pedagog med förmågan att se möjligheter med ny teknik i nära relation till sitt ämne. En pedagog som använder teknik som ett stöd i sin vilja att lära ut, inte som ett försök att lösa alla skolans problem, på en och samma gång.

När jag själv närmar mig ny teknik är det oftast för att lösa ett problem. Jag vill lära mig hur jag kan sätta samman, publicera och distribuera en e-bok – då tar jag reda på vilka verktyg som hjälper mig med detta utifrån vissa kriterier: det ska vara enkelt och billigt (helst gratis). Som support använder jag det jag lyckas söka fram med hjälp av google och behövs det – ja då kan det aldrig skada att slänga ut en fråga eller två på Twitter.

Med detta som utgångspunkt har jag valt att fokusera på fyra delar inför framtidens IKT(som allt oftare går under förkortningen MIK – medie- och informationskunnighet)-utveckling.

1.) Interaktiva skrivtavlor/projektorer
2.) Mobil teknik: surf/läsplattor och smartphones
3.) Öppna lärresurser
4.) Den visuella utvecklingen

Reflektioner från SETT

Förra veckan besökte jag SETT-dagarna, en mässa för oss med intresse för digitalt lärande. Det var en hel del folk på plats, pedagoger mest och så en uppsjö av utställare med tekniken i fokus, tekniken som pedagogerna helst ska använda i sina klassrum. Själv har jag en inneboende skepticism till teknik som ska lösa alla problem – teknik utan tillhörande kompetent pedagog är egentligen totalt ointressant. Och utmaningen är ju för pedagoger att hitta sin väg in till tekniken och få det att funka med ämneskunskaper och kursmål.

Mitt fokus på SETT var att besöka så många seminarier som möjligt – formatet var bra, 45-minuters pass och det var flera som gavs mer än en gång baserat på intresse. Jag hann lyssna på bl a Elza Dunkels som pratade om unga på nätet, trollkunskap, googlehygien och juvenism. Efter det följde ämnen som gamification, iBooks author i skolan, Flipped classroom, Wikipedia i skolan, NE.se och deras appar och även ett seminarium om konkreta exempel på hur internet används i undervisningen.

Vad behövs då? Vilka är nycklarna till framgång inom det digitala lärandet? Jag ser framförallt tre faktorer som återkom under SETT.

1.) Våga

Det har sagts länge nu – men det går inte att understryka tillräckligt: Våga pröva! Våga vara nybörjare för att lära dig. Men till det behövs även tid, tid att våga, göra fel och lära sig för att våga igen. Alltför många entusiaster kör vågandet på fritiden – det borde vara mer okej att även våga på den faktiska arbetstiden. Och det tar tid att bygga självförtroende hos redan kompetenta pedagoger, som ser tekniken som ett stressmoment. Det gäller att väcka sin nyfikenhet, våga ändra på vinnande koncept och integrera det med en digital dimension. Som en föreläsare sa: Lägg nivån på den oroligaste förälderns – oftast är det då bilder på barnen som skapar mest oro.

2.) Källkritik

Ett av de viktigaste uppdragen inom både skol- och universitetsvärlden är att förnya, uppgradera det vi redan vet om källkritik och förmedla det ännu tidigare i skolan. Internet är en del av informationssamhället och det är då viktigt att lära sig tidigt hur du ska förhålla dig till dess innehåll. Hur ska vi använda nätet som källa? Vad finns där? Hur hittar jag det jag letar efter? Hur värderar jag det innehåll som finns där? Den bristande förmågan till källkritik påverkar redan idag vårt lärande med hjälp av nätet och många debatter eldas på i snabb takt med källor där vidaredistributören inte alls kan sin källkritik och oftast inte mottagaren heller. Det går inte heller att stänga av det och ställa sig helt utanför det – och där kommer skolans roll vara av yttersta vikt för att lära ut källkritik. För vem ska annars lära ut det? Internet?

3.) Delad kunskap är meningsskapande

En insikt jag också tog med mig, från seminarierna där exempel på användande av digitala verktyg i skolvärlden lyftes fram, var att eleverna fick en känsla av att det de skapade hade en betydelse. De skapade inte bara skolarbeten för sin lärares skull, utan för sin egen, för andras och kunde enkelt dela det vidare till andra även utanför skolvärlden.

Exempelvis hade en gymnasieelev fått i uppgift att redovisa genom en artikel på Wikipedia, en artikel som dels lästs av betydligt fler än om uppgiften bara lämnats in till läraren, dels var eleven även inne och diskuterade sin artikel och redigerade den ytterligare även efter kursens avslut. Eleverna får med hjälp av tillgänglig teknik vara med och bidra med sin kunskap samtidigt som de själva förvärvar kunskap. Kritikerna må hävda att det är narcissism – men jag har svårt att se det negativa i att låta ett skolarbete dels bygga in andra typer av lärande (bilder, rörliga medier, film, visualisera med skisser, ljudklipp) och dessutom underlätta delandet av slutprodukten för att tydliggöra vikten av den kunskap som förvärvats.

En skicklig pedagog lyckas även få in källkritik i arbetet – just för att det som skapas oftast bygger på digitala källor av olika sort och behöver granskas och värderas på samma sätt som andra källor som används i ett skolarbete.

Jag kommer återkomma igen med fler tankar från SETT, då lite om det jag kom fram till gällande den tekniska utvecklingen och vilken typ av teknik som ändå kommer att påverka oss framöver.

Den är grön och rätt liten

bild-rp

Idag packade jag upp paketet som bland annat innehöll min Raspberry Pi och jag blev lite förvånad över hur liten den är. Den får plats i min handflata. Den har ett antal uttag fastlödda redan från start, usb-uttag, nätverkssladduttag, HDMI-uttag, ljud/video-uttag och micro-usb som tydligen är strömporten. För att slå på Raspberry Pi:en behövs en strömsladd och även ett SD-kort, så just nu kan jag mest fortsätta klura ut vad som är vad.

bild-rp2

Som tillbehör beställde jag ett fodral. Själva Raspberry Pi-modulen kostade 329:- och fodralet 99:- och är inköpt på Dustin. Lägger nu även till en strömsladd (99:-) och SD-kort (199:-) till inköpslistan för att kunna komma vidare i mina försök i att förstå hur en Raspberry Pi funkar och hur den kan användas.

En n00b upptäcker Raspberry Pi

Experimentet kan börja.

I min omvärldsbevakning har Raspberry Pi dykt upp i lite olika sammanhang. Med en vag aning om vad det är för något har jag insett att det här nog kan vara värt att lära sig mer om. Till saken hör att jag är en riktig n00b (nybörjare) inom detta.

Skulle jag beskriva en Raspberry Pi så skulle det utan en snabb googling låta lite såhär: En enkel och billig liten dator som ska stimulera människor att lära sig mer om dataprogrammering. Många gör den till en mediespelare. I grundutförandet kan den inte göra någonting alls.

Och strax innan påsk kom denna lilla pryl till studion och jag tänker nu ägna lite dryg 1 h/vecka till att lära mig mer om denna pryl. Jag kommer närma mig den utifrån mina gröngöling-kunskaper och se om jag lyckas lära mig tillräckligt om den för att kunna använda den. Och givetvis blir det rapporter i den här bloggen under tiden.